Rytmen inifrån

Utan någon yttre press eller förväntan uppstår i mig en naturlig rytm som allra tydligast är synlig under dagens första timmar. Jag stiger upp när jag vaknar, halv tio, dricker en kopp kaffe och tillbringar en stund med mina vänner - böckerna. När något av det jag läst har sjunkit in i mig uppstår lika naturligt en rörelse att vilja ge ut, att dela med mig av det till er andra, så jag sätter mig för att blogga.

Under mina år som projektledare för bokprojekten i Heal My Voice Sweden fick jag ofta höra av kvinnorna som deltog att jag sällan behöll något för mig själv, att jag var så direkt med att ge vidare det jag själv hade fått ta emot. Det ligger en sanning i det. När jag nu tio år senare funderar kring detta beteende hos mig själv ser jag det i ett nytt sken, med lite andra ögon och från en annan vinkel.

Det är som att älska. När jag får ta emot kärlek i någon form stannar inte kärleken i mig. Jag tar emot den (ibland kommer kärleken med njutning och ibland gör den ont) därefter besvarar jag den genom att ge den vidare. Det finns en naturlig direkthet i mig att besvara kärleken som också gör att jag ständigt har rum för och behöver mer. Bara för att jag delar med mig av det jag fått betyder det inte att ingenting stannar kvar i mig. I själva delandet växer det jag har fått ta emot. Och när jag inte har utrymme att dela med mig då börjar jag förstockas i mitt inre. Det naturliga flödet stoppas upp. För mig är det som att fylla en tvättkorg med smutstvätt och aldrig få lov att tvätta. Eller att fylla ett kylskåp med mat som aldrig får ätas. Skiten förökar sig och det goda ruttnar.

Jag har nog i grunden en barnslig inställning som utgår ifrån att det som rör mitt liv är så pass allmängiltligt att andra också kommer att känna igen sig. Kanske inte i allt, men i en hel del eftersom jag skriver om sådant som rör sig inom de flesta människor. Sorg, längtan, tvivel, alla de känslor och tankar en människa har om Gud, sig själv, relationer och vad livet egentligen går ut på.

Vad de flesta av er inte känner till är att jag ständigt tänker att jag nog inte borde ha skrivit det jag skrev. Över mig hänger en skugga som i efterhand säger att jag inte borde ha sagt det jag sade, inte skrivit det jag skrev, inte gjort som jag gjorde. Och mitt enda motgift mot den skuggan är att följa den första naturliga impulsen som kommer ur mitt nyvakna utvilade tillstånd varje morgon. För mig är bloggandet att välja ljuset även om det jag visar upp kanske inte är så ljust och vackert att se på.

De första timmarna varje dag känns för mig personligen som en återuppståndelse. Men detta gäller endast när jag äger min tid, som nu när jag är ledig.

När jag ska köra iväg till mitt arbete är varje morgon något helt annat även om jag inleder den på samma sätt, med lite kaffe och enkel frukost i sällskap av mina böcker. Då finns inget utrymme för att dela. Jag måste iväg. Det är som att lägga ett lock på brunnen inom mig. Den som rymmer livets vatten. Den där jag och Gud är ett.

Istället för att dela med mig av vår relation ska jag sätta mig i en metallkropp och placera mig själv uppe i huvudet för att sedan färdas tillsammans med alla andra pendlare på en smutsig motorväg i rusningstrafik. Jag saknar ord för vad det gör med mig och min gudsrelation när jag försöker inordna mig under den rytm och den livsföring som vårt samhälle bygger på.

Mitt hem är inte i huvudet. Jag mår inte bra av att köra ifrån mig själv, att klyva kropp från själ, att tillbringa hela dagen på mitt huvudkontor. Jag har världens finaste arbetskamrater och den bästa chef jag kan tänka mig. Mitt arbete som husmor är meningsfullt, i det tjänar jag medmänniskor på ett konkret sätt. Jag är uppskattad och omtyckt för både den jag är och det jag gör. Trots allt detta goda finns det något i det sätt vi lärt oss att arbeta och leva på som gör ont i mig. Det svåra för mig i detta är att acceptera mig själv och att jag påverkas så djup av det som majoriteten upplever som normalt.

Det är inte enkelt att hålla borta tanken om att det är mig det är fel på. "Varför kan du inte bara vara som alla andra?" som en partner irriterat sade till mig för länge sedan. Det är precis det jag försökt. Jag vill ju det. Ingå, tillhöra, fungera ihop med alla er andra. Men det slutar alltid på samma sätt efter långa perioder ute bland människor, att jag måste dra mig undan och vara ifred. Hela jag är då en enda inre röra. Jag vet inte vad som är upp och vad som är ned. Tvättkorgen är överfull med både min och andras smutstvätt. Maten i kylen promenerar nästan ut av sig själv. Den inre samlingen är söndertrasad och jag måste gräva mig fram till brunnen med livets vatten. Och när jag äntligen får upp locket ser jag att källan nästan är helt uttorkad. Det lilla vatten som är kvar står stilla och det luktar illa.

Jag vet inte hur jag ska försonas med detta. Jag vet verkligen inte. Jag vet att jag inte är ensam om att inte kunna hänga med i den hastighet med vilken vi förväntas leva numera. Jag vet att jag inte är ensam om att behöva mycket tid för eftertanke, att sortera alla intryck, att smälta sådant som sker, att känna efter och vara närvarande med livet och på så sätt hinna njuta av det.

Jag skäms, även om jag vet att jag inte har något att skämmas för. Jag skäms för den jag är, för att jag påverkas på det sätt jag gör i relation till min omvärld. Jag vet att jag inte kan rå för det, att jag far så illa av vårt samhällsklimat, ändå kommer det med skam och en djup tung känsla av att vara besvärlig och en börda för andra. Jag försöker att möta det. Se det. Erkänna det för mig själv. I hopp om att så hitta den väg där jag kan vara den jag är, leva i den rytm som naturligt är min och där Gud är med mig, för att på det sättet förhoppningsvis vara en gåva till åtminstone en del människor.

Igår drog jag ett skåp från vardagsrummet in i mitt sovrum. Jag började packa upp en del av mina illustrationer och skrivböcker. Bara jag tänker på dem värker det nere i min livmoder. Jag fick tag på de lådor som framförallt rymmer ord och bilder som rör kvinnan i mig. Det var en smärtsam påminnelse om min sensibilitet och hur mycket jag måste bearbeta sådant jag är med om.

Jag behöver fler skåp så att illustrationerna med Sötnosen också får plats. Tanken på dem gör inte ont. Tvärtom. Jag ser framemot att titta på bilderna av henne och påminnas om hur skönt det är att vara den jag är.

Jag tror att skammen över min person många gånger pålagts mig utifrån. Kanske handlar det bland annat om bemötandet från omvärlden. Vissa sidor av mig har välkomnats och andra har inte varit välkomna. Barnet i mig har alltid varit nyfiken på andra människor, sett till deras behov, varit hjälpsam och försökt se det positiva också i en svår situation. Medan den mer djupsinniga delen inte nöjt sig med påklistrade leenden eller att laga det skadade med silvertejp. När jag velat gå till botten med ett problem i en relation, på ett arbete eller i vårt samhälle har jag mött motstånd. "Kan du inte bara var nöjd med hur det är? Måste du alltid hålla på att förändra saker?"

Jag kan nöja mig en tid, stå ut, men jag kan det aldrig i längden. Det går bara inte. För jag blir sjuk i själen, i kroppen och uppe i huvudkontoret av sådant som inte är friskt. Hur andra inte kan insjukna är för mig ett mysterium. Vilket material är de gjorda av? Hur kan deras själar inte gå i tusen bitar när de möter lögner? Har de något sorts filter som jag saknar, som håller allt skräp borta? Hur hinner människor med sig själv när de ständigt arbetar, är upptagna av att göra saker eller umgås med andra? När låter de tankarna vandra fritt en stund och går på upptäcksfärd tillsammans med dem? När känner de efter hur kroppens alla delar mår? När förnimmer de Guds andes varsamma rörelser? När lyssnar de till de ord som endast uttalas i den stora rymd som tystnaden är?

Kram,