top of page

Jag är långt hemifrån

Jag hade gett mig av på en längre promenad och stod omgiven av grönskan. Höga träd och vildvuxna buskar. En gång stod här en villa, en skyttepaviljong och ett gammalt ruckel som inte ens brandkåren ville sätta fyr på och använda för sina övningar. Jag såg med egna ögon den sanning vi så ofta glömmer bort, att när människan försvinner återerövrar Skapelsen platsen. Vi har fått naturen i gåva att förvalta och njuta av. Hon behöver inte oss. Tvärtom. Hon mår bättre utan oss.

Jag stod där i skuggan av träden och njöt av den frid naturen så ofta delar med sig av. Hennes ljud är sällan påträngande. Ofta är de lugnande. Soothing, skulle jag vilja säga.

I tystnaden hör jag därför det som försvinner i bruset från stad och människor. "Jag är långt hemifrån", sade en röst i mitt inre. Min röst. Den jag endast hör när oljuden sjunkit undan. Den röst jag inte riktigt kan skilja från Guds röst för den verkar vara ett och samma.

Jag förstod på en gång att orden inte talade om avståndet till bostaden och att jag hade gått iväg hemifrån. När jag stod där omsluten av grönska och tystnad, med gräs som kittlade mina nakna ben, då var jag hemma. Det var just därför som rösten var klar och budskapet likaså. Orden pekade bort mot den vardag jag lever i. Platsen jag bor på. Tillvaron sådan den är just nu för mig. Jag är långt hemifrån. Bara när jag skriver kan jag känna att jag nästan är där jag hör hemma.


Självbehärskning och tålamod är enligt Bibeln två av Andens nio frukter. I flera år har de egenskaperna långsamt växt fram i mig genom prövningar av olika karaktär. Ibland känns det som om jag ska gå upp i limningen. Andra gånger som om jag ska bryta ihop. Det går åt väldigt mycket energi till att behärska mig, att avstå från att säga något vasst och fränt. Något jag visserligen tänker, men som jag inte kan se medför något som helst gott om jag faktiskt uttalar det.


Jag skulle vilja tillbringa mer tid med att lyssna till den röst inom mig som jag inte kan skilja från Guds röst, och mindre tid med att lyssna på sådana ord som lägger sig i min mage som skräp jag tvingas gå till Gud för att slänga.

Min inre jord känns som ett sopberg. Jag skulle vilja rensa undan allt mänskligt och låta skapelsen återerövra den platsen. Den natur som ständigt talar med Guds röst.


Blommor från promenaden.
Blommor från promenaden.


Det finns så mycket jag helst skulle vilja slippa lyssna till när jag är i sällskap med andra människor. Elaka kommentarer, nedsättande ord, avund, fördömande, förakt och högmod. Det finns så mycket jag hellre skulle vilja lyssna till när jag är i sällskap med människor. Sanningen, hur svår den än kan vara att lyssna till. Guds röst i den andre. Hennes längtan, hennes kval, hennes glädje, hennes sorg. Kärleken, hennes vilja att se hela sanningen, hennes framgångar och motgångar, hennes sårbarhet. Och jag vill lyssna till tomrummet som uppstår när människan söker efter orden i sitt eget djup. När hon trevar sig fram på okänd mark. Det finns mer i människan jag vill lyssna till än det finns sådant jag önskar att hon behöll för sig själv och istället tog upp med Gud.


Jag tänkte på Jesus när jag stod där i skuggan av alla höga träd. Jag tänkte på alla de människor som tvingas fly på grund av krig, förföljelser, fattigdom eller klimatförändringar. Jesus var långt hemifrån när han levde här med oss. De som flyr är långt hemifrån den plats som var ämnad att skänka trygghet och vila i livet. Det är en prövning att leva långt hemifrån. Jag längtar hem.


Kram,


 
 
 

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page