Skriva är en relation

Jag sitter på balkongen i septembersolen. Långsamt torkar plattorna på golvet upp när vind och strålar sveper över dem. Det bränner faktiskt lite på bröstet, så jag gissar att solen ännu har förmågan att färga den tunna huden över mitt hjärta lite lätt brun.

Snart täcks ljuset av ett moln som svävar över den blå himlen. I luckorna mellan molntussarna njuter jag av värmen från det glödande klotet långt där ute i rymden. Det är märkligt att tänka hur jorden är en liten prick i det stora alltet och att jag som människa bara är ett sandkorn på den lilla pricken. Det sätter tillvaron i perspektiv.

Jag är ledig från mitt arbete i församlingen, men arbetar i mitt eget företag idag. Hemmet ska städas och mat ska inhandlas så att jag ikväll kan ta emot de underbara deltagarna i min meditationsgrupp som kommer hit varannan vecka.

Om ett par timmar ska jag prata med min vän Andrea från USA. Hon kommer hit om lite drygt en vecka och ska bo hos mig en månad.

Tänk att hur mycket jag än försöker begränsa det moderliga i mig själv och mitt liv så är det ändå det som är livskraftigt. Det är som om jag inte vet hur jag är något annat.

Först tänkte jag inte sätta mig och skriva idag. Det är en hel del jag ska hinna med. Men så insåg jag att orden är djupt sammanvävda med livet, med det som är just nu. Att skriva bromsar tempot i vardagen. Jag växlar ner. Jag sjunker ner i mig själv. Jag samlar ihop mig. Jag andas djupare andetag. När det sker upptäcker jag den djupa anknytning jag har till livet. Hur mycket jag älskar henne. Solen, vinden, fåglarnas kvittrande, barnens röster från skolgården. Och jag ser också att mina ord är det som binder mig samman med honom som kallar sig för Ordet. Skriva är alltså en relation. Jag sitter själv men jag är inte ensam när jag skriver. Både hon och han är här. Den stora Modern med allt det liv hon rymmer och hennes älskade Människoson med samma ögon som sin himmelske Far, hennes make.

Och plötsligt krymper jag. På ett behagligt sätt. Så att jag kan slappna av. Vara det lilla sandkorn jag är. Utan att känna mig osedd, som en i mängden och obetydlig. Jag får vara barn. Deras barn. Med en mor jag inte kan vara annat än stolt och förundrad över. Med en ställföreträdande far i Jesus. Och jag känner att det finns något här, när jag är tillsammans med dem båda, som jag vill utforska mer. Något i mig bara vet att här finns något stort och gott som jag behöver ta emot och dela med andra. Något som mättar fler än veckans 45 sopplunchbesökare. Något som mättar mer än allt det jag kan erbjuda min meditationsgrupp. Jag känner det med hela min kropp att det är så. Att skriva är en relation. Att orden, Ordet och livet är ett. Men jag vet också av erfarenhet att jag inte kan ta mig dit på egen hand. Till platsen där de är förenade. Till en vardag där jag lever och utsträcker de frukter som finns att skörda där. Det är bara Anden som kan göra det. Som kan leda mig dit. Så att jag kan bosätta mig på den platsen. Det framgick redan under den allra första lektion jag fick av Den Helige Ande. Året var 2008 eller 2009, så jag vet nu av egen erfarenhet att det stämmer, vad Anden då visade mig.

Jag vill tro att jag är på väg mot den platsen, men jag vet också att jag omöjligt kan veta hur den vardagen ser ut och vem jag kommer att möta på vägen som kommer att vara avgörande för vad Gud vill ska ske. Jag anar att den kan innehålla resor. Nya miljöer öppnar både sinnet och hjärtat. Nya intryck för ögon, näsa, mun, öron, kropp och själ. Det är inspirerAnde. Det är berikAnde. Det är upplyftAnde.

Det finns så mycket nedlagt i den där lilla pricken som roterar runt ute i vårt stora kosmos. Det finns så mycket nedlagt i varje sandkorn som en människa är. Det är omöjligt att upptäcka allt som planeten och varje människa har att visa oss. Men jag tror att det är viktigt att aldrig sluta vara nyfiken på vad livet har att erbjuda och att fortsätta utforska sig själv och vad som kan rymmas under en människas livstid.

Jag är glad att jag följde mitt hjärta, att jag satte mig ned och skrev, att jag lät dammsugaren vänta och umgicks en stund med det som är närvarande just nu. Solens varma strålar mot min hud. Vinden som smeker mig. Bladen som ännu är gröna på trädtopparna här intill min balkong. Blommorna som fortfarande njuter i mina krukor. Örterna och krondillen. Lavendeln, astern, pelargonen och gräset som rasslar till då och då. För här, tillsammans med allas vår mamma och i närvaron av allas vår pappa, finns inte rum bara för mig. Här finns också alltid en plats för dig. Det är så märkbart att jag inte är ensam på denna plats. När jag sitter ute i det fria och skriver är jag i relation med allt och alla. Det är som om jag upprättar ett nytt förbund, ett som har mycket gamla anor.

Kram,