De förlorade åren

30 maj 2025

Jag möter upp en sida av mig själv nu ikväll som jag behöver vara varsam om. När jag i meditation söker efter henne, jag hör ju hennes gråt, då tänker jag att det är ett barn jag letar efter. Men det är det inte, visar det sig. Det är jag som kvinna.

"Se inte på mig", gråter hon. "Jag är så fet och ful och ingen vill ha mig." I den stunden inser jag att jag inte vet vilken sida av mig som är själva betraktaren, bara att jag känner mig maktlös, att jag saknar ord och kärlek för att kunna trösta den ledsna delen av mig. För det är känslor som funnits tidigare i mitt liv men de finns också nu. Det blev jag varse i provhytten idag när jag skulle handla en ny bh och något fint till imorgon.

I meditationen flimrar gamla bilder förbi. Foton från förr. Dessa. Minnen jag inser gör ont. Kanske för att de påminner mig om nuet.

Vi var på semester. Jag och barnens pappa. Om det var innan eller efter vi fick vårt tredje barn minns jag inte. Men vi reste iväg för att "rädda" äktenskapet. Vi hade glidit isär.

Jag var kraftigt överviktig. Trivdes inte alls med mig själv. Jag kände mig fet, ful och oattraktiv. Inte alls som mig själv. Äktenskapet och familjelivet gjorde något med mig, ändå ville jag rädda det och ha det kvar.

Intimiteten i relationen var obefintlig. Jag vet idag varför. Skälen var flera. Det saknades en djup kärlek till mannen från min sida. Det saknades intimitet mellan oss på en mental, känslomässig och själslig nivå. Det vet jag idag är ett måste för att jag ska vilja vara intim med en man. Jag behöver känna samhörighet men också vara älskad för den jag är, inte för min kropps skull. Och jag bar på mycket skam. För den jag var innerst inne som mannen inte tycktes se och känna alls, för den längtan jag kände, för den lust som fanns begravd djupt inom mig och för sådant jag hade gjort.

I provhytten förmådde jag inte se på mig själv och tänka några kärleksfulla tankar. Allt jag såg var en fet och ful kvinna som ingen vill ha. Och nu en gammal sådan också.

Jag har brottas även med känslor av sorg över att inte ha tillåtits älska den man jag verkligen älskade en gång. Och jag har ställt mig frågan vad det har gjort med mig, att tvingas svälja kärleken, att bakbinda den, att tysta den. Hur har det påverkat min kropp och min kärlek till mig själv, den jag faktiskt är? Har det gjort mig fet, ful och oattraktiv i mina egna ögon?

Situationen påminner på något sätt om mitt gamla äktenskap. Men omvänt. Då föröskte jag uppbringa en kärlek jag egentligen aldrig hade, för att barnens pappa på så många sätt var en fin man med många goda sidor. Nu har jag tvingats förtrycka en djup och äkta kärlek som varit så stor att den accepterade mannens mindre otrevliga sidor.

Det är destruktivt för mig att inte älska. Vare sig det är att vara i en relation där jag inte älskar mannen på djupet eller det är att inte ge uttryck för kärleken till en man på alla de sätt den vill ta form. Det gör mig fet, ful och oattraktiv att inte älska. Jag är vacker bara när jag älskar. Jag känner mig ung och full av liv när jag älskar. När kärleken får ta plats då förändras också den blick med vilken jag ser på mig själv. Skönheten kan träda fram också i min åldrande och överviktiga kropp.

Det finns en sorg i mig, en känsla av att ha "förlorat" alltför många år som kvinna. År jag aldrig får tillbaka. År av samhörighet och kärlek. År av närhet och ömhet. År av vänskap och åtrå. År jag hade velat ha ihop med en man. En att åldras tillsammans med utan att vi mister intimiteten, i samtalen, i tron och i samlivet.

Idag berättade jag för en vän om den kärlek jag under så lång tid var tvungen att kväva och hur jag tvingades sätta mitt hjärta i fängelse. Jag berättade för henne för att släppa ut mig själv ur det fängelset så att mitt hjärta kan gå vidare i livet. Jag står inte ut längre med att höra hur en del av min person inte ens vill bli sedd, för så ful känner hon sig. Jag vill inte att någon del av min inre människa, mitt sanna jag, ska gråta för att hon inte får ge röst åt kärleken.

Jag överlevde fängelsetiden genom att projicera den kärlek jag hade för mannen på Jesus. Jag var tvungen att älska någon man på något sätt för att inte bryta ihop och helt dö inombords. Det var det enda sättet för mig att låta kärleken vara fri i någon mån. Och jag visste att Jesus inte hade något emot det, att jag älskade honom med den kärlek som egentligen var ämnad för mannen. Och jag visste att Jesus inte skulle utnyttja min sårbarhet. Jag kunde inte komma på något annat sätt att inte förspilla all denna djupa kärlek på än att ge den tillbaka till honom som är källan till all kärlek.

Jag hade gift mig med mannen om han hade velat det. Då när det begav sig. Jag hade älskat honom med hela mitt hjärta, min själ, mitt förstånd och min kropp. På samma sätt som jag älskar Gud. Jag hade gett hela mig till honom.

Det var inte en blind kärlek. Tvärtom, jag såg rakt in i honom från första stund. Jag visste saker om honom innan han förmådde medge dem för sig själv.

Han hade fått den allra finaste och renaste versionen av mig som kvinna, som människa, om han hade velat det. Men det ville han inte. Han ville ha kärleken, men inte mig. Men det går inte, det vet jag nu. De går inte att separera, jag och kärleken. De kommer som ett paket. Oskiljaktiga.

Imorgon ska jag på bröllop. Jag lyckades köpa en bh idag. Men inga nya kläder. Jag kände mig alltför fet, ful och oattraktiv för att hitta någt fint. Kanske behåller jag skorna jag inhandlade. Annars får jag ta ett par jag redan har. Jag köpte en liten present till paret och ska skriva ett kort till dem. Trots att klockan är ganska mycket ska jag gå in och färga över de gråa håren. Ibland får det vara så jag gör, sminkar över det jag just nu inte förmår acceptera och älska.

Jag vill inte förlora fler år som kvinna, som människa, som den finaste och renaste versionen av mig själv. Gud, hjälp mig att leva i friheten tillsammans med kärleken och sanningen. Gud, låt den tid jag har kvar att leva vara till glädje för kvinnan inom mig, hon som du format och känner så väl. Det ber jag om i Jesu namn. Sänd din heliga ande att uppfylla mig med kärleken.