top of page

När Gud slår på själens strängar

En märklig känsla upplever jag idag. Det är som om jag vore ett stränginstrument i Guds famn. Strängarna är spända. Stämmer du mig, Gud?


Att vara jag är ibland så märkligt. Främmande på ett sätt. Olikt det jag ser och möter i andra omkring mig. Inte för att jag har en önskan om att vara udda för att stå ut från mängden. Det är snarare tvärtom. Jag bär på en ständig längtan efter att passa in någonstans. Vara begriplig - inte bara för Gud, utan även människor, inklusive mig själv.


Min mamma och min storasyster besökte min konstutställning igår. På kvällen pratade jag med mamma om den. Hon var stolt och förvånad. Det gladde mig. Ingen människa blir någonsin för gammal för föräldrars beröm.

Vi pratade om min förmåga att skapa i alla möjliga former, varifrån den kommer. Jag sade att den kommer inifrån. Jag kan skriva, teckna, måla och allt annat, fastän jag saknar utbildning, för att jag inte ställer mig själv i vägen för den kreativa kraften. Jag utkräver inte ett speciellt resultat. Jag har tillit till det som väller fram ur mig och vill ta form. Jag har så pass mycket kärlek att jag ger mig själv friheten att utvecklas i mitt konstnärskap. Allting kan alltid bli bättre. Och det blir det också med tiden om jag övar mycket. Vad vi människor anser är vackert och tilltalande varierar både för mig som skapar och för betraktaren. Det skiftar över tid och efter smak och tycke.


Finstämd. Vad innebär det egentligen? Ordet bubblar upp medan Gud fingrar på min själ. Jag måste googla för att få svar. Finstämd (om litterära och konstnärliga verk) lågmäld och nyanserad. En vek lyrisk stämning. Subtil och liten. Lågmäld, mild.


Mild. Ett milt hjärta. Visst är det så Jesus beskriver sitt eget hjärta? Jag skulle vilja ha ett milt och ödmjukt hjärta. Då skulle Anden när den kom ur min mun vara som en behaglig sommarbris. Min egen gamla hårdhet skulle vara som bortblåst. Alla taggarna jag haft som skydd för min sårbarhet skulle ha fallit av så att bara min lena hud fanns kvar. När jag är trygg och älskad är jag silkeslen. Få har mött den lenheten. Det krävs ett milt och ödmjukt hjärta, en ömsint blick och varsamma händer för att se och möta kvinnan jag innerst inne är.


Två lådor med vinterkläder står i hallen. Jag ska köra till förrådet med dem idag. Där borta står en stor tavla inpackad i bubbelplast. Målningen är lågmäld och mild. Människa heter den. När jag drar handen över ytan är den len som en hud. Det kanske inte är bra för tavlan att fingra på den alltför mycket, men den tillhör min privata kollektion och hör hemma på min sovrumsvägg. Den är ett möte med min mänsklighet så fort jag slår upp ögonen. Jag är människa. Min tid är räknad. Mitt mänskliga liv är skört. Min hud är tunn. Därför är jag sårbar.


Jag bärs inte längre upp av min egen ryggrad. Den fysiska styrkan. Ungdomens attraktiva skönhet. Mitt liv hänger på tunna trådar. Själens strängar. Förenade med Gud.

Min styrka kommer från honom. Min kreativitet, min uthållighet, min tro och tillit, allt härstammar från Gud. Det är storvinsten jag tagit emot efter att ha brutits ned fysiskt och förlorat både den självständighet och den självtillräcklighet som vi tidigt lär oss att bygga våra liv på.


Ännu en sträng på själens trådar stämmer Gud idag. Han slår an på strängen och spänner åt den. Jag hör hur den i sitt slaka tillstånd är dov i tonen. Den går i moll. Orolig låter den. Utdragen i sin ton. Gud drar åt lite i taget. Jag hör hur tonen ljusnar. Blir alltmer alert. Den molande oron övergår i ett kanske, spänner sig till ett det löser sig, men Gud fortsätter att spänna strängen. Kan den inte gå av? tänker jag. Oj, ett stråk av oro är visst kvar. Jag noterar att det övergår i komik. Jag blir lite fnissig åt Guds fingrande. Går in i en mer lekfull stämning. Till och med mungiporna följer med upp. Strängen kommer inte att brista. Gud vet vad han gör. Då slår han en sista gång så att strängen vibrerar och jag hör hur han förvandlat oro till tillit. "Var inte rädd", hör jag Jesus säga skrattande. Och jag skrattar innerligt och kärleksfullt åt mig själv. Min älskade själ. Mina älskade mänskliga känslor. Jag vill verkligen inte vara någon annan än den jag är. "Känn ingen oro", säger till mig själv med en mild och ödmjuk röst. Jesus ler och nickar stolt åt mig.


Skatan har flugit in och ut medan jag skrivit. Nu ser jag vad den gjort. Den har ätit upp Lillys mat. Torrfodret hon lämnade efter sig i skålen denna morgon. Det är fin kvalitet på hundfodret så jag hoppas Skatan är nöjd med sin frukost som dukades fram på uteplatsen.

I eken utanför fönstret sitter en liten söt fågel med gult bröst. En gullig talgoxe. På marken under eken vandrar en grå duva i solskenet. Knopparna på eken vecklar ut sig alltmer. Just nu är de rödbruna. Grenarna vajar i den skånska blåsten. Om en månad är det Andens vind som drar över världen. Pingsten är en spännande tid på året. Då kan allt hända. Och allt händer, om man är alert och vaken.


Kram,

Marie



bottom of page