Bokslut - tid att börja på en ny era

25 april 2025

Ibland är ett bokslut, ett bokslut på många nivåer. Slutet på en bok. Så känns det idag nu när bokslutet och deklarationen är klar. Jag ska bara logga in och underteckna den, sista sidan på en era som började i december 2007.

Mitt lilla företag Själaglad och mitt arbete som husmor har nu smält samman. Jag är inte det ena eller det andra. Jag är både och. Båda mina yrkesroller är en förlängning av mig. De berättar något om mig som person, vem jag är, vad jag värdesätter och prioriterar i livet. Och de vittnar om mitt mod att våga börja om, att prova en okänd väg och att säga ja när jag blir tillfrågad. Det går att arbeta med olika saker utan att vara utbildad, ibland handlar det om talang, erfarenhet, villighet och att lära sig efterhand.

De senaste 18 åren har handlat om att följa mitt hjärta, bejaka min längtan och mina egna behov, att tömma ut allt jag bar på, sortera i den röran, hela mina barndoms- och kvinnosår och försonas med allt som gjort mig ledsen. Det har varit en resa i kärlek där jag långsamt lärt mig att älska mig själv och vara varsam om mitt liv. Det har varit möjligt för att Gud klättrat allt högre upp i min prioriteringslista.

Vi har en relation. En kärleksfull och ömsesidig sådan, Gud och jag. Det är ingen falsk intimitet, utan en äkta. Gud finns alltid till hands, alltid nära, som en trofast partner jag inte ständigt måste tala med, men som jag verkligen älskar att ha i min närhet så att jag då och då kan slå en blick på honom och möta en kärleksfull blick.

Då för arton år sedan lämnade jag ett äktenskap efter 17 år tillsammans. Med mig ut ur den relationen hade jag tre underbara barn och en stor summa pengar. Nu, efter lika lång tid ihop med Gud, har jag fortfarande tre underbara barn och numera också två underbara barnbarn. Jag har inte en hög med pengar, men ett arbete och ett företag. Jag bygger en egen ekonomi.

Min främsta rikedom består dock i de frukter som växt fram i mig efter alla dessa år ihop med Guds ande. En stor portion tålamod. Varsamhet, frid och sårbarhet. Öppenhet, djärvhet, modet att söka försoning och gå den vägen. Tillit till Gud och människor, ömhet, vänlighet och beredvillighet. Djup närvaro, en begynnande mogenhet och en portion vishet.

Det finns en berättelse i Johannesevangeliet som jag i flera år känt är den nya början också för mig, inte bara för lärjungarna där och då. När jag hörde den imorse i min böneapp tänkte jag att jag är där nu. Vid den stranden. Jag väntar på den morgonen när han står där, Jesus. För jag är medveten om att vad som förut har fungerat i mitt liv, gör det inte längre. Den tiden är över.

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: »Jag ger mig ut och fiskar.« De sade: »Vi följer med dig.« De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: »Mina barn, har ni ingen fisk?« De svarade nej, och han sade: »Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.« De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: »Det är Herren!« När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: »Hämta några av fiskarna som ni just fick.« Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Jesus sade till lärjungarna: »Kom och ät.« Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

(Johannesevangeliet 21:1-14)

Jag har länge undrat vad det egentligen innebär i mitt liv, rent konkret, att kasta ut nätet på högra sidan. Ska jag på sätt och vis göra som förut men på en annan plats? Eller ska jag enbart se det som ett "tecken" om en stor fångst plötsligt sker, exempelvis att jag får sålt en hög med tavlor. Ett tecken som förebådar det större klivet. Början på en ny era och en ny bok om mitt liv.

För mig är evangeliet lika mycket berättelsen om Jesu liv som det är berättelsen om mitt liv. Jag läser den på båda sätt, för att lära känna Gud och för att lära känna hur Gud verkar i mitt liv. Jag applicerar texterna på min egen vardag, söker svar och vägledning i berättelserna om honom som kommit att bli min bästa vän, Jesus.

Jag är inte längre rädd för att kallas till en alltför stor uppgift. Jag är inte heller rädd för att kallas till en alltför liten uppgift. Gud känner mig. Mina styrkor och mina svagheter. Min uthållighet och min sårbarhet. Mina behov och mina gränser. Jag behöver inte skynda på det som tar tid, men heller inte dröja med det som vill ske direkt. Jag kan vara både snabb och långsam, beroende på vad som behövs, för jag är alltmer trygg i mig själv.

Jag tar de steg jag behöver ta när jag ser dem framför mig. Ofta uppenbarar de sig ur intet, ibland med kort varsel. Sällan har jag då nytta av logik och mina tankar. Hjärta och samvete tycks oftare känna till vilken väg som är den rätta för just mig.

Samvetet. Kanske håller det alltmer på att förvandlas. Kanske är samvete att veta något tillsammans, att veta samma sak som Gud. Kanske är det vad bilden ovan illustrerar, den med Sötnosen och Anden. Samvetet, att båda vet vad Gud vill.

Ha en fin helg!