Barmhärtigheten gror på livets grunder

Temperaturen har sjunkit till en mer behaglig nivå. Det är varmt men inte hett. Luften är friskare. Jag kan sitta på balkongen och tycka att det är skönt. Vinden svalkar. Men jag tänker fortfarande på de där orden jag läste igår om att extremhettan krymper barndomen.

Sommartid är en period då barn är ute och leker, är barn helt enkelt, vistas i naturen, träffar kompisar, skrapar knän och hälsar på släkten. Men hettan tvingar in dem. Det är en aspekt jag inte tänkt på förut. Det var en representant för organisationen Our Kids Climate, https://ourkidsclimate.org, som gjorde mig uppmärksam på det. Barns kroppar är känsligare. De torkar ut snabbare. Hettan krymper barndomen.

Jag märker en liknande sida hos mig själv i mitt åldrande. Jag klarar inte längre av de riktigt höga temperaturerna. Också jag tvingas till att vara inomhus när det blir alltför varmt. Då tänker jag på hur mycket skillnad det är mellan 25 och 30 grader Celsius. Hur hemskt är det då när temperaturen stigit till 40 grader?

Jag kan göra en skillnad även om den inte är jättestor. Både hemma och på mitt arbete. Jag har en större klimatmedvetenhet och omställning till mer hållbar konsumtion som fokus på mitt jobb under 2026 och framåt. En kompost är beställd och en plats i trädgården har jag sett ut. Vi källsorterar redan, men varför inte ta det ett steg till?

Rabarberna till pajen jag bakade till gårdagens välbesökta sommarcafé kom från en arbetskamrats trädgård. Vetemjölet är ekologiskt, smöret från Skånemejerier, flädersaften hade jag själv gjort, blommorna på borden hade jag plockat här i Bunkeflostrand. När jag kan få ingredienser istället för att köpa dem i affären då väljer jag det. När jag måste handla väljer jag gärna närodlat, ekologiskt och svenskt. Jag försöker att kasta så lite mat som möjligt. Vi har planterat nya växter i trädgården som på sikt ska ge blommor åt altaret och borden i församlingshemmet. Inte hela året, men åtminstone några veckor om året. Lite är bättre ingenting alls. Många bäckar små blir som bekant en stor å.

Jag är säker på att det är Guds vilja, att vi ska ta ansvar och göra det lilla vi kan, även om vi tänker att vår insats känns obetydlig i ett större perspektiv. Jag vill tro att det är som med berättelsen om brödundret där fem bröd och två fiskar mättade tusentals människor, detta för att det lilla människan hade att erbjuda gav hon åt Jesus att fördela så det räckte till alla som var närvarande.

Det lilla jag gör för klimatet hoppas jag att Gud multiplicerar tusenfallt. Jag vill inte krympa barndomen från något barn. Inte på något sätt önskar jag ett barn en stulen barndom.

Vart jag än går i din sommar:

försoning i dina spår.

Ylva Eggehorn, ur Natt och Dag

Juni har övergått i juli och en ny Sötnosenserie möter mig i köksalmanackan. Inatt åkte Sverige ut ur VM när Frankrike vann med 3-0. Trist.

Jag funderar just nu på barmhärtighet. Vad är det egentligen? Jag slår upp Svenska Akademins ordbok: egenskap(en) att vara barmhärtig; förbarmande, nåd, miskund, medlidande, ömsinthet, hjälpsamhet.

Det var en kort dokumentär på SVT Play som fick mig att fundera kring barmhärtighet när jag såg avsaknanden av den. Den handlade om 64-åriga Leila, en transperson i Afghanistan.

https://www.svtplay.se/video/KVk3EYZ/leila

Jag förstår inte varför människor är så elaka, varför man behandlar andra som vore de ingenting värda. Jag förstår inte varför man inte känner barmhärtighet med de som redan är utsatta. Det övergår helt mitt förstånd. Och programmet fick mig att fundera över alla de gånger jag mött brist på barmhärtighet i mitt eget liv. Hur jag känt mig som den där nedslagna människan i liknelsen om den barmhärtige samarier i Lukasevangeliet 10:25-37: https://www.bibeln.se/bibel/B2000/LUK.10

Jag är, eller var tidigare, en sådan person som sträckte ut min hand efter hjälp först när jag låg ned och inte av egen kraft kunde resa mig upp. Och de jag förväntade mig skulle komma till min undsättning var de människor som undvek att ge mig ett handtag.

Jag har mött brist på barmhärtighet flera gånger i mitt liv när jag som allra mest behövt förbarmande, nåd, miskund, medlidande, ömsinthet, hjälpsamhet. Det har tuggat rejält på min känsla av värde och värdighet. Den andres avsaknad av nåd, medlidande, ömsinthet och hjälpsamhet har gett mig en känsla av att vara ingenting värd. Bara skräp man kan klara sig utan.

Barmhärtigheten gror på livets grunder. Harry Martinson, ur Aniara (1956)

Jag vet inte om jag förstår vad författaren Harry Martinson menar med sina ord. Det är djupsinnigt, det känner jag. Orden letar sig ned på djupet i mig. Jag vill läsa boken Aniara, förstå mer. Men kanske hänger det samman med de funderingar jag hade igår i min privata skrivbok. De flesta människor har sin glädje förankrad i att vara behövda. Jag har min stora glädje förankrad i att få lov att vara behövande.

Det skiftet skedde när jag vandrade i dödsskuggans dal under flera års tid. Jag visste inte om jag skulle klara mig, om jag skulle överleva mörkret och smärtan och sjukdomen och de enorma förlusterna. Jag var utlämnad åt Guds nåd och människors barmhärtighet.

En människa gjorde precis som i liknelsen, den betalade för mat och logi. En annan människa var närvarande med mig i allt det svåra utan att egentligen kunna göra så mycket mer än att finnas till och dela med sig av det lilla den själv hade. En tredje människa följde med mig till kyrkan så att jag fick dela min tro med någon och ha ett vittne till allt det jag gick igenom. Ingen av dem skulle ensam kunnat vara allt det stöd jag behövde. De visade alla mig barmhärtighet; förbarmande, nåd, miskund, medlidande, ömsinthet, hjälpsamhet.

"Barmhärtigheten gror på livets grunder."

Så mycket Sötnosen säger med sina bilder här. Hon vill vara med Jesus där han är. Hon ser vem han är och vad han gör med sitt liv och förevigar det med sina bilder. Hon ser vem han är och vad han gör med sin död och förevigar det. Allt samlar hon i sitt album för att kunna minnas allt som det är och var. Det gör att hon lever innesluten i Anden.

Det är kanske är för att jag har ett sådant inre barn som jag så lätt kan känna igen mig i evangeliets berättelser och de liknelser som Jesus berättar. Jag förstår mig själv och blir begriplig när jag tar plats i Jesu liv. Och när jag vaknade en morgon utan att ha döden flåsande i nacken då befann jag mig på själva livets grund. En plats som de utsatta känner alltför väl, men de välbärgade helt förlorat kontakten med. Platsen där jag tar Leila, en 64-årig muslimsk transperson i Afghanistan, i hand och visar att jag är en vän, inte en fiende. Det är platsen där barmhärtigheten gror. Platsen där vi människor är de behövande och finner en djupare glädje och vårt verkliga värde i det. För det är platsen där vi möter Gud och speglar oss i Guds ögon. Vi möter en blick som förändrar synen på människan, Skapelsen och allt levande.

Och vi inser att en människa utan barmhärtighet är en barbar, den har mist sin mänsklighet och därmed sin givna gudomlighet. Ur en människa som vänt sig bort från sin egen mänsklighet och därmed sin egen nöd, sin förgänglighet, sitt eget behov av barmhärtighet, ur den kan inte Guds nåd och barmhärtighet strömma för den har identifierat sig med sin självupptagenhet och därmed sin egen grymhet. En sådan människa växer sig stor genom att suga livet ur andra. Vår värld är full av sådana ledare och medborgare.

Därför vill jag vara nära Jesus. Därför omfamnar jag min egen svaghet. Därför fylls jag inte längre av eufori när jag kan hjälpa andra, när jag är behövd. Men jag blir djupt glad när jag inser att jag fått en ny människa i mitt liv som jag får kalla min vän. För jag behöver människor i mitt liv som jag tycker om, som är jordnära, vänliga och berikande. Där jag ser att Anden funnit en boning och barmhärtighet strömmar fram.

Kram,