En liten tjej med en stort språk
- för 12 minuter sedan
- 3 min läsning
Kan man prata utan att säga något?
Kan man berätta en historia utan att använda ord?
Kan man vara liten och tyst, men ändå ha en stor röst?
Ja, om man heter Sötnosen.
Hösten 2020 var Sötnosen med i sitt allra första nummer av Bunkeflo Kyrkoblad. Notera att hennes bästis Anden inte är med på bilderna. Sötnosen berättar en historia om förvandling utan att använda ord och röst. De tysta bilderna har sitt eget viskande språk för den som stannar upp och lyssnar.
Sötnosen står med handen på Livets träd. Hon ser den lilla larven som långsamt klättrar upp för den stora höga stammen.
Larven söker efter och finner en gren. På den stannar den. Där avslutas livet som larv och en ny livsform tar vid. Den blir till en puppa. Inuti den börjar nästa livsform att bildas. En häpnadsväckande transformation. Beroende på art så kan det ta från en vecka till flera månader.
Sötnosen står med blicken fäst på detta magiska livsunder. Hon välkomnar det med hela sin kropp. Och därför är det inte bara larven och puppan som förvandlas utan också Sötnosen. Hon blir till en gren på Livets träd där förvandlingen kan ske. En liten flicka som genom sin blick, sin öppenhet, sin närvaro och mottaglighet bevittnar och kan vittna om förvandlingar hos både djur och människor.
Nu har det sista numret av Bunkeflo Kyrkoblad utkommit. Av ekonomiska skäl tvingas församlingen att lägga ner sitt församlingsblad. Sex hela år blev det för Sötnosen i tidningen. Och kanske förutspådde hon sin egen förvandling med den första seriestrippen. Men vad berättar hon då med den sista serien? Som jag inte visste skulle bli den sista när jag tecknade den.
Kanske berättar hon om samma sak men ur ett annat perspektiv och från ett annan plats i människans andliga utveckling. Sötnosen söker efter livets vatten i en tillvaro som är likt en öken. Varje människa som genomgår en andlig förvandling kommer då och då att tillbringa en tid i andlig torka som prövar vår tro. Det är oundvikligt.
Platser som tidigare har fyllt upp oss fungerar inte. Praktiker som skänkt vila och återhämtning ekar tomma och är verkningslösa. Till slut måste man göra som larven. Välja ut en plats, också om det är mitt i öknen, och sjunka inåt för att så låta förvandlingen ske av sig själv.
Det är lätt att gå vilse på den andliga resan. Det som vi till en början visste var en gåva vi fått av Gud blir till något vi tror att vi själv genom egna ansträngningar ska kunna frambringa och förvandla. Öknen påminner oss om att det finns sådant i livet som bara kan tas emot. Gåvor som inte köpas, inte förtjänas eller som vi kan arbeta oss till. Som till exempel liv, änglars närvaro eller den helige andes vänskap.
Jag upplever just nu torka i min tro och min kreativitet. Men när jag tittar på Sötnosens sista serie då vet jag att öknen är ett tillfälligt stopp på den livslånga andliga resan och att nästa steg inte hänger på mig. Just det steget ligger i Guds händer och det kommer att komma med Guds sändebud.
Tack till Bunkeflo församling och prästerna Pierre Schelander och Adam Illi som visat mig stort förtroende i alla dessa år! Jag har haft glädjen att både få skriva ett flertal personliga porträtt om församlingens medlemmar och dess personal, samt låta Sötnosen berätta några värdefulla historier i sina ordlösa och tysta bilder.
Mot oändligheten och vidare ..... som Buzz Lightyear säger.
Kram,
Kommentarer