Mitt i en troskris

Jag befinner mig mitt i en troskris. En av ett större slag än de jag förut tagit mig igenom. Den växer lite för varje dag. Jag undrar om det har att göra med att jag inte stannat upp för att möta krisen ansikte mot ansikte, vilket vanligtvis är min livsstrategi för alla svåra situationer.

Klyftan mellan Gud och mig ökar. Jag kan just nu bara skymta Jesus långt borta vid horisonten. Han är utom både räckhåll och hörhåll. Det har gått ett tag sedan jag sov på hans arm om natten.

Jag sitter här i min soffa denna lediga dag och låter tankarna vandra fritt. Köksbordet behöver dukas av. Kvar ligger resterna av några dagar med tavelmålande. Ännu är inte alla konstverken helt klara. Dagen idag behöver jag använda till att skriva texter, färdigställa tavlorna, signera och fundera kring vernissagen på lördag. Så det är alltså ingen ledig dag, det är bara en annan sorts arbetsdag än den som husmor.

Det skapar en splittring i sinnet, att både ha en anställning och att ha ett eget företag. Jag blir kluven inombords av att röra mig mellan de olika världarna.

Mitt liv är uppslukat av att utföra saker. Listorna av vad som ska göras tycks aldrig ta slut. Jag har tappat mycket av den djupa närvaro jag tidigare hade. En del av mig tycks hela tiden vara på väg någonstans. Utan att den vägen egentligen leder till ett mål. Den springer i ett hamsterhjul.

Jag tror att det är samma del av mig som förut upplevde det som att hon satt i vagn dragen av ett gammalt ånglok och tuffade fram på en räls. Kadunk ... kadunk ... kadunk. Jag rörde mig framåt, men inte av egen kraft. Jag färdades på en lagd räls och hade möjlighet att betrakta livet utanför mig som långsamt skiftade. Loket stannade på stationer där jag ibland klev av. Rälsen var kyrkoårets rytm och jag färdades i Gud omgiven av Skapelsen egen årsrytm. Jag var djupt närvarande med dem båda och med alla skiftningar.

Nu känns det som att jag kastas runt likt en trasa i tvättmaskin eller en torktumlare. Jag har ingen närhet till varken Gud eller Skapelsen. Vilken rytm är det som styr? Varken kyrkoårets eller årstidernas. Det är den mänskliga tillvarons rytm. Vårt samhälles rytm. Den vi i tidig ålder tvingas in i. Den kravfyllda. För om vi inte ingår får vi inte del av dess förmåner.

Unik eller inte. Utvald eller inte. Ibland har jag känt mig som det ena och ibland som det andra. Betydelsfull i ena stunden och obetydlig i den andra. Ovärderlig och sedan utbytbar. Det har nog alltid funnits en obalans i mig. Kanske är tåget och tvättmaskinen varandras ytterligheter. Och därför grubblar jag också över om Gud är min egen fantasiprodukt som jag uppfunnit i allt detta.

Kanske har jag fantiserat ihop Gud för att jag växte upp utan en riktig pappa. Kanske är min tro ett sätt att kompensera för den kärlek jag inte fick. Kanske vill jag se mig som utvald för att jag så ofta känt mig bortvald. Kanske handlar allt om mina föräldrar som aldrig riktigt lyckades med att sätta det värde på mig som barn vi alla behöver för att vi ska kunna vara trygga i oss själv. Kanske har jag en livlig fantasi som skapar egna alternativa verkligheter för att jag ska orka med mig själv och livet.

Kanske är min relation till Jesus också en fantasiprodukt. Ett sätt för mig att ge rum för min längtan efter kärlek och närhet till en man utan att såras. Kanske har jag fantiserat ihop Jesus för att ha en plats för min sinnlighet så att jag inte ska bli knäpp i huvudet. Det finns många kanske. Kan ske.

Jag är så mycket mer än vad de flesta människor ser och möter hos mig. Jag är allt det där som min bästa vän Carina fick uppleva i våra samtal, för hon hade modet att stå intill kanten när jag dök ner i den okända avgrund jag bär på inombords. Så ofta sade hon att hon inte förstod vad det var jag sade när jag befann mig nere i djupet, men att hon ändå kände med hela sin kropp att det var sant och något djupt värdefullt hon ville ta emot. Och just för att hon inte hade ett behov av att förstå var jag fri att utforska utan att själv behöva förstå allt jag sade.

Också min vän Berth har fått uppleva en del av detta, även han har modet att stå kvar vid sin kant. Men han vill så gärna förstå allt, därför begränsar det vad han kan ta emot från mig.

De finns något jag tycker väldigt mycket om som jag förstått att en del människor tycker är direkt obehagligt. För mig är det vilsamt att gå hand i hand med en människa och samtidigt ha slutna ögon. Det är vilsamt att lita till att den andre ser till att jag inte snavar och snubblar.

Också när jag dansar och vi uppmanas i en övning att dansa med slutna ögon faller ett djupt lugn över mig. Jag älskar att dansa med slutna ögon även när dansen är snabb.

När jag sluter ögonen tar andra djupare sinnen över. Samma egenskap kommer till sin rätt när jag leder meditationsgrupper. Jag dyker ner i en okänd avgrund och jag behöver inte förstå allt med en gång. Det räcker att jag har ett öppet sinne, att jag utforskar utan att behöva vara allvetande, då kommer det okända att visa sig.

På samma sätt skriver jag detta blogginlägg. Jag stod vid en kant när jag började. Jag hade upptäckt en klyfta inombords. Sedan utforskade jag vad som fanns på den ena sidan av klyftan och därefter på den andra. De tycktes vara lite av varandras ytterligheter.

På ena sidan känner jag mig som en trasa som bara far runt. Här är jag innesluten i ett system som får mig att känna mig utbytbar, ganska obetydlig och det är en kravfylld tillvaro jag inte alls vet vart det är meningen att den ska föra oss. Men jag får del av det medborgerliga skyddssystemet. Det finns ett nät som fångar upp mig när jag kastas ur tvättmaskinen.

På andra sidan klyftan finns en utlagd räls, ett spår som rör sig i enlighet med både kyrka och årstider. En ordning där jag är innesluten i ett system som gör att jag kan färdas i ett lugn tempo med en möjlighet att kliva av på olika stationer längs med vägen. Jag har en alldeles egen vagn. Det får mig att känna mig utvald och värdesatt. Men här finns en ensamhet, en distans till människor och en utsatthet, för jag har inte del av det andra skyddssystemet som jag har valt bort.

Klyftan då, går det att alltid leva i det stora djupet? Jag trodde länge att det var bottenlöst. Men om jag stannar upp och minns tidigare händelser så vet jag ju att det är mer som en ravin. När jag står där nere och ser upp i klyftan ser jag två klippor. Jag känner mig liten här nere i jämförelse med de två stora systemen som tornar upp sig vid var sin sida om mig. Ett världsligt system till vänster och ett religiöst system till höger. Jag har försökt hitta min plats inom de båda. Och på olika sätt har de välkomnat mig att vara med. De har hållit vad de lovat. Jag har fått del av respektive systems löften och förmåner. Ändå har jag aldrig riktigt känt mig hemma på någon av dessa platser. En väsentlig del av mig har inte rymts. Hon som söker efter det hela, det som inte är uppdelat, det icke splittrade, en tillvaro utan kluvenhet.

Jag känner mig som ett barn när jag blickar upp på dessa två jättar. Min litenhet handlar inte om att jag inte är vuxen utan om att systemen växt sig så stora av att majoriteten av människor antingen är en del i den ena eller den andra.

Min djupaste längtan är att tillhöra, att ingå i en familj, en gemenskap, ett sammanhang och just därför har jag varit beredd att avstå det man avstår i de olika systemen. Men i slutänden tycks det avståendet leda till livskriser av olika slag. Därför att avstå ofta visat sig vara att ta avstånd från den jag djupast sätt är. En liten enkel människa som vandrar nere i en ravin omgiven av mäktiga krafter som ständigt strider mot varandra.

Om jag tänker som ett barn ser de två systemen nästan ut som en man och en kvinna. Lyssnar jag som ett barn verkar det som om de är en pappa och en mamma som bråkar om vad de anser är bäst för mig. De är så upptagna av sin egen inbördes kamp att de inte ser mig de bråkar om, och än mindre frågar de mig vad jag faktiskt behöver, snarare än vad de anser att jag ska ha.

Om de hade frågat mig vad jag behöver hade svaret varit enkelt. Sluta bråka. Bli vänner. Ta mig i varsin hand så går vi tillsammans och möter upp livet.

---

Välkommen på vernissage på The Room, Hyllie nu på lördag 12 september kl 14. Tre nya tavlor och några gamla illustrationer visar jag upp. Jag presenteras och säger några ord om min konst.

Adress: Hyllie Boulevard 11C

Kram,