Tankar efter ett bröllop

Jag behåller finkläderna på och slår mig ned här i hörnet av min egen tillvaro. Omgiven av växterna jag planterat i det soldränkta hörnet av uteplatsen. Men de nya klackaskorna är utbytta mot ett par flip-flop.

Jag har varit på ett vackert bröllop med efterföljande bröllopslunch i Strandkyrkan och vill sitta ner en stund för att reflektera över kärleken. Skriva mig hela vägen tillbaka hem till mitt innersta rum. Så här i ljuset av solens strålar, den fina ceremonin och den kärlek till varandra som brudparet utstrålade.

Igår kände jag mig fet, ful och oattraktiv. Idag känner jag mig vacker och fin. Det handlar inte om betraktarens ögon, utan om min egen blick på mig själv. Det handlar om att jag försummar en sida av mig själv. Att jag inte tycks ha en naturlig fallenhet för att lägga tid och kärlek på min kropp och mitt yttre.

Jag färgade de grå hårstråna igår precis som jag skrev att jag skulle göra. Tonen blev ovanlig bra denna gång. Jag drog en plattång igenom håret imorse, fyllde i ögonbrynen och satte på mascara. Det är min version av att göra mig fin.

Den nya bh:n gjorde sitt jobb. Klädseln blev en marinblå dräkt. Kort kjol, kavaj och en vit topp i spets. Jag valde de nya skorna jag köpt. Ett par cremefärgade i lack och mocka. Lite glitter på naglarna blev det med.

Min hållning blir annorlunda när jag inte går omkring i mysbyxor och en tråkig tröja. Det behövs egentligen inte så mycket för att jag ska räta på ryggen och få kontakt med skönheten inom mig.

Skönhet är viktigt för mig på alla möjliga sätt. Rent och undanplockat vill jag ha det. Skräpigt är det värsta jag vet. Blommor, växter, heminredning och en inbjudande atmosfär är skönhet för mig. Ljus, värme och kärlek likaså. Det vackra väcker något i mig. Det vackra gör något med mig. Det vackra betyder något för mig. Det vackra kommer med frid. När det vackra inte ges utrymme i mitt liv har det en djup inverkan på mig på många olika sätt. Det finns något med skönheten som inte alls har att göra med ytan, utan har sitt fäste i något djupt och heligt. När jag försummar den skönheten och inte möter den i min omgivning uppstår en klyfta i mig. Jag förlorar kontakten med en del av mig själv.

Det är som om jag aldrig lyckats skapa en varaktig relation till skönheten. Jag tappar ständigt kontakten med den. Vad det beror på vet jag inte. Jag skattar den högt, men har inte riktigt knutit an till den.

Varför kan jag lägga så mycket tid på att sortera sopor, plocka skräp i naturen och ta bort vissna blad på alla växter, men inte på att fixa mitt eget hår, lite make-up eller vad jag tar på mig för kläder? Det finns en brusten kontakt med min egen kropp och till mitt yttre. Har det att göra med att jag som ung enbart sågs för mitt yttre, för min kropp, men aldrig på djupet för den jag var? Är det därför jag tvingats lägga så mycket tid på mitt inre liv, min person, vem jag innerst inne är, för att jag inte blivit sedd utan behövt se mig själv för att förstå vem jag är bortom mitt yttre? Har det att göra med att jag varit åtrådd, men inte älskad? Har jag tagit avstånd till min egen kropp för att jag är mer än bara den? Har jag till slut velat gömma min kropp i säckiga kläder och övervikt för att slippa de ytliga blickarna som ser mitt kött, men inte min själ och Guds ande? Det vore inte konstigt isåfall.

Sedan ung ålder har jag mött "the man gaze" och inte vetat hur jag ska förhålla mig till den blicken. Jag vill ju känna mig attraktiv, men för allt jag är. För mitt hjärta som vill älska och älskas. För min konstnärliga skönhetssökande själ. För Guds ande som bor i min kropp. För mina djupa bruna ögon och min mjuka hud. Jag vill ju bli avklädd med blicken av den som älskar mig, men inte den som ser mig som ett byte att erövra. Kanske är det en pappas varma blick jag alltid saknat. Den som ser både djup och yta. Den som står kvar och ser kvinnan växa fram ur den lilla flickan utan att vilja ta något ifrån henne.

Min ena bror är fyra år äldre än mig. Jag minns tidigt hans kompisars blickar och deras intresse för mig. Jag har alltid haft en sorts "naturlig" sexighet, en inre passionerad puls som pojkar och män känt av och reagerat på. Antingen har den försvunnit med klimakteriet eller så har jag helt lagt locket på för den. Jag hoppas det är det senare, annars har jag förlorat en självklar del av mig själv, nämligen mitt eget hjärtas rytm och livsström. Och är det så då lär jag förbli sval och oåtkomlig för en man. Då har jag inte så mycket att erbjuda en livskamrat som han inte kan få av en syster, en vän eller en god arbetskamrat.

En livskamrat är en välsignelse, sade bruden syster idag. Så ser jag också på äktenskapet eller tvåsamheten. Det är en välsignelse att leva i ömsesidig kärlek till en annan vuxen människa. Det är en välsignelse att inte kunna hålla fingrarna i styr, att söka närhet och ömhet, att känna åtrå. Det är en välsignelse att vakna upp och andas in doften av den andres hud. Det är en välsignelse att somna i någons varma famn. Det är en välsignelse att slå sig ned vid köksbordet och äta frukost ihop. Det är en välsignelse att dela vardagens mödor och festligheter med. Det är en välsignelse att ha en människa man inte kan tänka sig att leva utan. Det är en välsignelse att samtala och lära känna varandra på djupet, att bli till och växa fram i det mötet med varann. Det är en välsignelse att vara den andres eller ha den andres stöd när livet bjuder motstånd, sjukdom och andra svårigheter. Det är en välsignelse och jag längtar efter att ta emot just den välsignelsen. Någon som lockar fram skönheten i mig. Någon som hjälper mig knyta an till min kvinnokropp på ett nytt och glädjefullt sätt.

Kram,