Förändring tar tid, så vad vill jag lämna efter mig?

Jag inser att påve Franciskus död har en oväntad inverkan på mig. Jag känner mig sorgsen och tycker mig få syn på något väsentligt, något jag vill ha med mig in i framtiden som en medvetenhet. Att förändring tar tid.

Jorge Mario Bergoglio, som han egentligen hette, var en ledare inom den katolska kyrkan. Jag är kristen, protestant och har min andliga gemenskap i Svenska kyrkan. På vissa punkter står vi därför långt ifrån varandra. Såsom kvinnliga präster, abort och homosexualitet. Men i varje organisation kan man antingen vara progressiv eller konservativ. Som jag förstår det var påve Franciskus en ledare som bidrog till förändringar och utveckling. En som velat modernisera, som gett kvinnor en starkare ställning och fler kvalificerade tjänster inom Vatikanen. Därför känner jag mig sorgsen och lite orolig. De framsteg som tagits, kommer de att bestå med nästa påve? Vågar de ta nästa steg mot Kristus?

Förändring tar tid. Det blir alltmer tydligt för mig och just därför blir jag medveten om hur viktigt det är att värna varje litet framsteg mänskligheten tar. Oavsett var det steget tas.

När jag var ung trodde jag på snabba reformer. När jag blev äldre trodde jag likaså, att det bara var att förändra, göra slag i saken. Nu har jag börjat inse att allt tar tid och att hastiga beslut oftast är lätta att dra upp för de har inte hunnit få fäste i majoriteten av människorna. De är sällan rotade.

2023 kom en forskningsrapport som slog fast att endast 1 miljard människor lever i liberala demokratier. 28 procent av världens befolkning, eller 2.2 miljarder människor, lever i rena diktaturer. Det är nedslående. Men det finns ljusglimtar. Åtta länder har återgått till att vara demokratier. Läs hela rapporten här: https://www.forskning.se/2023/03/03/bakslag-for-varldens-demokratier-men-ljusglimtar-finns/

Förändring tar tid. Oftast tycks en positiv utveckling ta längre tid än det tar att demontera det goda som byggts upp av människor före oss. Därför måste jag se och glädjas med den positiva utvecklingen när den sker, som att katolska kyrkan under påve Franciskus ledning utvecklats i rätt riktning. Detta istället för att kräva ännu större reformer och snabbare utveckling än som är hållbart på sikt. Jag sörjer därför det ljus som Jorge Mario Bergoglio förde in i den världsvida kyrkan och jag kan bara hoppas på att Gud håller borta de maktgalna och konservativa krafter från påvestolen som råder på så många andra håll i världen. Vi behöver mer än någonsin en andlig ledare som strävar mot Kristuslikhet, som bryr sig om Skapelsen och människorna.

När Jorge Mario Bergoglios ljus nu har släckts och återvänt hem till Gud då känner jag att vi andra kristna behöver steppa upp. Och jag noterar i mig själv att jag sätter mitt hopp till Kristus, inte till mig själv eller till dig. Därför blir det extra viktigt att urskilja hur Kristus gestaltar sig i mig och mitt liv, och i dig och ditt liv. Om sidor som medkänsla, frid, kärlek, tålamod och generositet inte växer i mig då tillbringar jag för lite tid med honom som är allt detta och så mycket mer. Om jag dras mot bekvämlighet, lyx och konsumtion då är jag mer fylld av världens ande än av Guds ande. Jag behöver hålla mig vaken. Mogna. Sluta tänka och agera som ett barn. Be om insikt och visdom. Göra vad jag kan för att lysa upp.

När jag tänker på Sötnosen då tänker jag på ett oblat. Det är vad hon är. En munsbit av Gud. Detta för att vara lättsmält och inte avskräckande, men god och mättande ändå. Jag önskar att jag visste hur hon kunde delas ut till både barn och vuxna. Jag önskar att jag hade haft henne som barn och fått veta att det finns en ande som vill vara min bästa vän.

När jag tänker på Madame Ooh la la ser jag en mogen och trygg tro. En livshållning och en livsstil. Någon som lämnat barndomen och vill vara fruktbärande varje månad, år efter år.

Dessa två behöver samverka på ett sätt jag ännu inte listat ut. Jag behöver vara ett Guds barn, men agera och leva som en mogen kvinna.

Förändring tar tid. I synnerhet om den ska vara hållbar. Både i detta liv, men kanske också för de som kommer efter mig. Jag dör, men mitt arbete eller effekterna av det har potentialen att leva kvar när jag rest hem till Gud. Förändring tar tid, så vad vill jag lämna efter mig för andra att bygga vidare på? Hur kan Guds ljus i mig tända ljuset i andra? I mina barn, barnbarn och de som möter mig eller mitt arbete. Jag har ännu inte svaren på dessa frågor, men hoppas att Gud kan delge mig hans tankar och vilja. För han är källan till allt gott som kommer från mig.

Under tiden skriver jag så att ni kan ha en möjlighet att följa förloppet och se med egna ögon hur förändring tar tid, i synnerhet om den ska ha ett stråk av evigheten i sig så att något litet gudomligt består för de som kommer efter mig. Gud är aldrig sen. Gud är alltid i rätt tid. Det är jag som kan vara lite otålig, för längtan har en tendens att göra lite ont.

Kram,