Älskar du mig?

Kärleken gör oss människor sårbara. Att älska någon är läskigt och utlämnande. Att älska någon klär av oss all säkerhet. Vem som helst av oss kan drabbas av kärleken. När som helst i livet. Redan som barn och absolut så sent som vid det sista andetaget.

Vad är det värsta tänkbara? Kanske att älska någon som inte älskar oss tillbaka. Jag tror det är alla människors skräck. Det gör så våldsamt ont att stå ensam om kärleken, att inte bära den ihop, till varandra. Att välja den andre men inte bli vald.

När denna bild togs för några år sedan kände jag mig älskad. Det syns i mitt ansikte.

Därför finner jag vila i Jesu kärlek. Han är den som står där framför mig full av oändlig kärlek och undrar om jag älskar honom. Han vet bättre än någon annan vad det är att stå inför den obesvarade kärleken och att inte bli vald. Därför känner han den del av mig som jag har allra svårast att leva med. Den ensamhet som kunde ha varit djup samhörighet. Den kyla som kunde ha varit en värmande glöd. Det tysta tomma liv som kunde ha varit fullt av frid och glädje.

Därför vet också jag något om Jesus, om alla de livgivande fredsbringade stunder som kunde ha varit om alla de människor Jesus älskar, hade älskat honom tillbaka.

Vi känner varandra, Jesus och jag, genom en gemensam upplevelse av obesvarad kärlek. Av att älska någon som inte vågar älska tillbaka, av rädsla för vad omvärlden ska tänka och tro.

Kanske är just det den främsta orsaken till att vi inte vågar älska dem vi egentligen älskar. Rädslan för vad andra ska tycka om vår kärlek. Hur många människor lever inte i den skräcken? Jag gissar att alla de som skulle vilja älska Jesus men som inte vågar det för ingen annan omkring dem gör det, lever i den fruktan. Eller alla de som älskar någon som de enligt regelverket inte "får" älska för det strider mot någon samhälls- eller religiös norm.

Kärleken är ingenting vi väljer. Den drabbar oss. Åtminstone är det min erfarenhet. Kärleken kan inte förpackas i människans snäva kläder. Kärleken är den kraft som ständigt spränger de gränser som vi människor har satt upp. Kärleken bygger broar, inte murar. Kärleken förenar och sammanfogar. Kärleken kallar ut oss ur vår egen föreställningsvärld om vad kärlek är, ska och bör vara.

"Älskar du mig?"

När Jesus ställer den frågan till mig kan jag bara svara: "Ja, men jag förmår inte älska dig såsom du älskar mig. Inte på det banbrytande sättet. Inte i den radikala formen. Inte så att du förvandlas av min kärlek såsom jag förvandlas av din kärlek till mig. Men jag älskar dig verkligen med all min ofullkomliga kärlek och mitt lite sargade hjärta."

Om jag skulle ställa mina barn den frågan, "Älskar ni mig?", då kanske de inte skulle kunna formulera sitt svar till mig såsom jag gör till Jesus, men jag är säker på att de i tanke och känsla skulle uppleva kärleken till mig på detta sätt. Att de älskar mig, men inte med den själuppoffrande kärlek som jag älskar dem. För det tillhör förälderns roll, inte barnens, att älska så.

Om jag skulle ställa frågan till den man jag burit i mitt hjärta under många år, skulle hans svar vara som mina barns och som mitt svar till Jesus. "Jag älskar dig, men inte såsom du älskar mig. Jag förmår inte ge mitt liv åt den kärlek du visat mig."

Lägger jag orden i mina barns mun? Lägger jag orden i mannens mun? Nej. Jag känner dem väl och jag är tacksam för den kärlek de älskar mig med och för den djupa kärlek jag själv förmår känna. Den har förvandlat mig.

Det är till lärjungen Petrus som Jesus ställer frågan "Älskar du mig?" i dagens evangelietext (Joh 21:15-19). Och det är till mig Jesus ställer den idag. Och till dig. Inte en gång, utan tre gånger. I Petrus fall för att han hade förnekat Jesus tre gånger. I mitt fall, och kanske i ditt fall, för att det aldrig räcker att vi säger "Jag älskar dig" en gång och sedan gäller den kärleken för alltid. Vi behöver uttala de orden med jämna mellan rum till dem vi älskar. Vi behöver höra de orden med jämna mellanrum från de som älskar oss. Så att vi ständigt förnyar och fyller på vår relation med kärlek. Så att vi tillsammans bär kärleken vi fått till varandra.

Vi behöver kärleken inte bara i våra relationer utan också i vårt arbete, oavsett vad det är. Mat tillagad i kärlek smakar annorlunda mot mat som lagas för att det behövs. Städning utförd med kärlek är synlig för ögat. Ord förkunnade med kärlek når fram till hjärtat. Beröring full av kärlek känns i hela kroppen. Kunskap utlärd med kärlek blir till visdom.

Kärlek är ingenting vi kan fejka och ingenting människan av sig själv kan producera eller framkalla. Den ges oss som en gåva. Dess källa är Gud.

För de flesta barn är den självklar. Kärleken. Att de är älskade av sina föräldrar. Men som vuxna förmår vi bara älska med det mått vi själva är älskade, därför ser världen ut som den gör. Vår brist på kärlek är allra mest synlig i vår brist på kärlek till våra barn och till världens barn. Redan när de är spädbarn börjar vi överge barnen. Inte för att vi vuxna är elaka, utan för att vårt eget behov av att bli älskade är så stort.

Oftast känner vi inte till vår brist förrän vi möter en kärlek som går så djupt att den också visar oss den avsaknad av kärlek som genomsyrar vårt liv. Därför gör Guds kärlek ofta ont och väcker sorg i oss. Vi blir varse vad vi saknat, kanske under ett helt liv. Den kärlek som älskar oss precis för dem vi är.

Men mötet med den kärleken väcker också liv i längtan. Längtan efter att leva i den kärleken alltid. Leva av den kärleken. Leva med den kärleken. Dela den kärleken med andra människor. Älska med den. Älskas av den. Genom Gud och genom människor.

Det har gått 25 år sedan jag stod ansikte mot ansikte med den kärleken. Den oändliga kärlek som endast finns hos Gud. Den som kom med ett bländande vackert ljus, en fullständig frid och en ljuv glädje. Så drabbande att jag aldrig slutat söka efter den kärleken igen.

Sedan dess har jag fått smaka på Guds kärlek i mindre doser i många av mina möten med människor. Såsom den kärleken är förpackad i en djup pch äkta vänskap. Såsom den kärleken är innesluten i en själsfrände och en själasyster. Såsom den kärleken är förpackad i den mystiska kristna tron. Såsom den kärleken visar sig i en längtan efter försoning. Såsom den kärleken handlar i en moders kärlek, en mormors kärlek och i vördnaden för Moder Jord. Såsom den kärleken breder ut sina vingar i kreativitet. Såsom den kärleken tar sig uttryck i ett systerskaps delande och modet att sätta ord på sanningen. Såsom den kärleken ger sig själv, sin kropp och själ, i mötet med sin älskade.

Jag har sökt och velat Guds kärlek, i alla dess former. Jag fortsätter att be om, söka och ta emot den kärlek Gud nedlagt i sin avbild, människan. Världen är full av kärlek, om vi bara öppnar oss för att ta emot den och ge ut den. Om vi bara säger ja när Jesus frågar oss om vi älskar honom, så att han kan fylla oss med sin kärlek. Om vi bara slutar styras så mycket av vår rädsla för vad andra ska tycka och tänka, och istället vågar älska såsom Gud gör.

Störst av allt är kärleken.