På trädgårdsbordet ligger kvickrondeller, slipstiftsats och sliphylsor. Min tanke var att slipa klart de fyra matstolarna. Tränga in i alla skrymsel med den inköpta multislipen. Men så enkelt var det inte. Det visade sig vara fel slipmaskin till alla små tillbehör. Så det blir inget av att tillbringa eftermiddagen med Josef i hans snickarverkstad och fylla näsan med slipdamm. Jag får istället spendera den med Jesu mor Maria.
En del av mig vill sitta i solen, men jag väljer ändå skuggan. På bordet står en stor vas med vackra lupiner i rosa och lila. En del lupiner tillhör en invasiv art. Jag kan inte skilja på dem. Har faktiskt inte ens försökt om jag ska vara ärlig. De är galet vackra och när de har vissnat slänger jag inte dem i trädgårdsavfallet utan bland soporna som bränns. Ifall att de tillhör den sort vi inte vill ska sprida sig i vårt land.
Är det med mig som människa som med lupinerna? Finns det ett område där jag tillhör platsens mångfald och finns det områden där jag mer blir som en invasiv art som i slutänden riskerar att ta över området snarare än att berika den?
Jag flyttar ut i solen för jag vill vara kvar med den frågeställningen. Lite obekväm är den allt, men befriande samtidigt.
Jag har tillbringat en hel del tid med min inre tonåring de senaste dagarna. Det har varit en intressant upplevelse. Jag har fått be mig själv om ursäkt för lite allt möjligt. Det är närmligen så lätt att avfärda tonåringar som omogna och rebelliska. Både inom sig och utåt i möten med de unga. Men jag har fått syn på något ganska revolutionerande. I många fall har det inte handlat om att tonåringen varit omogen utan omvärlden som inte varit mogen för henne.
Jag vandrar tillbaka in i skuggan. Solen sticker i huden, det är inte skönt.
Jag har dessa dagar omvärderat min tonårstid och sett på mig själv med nya ögon. Mindre dömande och nedvärderande, mer nyfiket och undrande. Då ser jag en lupin. En väldigt livskraftig tjej vars innersta längtan är att breda ut det goda inom sig. En tjej med god moral och självklara gränser, men som tidigt mötte just värderande blickar, såsom alla unga tjejer gör. Och långsamt antog jag den gestalt som dessa blickar speglade tillbaka till mig.
Jag ser att den unga tjejen i mig kämpat för att bli sedd och mottagen som den gåva hon är med all sin godhet, men att min nästa inte varit mogen för det mötet. Om och om igen har det mönstret upprepat sig och med tiden födde det tanken om att det var något fel på mig och att jag borde vara någon annan än den jag är.
Det finns en kraft i den ungdomliga "omognaden" som inte ska förringas. Det är våra ungdomar som bryter ny mark, som ifrågasätter gamla strukturer och som går emot sina föräldrar när de tycker att de har fel. Ofta är det studenter som demonstrerar och kräver samhällsförändringar, det ser vi också nu i vår tid. Det är något gott. Men sällan är föräldrarna mogna för den förändring som tonåringen kräver. Sällan är samhället redo för den. För när vi åldras har vi en tendens att bli vi bekväma. Vi slår oss till ro också när vi inte borde göra det. Vi slutar vara en del av den förändring vi innerst inne vet behöver ske, för att förändringar alltid kostar oss något. Vi blir ofta mindre idealistiska när vi blir äldre och kanske mer individualistiska, och med det vill vi inte helt frivilligt ge upp de fördelar vi skaffat oss, även om de är på någon annans bekostnad. Vi blir tröga och hävdar att all förändring tar tid.
För över tvåtusen år sedan fyllde Gud en ung tonårsflicka med sig själv, sin ande, sitt liv. Samtidigt ställde Gud den äldre mannen i bakgrunden för sitt evangelium och Josef antog lydigt en tjänares gestalt. Ändå ser vi att den ortodoxa kyrkan och den katolska kyrkan leds enbart av män och i Svenska kyrkan finns det kvinnliga präster sedan 1960. 2014 fick vi den första kvinnliga ärkebiskopen, Antje Jackelén.
I egenskap av mamma skulle jag aldrig vara trygg med att lämna ett barn ensamt i ett rum fullt av män. Varken mina döttrar eller min son eller någon annans barn. Inte ens när de är vuxna. Men jag skulle vara trygg om jag lämnade barnen i ett rum fullt av kvinnor. Det värsta som skulle kunna hända är väl att de blir lite bortklemade.
Vad beror detta på? Är jag en manshatare?
Nej. Jag ser med egna ögon vad som händer i vår värld när män tillåts styra den. Jag ser hur mammor och kvinnor reser sig upp i solidaritet med de unga och protesterar mot hur Skapelsen och människor behandlas. Men jag ser inte många Josef. Jag ser inte så många män som står i bakgrunden, men fullt synligt, och ger kvinnorna, ungdomarna och barnen sitt stöd. Jag ser inte den väckelse av kärlek hos männen. Inte alls i den enorma utsträckning som jag ser bland unga och kvinnor.
Rebellmammor finns det. Men var är rebellpapporna?
Faktum är att jag inte ens ser den väckelsen i Evangeliet bland de manliga lärjungarna. Jesus inkluderade kvinnor och jag är helt övertygad om att Jesu mor Maria var en av ledarna i den tidiga kyrkan efter Jesu död. Ändå speglar sig det inte i den världsvida kyrkan som vilar på apostlarnas förkunnelse. Varför? För att männen inte lät kvinnor vara med och berätta hela sanningen.
Om jag inte hade bott i Sverige hade jag aldrig tillhört kyrkan. Jag vägrar nämligen att låta mig begränsas på grund av att jag föddes som flicka. Jag är en gåva. Som flicka. Som tonårsflicka. Som kvinna. Som mamma. Och jag börjar ana att världen aldrig kommer att bli mogen för det självklara faktum att vi kvinnor är lika mycket värda som män och har en lika självklar rätt att vara ledare i familj, samhälle och kyrka.
Jag tittar på den vackra buketten med lupiner och funderar på förmiddagens högmässa där jag blev trött och tung av prästens predikan men så djupt berörd när han sjöng att jag grät och snorade. Var hör jag hemma? Vilka är mina hemtrakter? På vilken plats tillhör jag mångfalden och artrikedomen? När möts jag av de blickar som ser på mig som en invasiv art som måste bekämpas och helst utrotas? När möter jag den blick som inte bara tycker om vad den ser utan vill ta hem mig och sätta mig på bordet?
Jag älskar Josef. Verkligen ääääälskar! Han gillar att jag är händig och att jag tycker om att arbeta med mina händer i tystnad vid hans sida. Ibland är det ordlösa umgänget alldeles underbart. När han ser på mig funderar jag aldrig över om jag är tjej eller kille, kvinna eller man. Han kallar mig inte för pojkflicka. Inte heller för manhaftig. Jag är människa i hans ögon och han ser att jag vill lära mig så mycket som möjligt av det hantverk han kan.
Josefs självkänsla bygger inte på att stå i centrum och hävda sin storhet genom att trycka ner andra. Han är inte orolig för vad andra ska säga om honom, han tänker på vad som sägs om hans Maria. Han vill inte att andra ska snacka en massa skit om henne. Han vet att Gud utvalt henne till en uppgift som förändrar världen och han är stolt över att få bidra till det goda Gud gör genom henne. Tänk om alla män hade honom som förebild?
Josef är med andra ord alla flickors drömpappa. Ett gott föredöme för en tonårsdotter. En flicka som växa upp i hans kärlek skulle aldrig acceptera en make som förminskade henne på något sätt. Och skulle jag fråga Josef om Anden, skulle han svara: "Gå till Maria för om Anden vet hon mycket mer än jag någonsin kan lära mig. Hon vet allt vad en människa behöver veta om hur man tar emot Anden och förökar Guds liv och kärlek. Hon känner Anden både utan och innan. Men jag snickrar mer än gärna en fågelholk, en träkoja eller ett matbord om du vill. Eller visar dig hur du kan bygga dem själv. Gud finns i mina händer."
Glad pingst!
Må Anden komma över dig så att du alltid leds av pingstens anda som är kärlek, frid och en gemenskap där alla är Guds barn.
Kram,
Comments