"Ett skrivbord ska vi ha!" ropar Gud.

"Ett skrivbord ska vi ha!" Rösten i mitt inre låter som från en Disneyfilm. Kanske är det någon av mössen i Askungen eller en karaktär ur Skönheten och Odjuret som lånat ut sin röst till något inom mig.

"Ett skrivbord ska vi ha!" Jag kan se framför mig hur jag bär fram det till balkongdörrarna för att få mesta möjliga dagsljus. När våren gjort entré står dörrarna öppna och fåglarnas ivriga kvittrande omger mig. Jag slår mig ned på den gamla pinnstolen jag också burit dit och med våren som sällskap låter jag ord och bilder växa fram.

Igår satte jag mig att meditera en halvtimme och blev påmind om hur många olika berättelser det finns att lyssna till. Hela Skapelsen talar oavbrutet till oss. Bergen, haven, sjöarna, himlens fåglar och markens alla växter och djur, allt levande kan man lyssna till och lära av.

Detsamma gäller den egna kroppen, också den berättar saker för oss. Känslorna har sina historier, våra minnen är fulla av berättelser, vårt sinne kan sno ihop både helt befängda saker liksom det kan använda fantasin till att framställa underbara stories. Inom varje människa finns alltså redan där en strid ström av allehanda berättelser och diverse medförfattare. De är alla med och skriver vår livshistoria.

Sedan har vi alla andra människors berättelser vi lyssnar till varje dag. De fiktiva och de sanna, i olika medier eller i direkta möten. En del är högljudda och andra lågmälda. Frågan är vilka vi lyssnar till och vilka vi låter bestämma över hur vi lever våra liv.

Varifrån kommer den? Disneyrösten som entusiastiskt ropar "Ett skrivbord ska vi ha!" Just i det här fallet tror jag det är den djupt liggande visshetens röst i mig. Den som vet vad som vill och kommer att ske om inget oförutsett händer. Det är en röst som bor nere i de stora djupen. Likt en sköterska om natten vandrar den runt i rummet med alla tilltänkta bebisar. De som nyss blev till, men som inte kommer att se världens ljus förrän om flera månader. Det är rösten för den som vakar över Guds utsäde i min jord. En inre jordemor. Henne är det bäst att lyda.

Så ett skrivbord ska inhandlas. Ett bord jag kan bära fram till balkongdörrarna när våren nalkas och saven stiger. En skapelse, inte Skaparen.

Min kropp vill leva i samklang med naturen. Den är av samma grus och korn. Den vill inte tvingas till produktion och mår inte bra av att styras av mänsklig efterfrågan. Av sig själv gror och växer det som Gud vill ge och nedlägger i mig. Det riskerar att dö när det drivs fram av mänsklig vilja. Det föds underutvecklat om det tvingas bli till innan det är fullgånget.

Naturen är en god mor. Av henne kan vi lära oss allt om Gud. Hon har sina begränsningar och de respekteras av Gud. Han begär aldrig mer av henne än hon förmår. Det är vi människor som kräver att hon inte har några egna behov.

Hon är en stor levande och vacker organism, och samtidigt en liten känslig himlakropp i en oändlig rymd. Hennes liv är inte oändligt. Hennes tillgångar är begränsade. Hon behöver vår kärlek, att vi lyssnar till henne och tar hänsyn till hennes behov. Vi ska inte tömma henne på liv, inte bryta oss in i hennes inre och inte fylla henne med våra gifter. Hon är det bröst vi alla ammas av. Hon är den livmoder vi alla delar. Utan henne dör vi. Ingen vittnar så tydligt om Guds kärlek som hon. Som vi behandlar oss själva, så behandlar vi henne. Och ytterst också Gud. När vi våldför oss på våra egna kroppar, när vi våldför oss på Skapelsen, då våldför vi oss på Gud som finns i allt det som är levande.

Det är min djupa längtan för min egen kropp, för Skapelsen, för allt levande, att vi ska återvända till den ursprungliga ordning som respekterar jordelivets begränsningar och lär oss att förvalta hennes naturliga överflöd.

"Ett skrivbord ska vi ha!" Vägen till det ursprungliga ser olika ut för oss alla. Vad Gud nedlagt av sig själv i mig är inte detsamma som Gud nedlagt av sig själv i dig. Hur jag återvänder till den ordning som respekterar livets egen rytm och växtkraft kan därför inte se likadan ut som den du måste vandra.

I mitt fall använder Gud det inre öra han gav mig som barn, det gehör jag använde när jag lärde mig spela blockflöjt och klarinett. Han vet hur han kan bruka den fantasi han gett mig till att plöja i den åker som min kropp och själ är. Gud kan få för sig att låna en röst ur en Disneyfilm för att få min uppmärksamhet. Och den meditativa värld som jag idag rymmer är frukten av den säd Gud sådde i mig när jag var en tonåring i puberteten. I den hans värld som växt fram under årtionden, gör han som människor gjort i alla tider. Han undervisar mig genom att berätta historier. Ibland är de sanna, sådana som har en förankring i en verklig händelse. Ibland använder han liknelser för att jag ska förstå något om livet.

Dig har Gud format på ett annat sätt. Redan i din barndom fanns han där. Det kan vara bra att göra en tillbakablick på ditt eget liv för att se var någonstans Gud sådde något av sig själv i dig och hur han undervisade dig utan att du insåg att det var han. Såsom jag gavs namnen Eva Marie vid mitt dop på kyrkoårets nyårsdag, den första advent. Såsom jag som sjuåring lärde mig spela instrument på gehör snarare än att följa noter. Såsom jag besökte meditationens värld första gången under min konfirmationstid. Små nedslag av Gud redan i tidig ålder. Livskraftiga frön som ingenting jag varit med om lyckats ta död på. Guds utsäde i min jord som grott och växt utan att jag vetat om det. Av sig själv har det fått rötter. Av sig själv har det burit frukt. Min kropp och själ har varit jorden och Jesus den trädgårdsmästare Gud sänt för att vaka över sin lustgård.

"Ett skrivbord ska vi ha!" ropar Gud och sänder mig nu ut att leta reda på ett.

Må du få syn på vad Gud nedlagt av sig själv i dig.

Må du fyllas av den kärlek som kan vara en moder till det gudomliga du bär.

Må du finna den rytm som är din ursprungliga och det sällskap du behöver på din resa mot en förening med Gud.

Må det Gud sått i dig bära frukt och vara till välsignelse för allt liv i Skapelsen.

Kram,