Skammen är en glädjedödare

Jag vaknar av mig själv klockan halv åtta och bestämmer mig för att somna om. Ett par timmar senare ringer dottern och väcker mig ur en dröm. Nu på morgonen funderar jag över känslan som min dröm kom med. Skam.

Det var länge sedan jag kände en sådan djup skam. Jag tror det är ett uppvaknande som pågår i mig. Jag får syn på något som jag kanske delvis varit medveten om, men som nu vill bli mottaget och sett på ett djupare plan. Jag har en längre sammanhängande ledighet framför mig och dottern ska vara iväg några dagar. Min kropp tar chansen att göra sig hörd nu när vardagsbruset reduceras och jag får tid ihop med mig själv.

Jag minns när jag mötte skammen i mig själv den första gången. Året var 2011 och jag hade separerat från Anders. Jag låg i badkaret i huset jag hyrde ute i Gessie och läste en bok när skammen plötsligt klev fram och blev synlig för mig. Jag mötte upp och den och tillbringade flera dagar med att skriva och teckna. Intressant. Den gången behövde jag teckna, inte bara skriva, för att kunna ge all den skam jag bar på det utrymme den krävde. Kanske för att skammen var så "förkroppsligad".

Det blev en liten illustrerad bok med namnet "Jag skäms inte längre". Inte en bok jag publicerat, utan en av alla de små böcker jag skrivit och tecknat för egen del när jag bearbetat något på djupet och inte haft någon annan än mig själv.

Jag inser att mitt skrivande och tecknande främst är två verktyg jag använder för att bringa klarhet i en inre röra, för att processa och bearbeta sådant som är komplicerat, för att läka och till sist försonas med livet och den jag är som människa.

Skam är som klister, som en osynlig andra hud som lägger sig kring mig på ett sådant sätt att jag inte alltid är medveten om det. Det är en känsla jag kan tilltala på följande sätt om den dyker upp: "Det är väl inget att skämmas för". Men logik har ingen större inverkan på skam, åtminstone inte hos mig. Det finns en massa osynliga, outtalade regler och normer i samhällsluften som talar om vad jag "borde" skämmas för. Jag tror att de är fler till antalet för mig som kvinna än de är för män. Ännu fler tycks de bli när man börjar bli gammal.

Det finns sund skam. Skam som visar vägen på ett friskt sätt. Jag måste nu ta mig tid att separera den sunda skammen från den osunda skammen. Den skyddande från den klistriga. Den som leder till frihet från den som binder mig.

Det läskiga med osund skam är att den angriper min person. Skuld är enklare även om skuld kan upplevas tyngre. Skuld är något jag bär på, inte något jag är iklädd. Skuld handlar om något jag gjort eller inte gjort. Skam är knutet till hur jag ser ut, min kropp, min ålder, min sexualitet, min längtan, till behov och begär, hur andra anser att jag ska se ut, vara, tänka och känna.

En sund skam tänker jag har en god relation med mitt samvete och fungerar därför som en grindvakt. Den sunda skammen kan vara bra att ha med sig för att styra upp både tankar och handlingar.

Om jag bär skuld på mina axlar så bär jag skam i min mage. Om skulden kan liknas vid en piska som söker fel och kräver orimliga prestationer av mig, då visar sig den osunda skammen mer som ett kvävande av känslor genom intaget av sötsaker eller ett fokus på andra människors behov.

Min kropp är en god historieberättare. Den vet. För min kropp kan sanningen aldrig döljas. Jag behöver bara vara närvarande med kroppen och lyssna på vad den har att säga. Genom drömmar, via smärtor, via sug, via längtan och genom mina känslor.

För tjugo år sedan kunde jag inte urskilja mina känslor. Jag visste inte vad som var skuld och vad som var skam. Inte vad som var sorg och vad som var längtan. Inte skillnaden mellan mina behov och vad som är begär.

Jag minns att jag längtade bort från familjen, från min man och mina barn. Det fyllde mig med svåra känslor jag inte visste hur jag skulle hantera, annat än att trycka undan dem. De var förbjudna. Tabu. Så får inte en mamma känna, att hon vill bort från sin familj, sade en röst i mitt huvud.

Idag vet jag att jag längtade efter egentid. Tid med mig själv. Vila. Avslappning. Att slippa från allt det dagliga ansvaret. Att bara vara Marie och ingenting annat.

Jag vågade inte ens yppa min längtan till någon. Jag bar allt själv, både den djupa längtan och alla de tunga känslorna. Det fanns ingen i mitt liv jag kände att jag kunde anförtro mig åt. Jag var redan min egen domare och behövde inte fler.

Jag ville inte bort från familjen, jag ville hem till mig själv. Jag ville inte sluta vara en hustru och en mamma, jag ville ha utrymme för att vara Marie.

Idag ser jag att det var skam jag bar på, och skuld. Skuld för att jag ens tänkte tanken. Skam för min längtan. Och både skammen och skulden jag ibland känner är alltsom oftast kopplat till mig som kvinna. Det handlar för det allra mesta om mammarollen, min kropp och min sexualitet. Allt det kvinnliga.

De outtalade och uttalade förväntningar som jag som kvinna ständigt möter i alla samhällsforum lyckas jag inte alltid att hålla ute. De smyger sig på ibland icke märkbart och jag börjar att internalisera dem. Tills jag en dag vaknar upp med en känsla av djup skam.

Som tonåringen skämdes jag över min stora bröst. Jag ville göra dem mindre. Sedan skämdes jag för min åtrå och min längtan efter att vara mottagaren av njutning. I hela mitt liv har jag skämts för min längtan efter att vara älskad, verkligen älskad för att jag är just den jag är. Både av en man, familj och vänner. Jag har skämts för min kropp, för att jag tyckt att jag varit för tjock. Numera känner jag emellanåt att jag skäms för min kropp för att jag ser att jag åldrats. Jag skäms med andra ord för min önskan att vara ung, vacker och attraktiv. Nej, jag tycker inte det är kul att bli gammal. Jag upplever att jag förlorar delar av mig som jag tycker mycket om.

Än idag kan jag skämmas för att jag vill ha ut mer av livet än att vara mamma, mormor, dotter, syster och husmor. Jag skäms för att jag vill utforska vem jag är till fullo, för att jag längtar efter Marie. Kvinnan som vill dela livet med en man mentalt, känslomässigt och intimt. Kvinnan som åstadkommer något utanför hemmet och bortom familjerelationerna. Kvinnan som har ett eget liv utöver den jag är ihop med mina nära och kära. Kvinnan som Guds avbild.

Jag vaknade ur morgonens dröm och fylldes av skam. Skam över min sexualitet. Skam över min ålder. Det är en skam som hindrar mitt liv från att utvecklas. Som inte har rum för inspiration och glädje. Som binder mig. Som gör att jag inte kan veckla ut mina vingar. Som fyller mina dagar med vemod och sorg. Som konsumerar tid. Som hindrar mig från att vara Marie.

Skam har med andra ord varit glädjedödaren i hela mitt liv.

Vad kan jag göra?

1. Jag skriver just nu. Sätter ord på skammen. Synliggör den. Synar den. Utan att döma. Jag bara bedömer effekterna av dem. Utforskar den.

2. Jag kommer att prata med andra människor om skam. Med terapeuten. Med mina döttrar.

3. Jag ska avsätta maj månad till att mota undan sockersuget så att jag kommer åt den skam som ligger under det locket.

4. Jag ska fundera över eventuella fördelar med att bli äldre. Det vore trevligt att hitta några fysiska, men det kanske är för mycket begärt.

   
   
   
   

Ha en fin valborgsmässoafton!