Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.

Avund, det brottas jag ofta med. Jag tror att det egentligen handlar om tvivel på att det vilar en alldeles egen välsignelse över mitt liv.

Jag är inte missunnsam. Allt gott önskar jag varje människa. Men avunden finns där, och längtan efter vad den andre har som jag saknar. Inte det ytliga, men det väsentliga. Trivsel i en relation. Trygghet i sig själv. Ödmjukhet. Vishet. Ett inre lugn. Äkta kärlek. Ett tydligt mål. Sann vänskap. Det goda sällskapet. Närhet och intimitet. Verklig glädje.

När jag inledde min resa med Gud i januari 1999 hade jag nästan ingenting av allt detta. Jag var vilse i mig själv, mina relationer och mitt liv. Jag levde för och genom alla andra, främst min familj. Någonstans på resan hade jag förlorat mig själv och rörde mig ute i periferin, långt ifrån min inre kärna.

Idag, 27 år efter mötet med Gud, skulle jag uppskatta att jag kanske befinner mig runt sju på en tiogradig skala. Jag har till viss del allt ovan, men det räcker inte, jag behöver mer.

Imorse bad jag till Gud om att få ta emot en välsignelse, inte bara för mitt hem när prästen skulle komma på besök efter mässan för en husvälsignelse, utan också en välsignelse över mig och mitt liv.

Inför syndabekännelsen i inledningen av mässan öppnade mitt hjärta sig på ett nytt sätt och jag bad om en förlåtelse jag aldrig bett om förut. Jag bad om förlåtelse för att jag hade försökt stjäla någon annans välsignelse, ta det som inte tillhör mig.

Det finns en berättelse i Bibeln om just det, när Jakob "stjäl välsignelsen" som tillhör hans äldre tvillingbror Esau. Jakob lurar deras far genom att låtsas vara den äldste sonen. Långt senare brottas Jakob med en man, med Gud, »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.«

Jag har brottats länge med Gud och med mig själv. Gjort allt jag kan tänka mig för att förtjäna Guds välsignelse. Ju högre upp på den tiogradiga skalan jag kommit och ju mer av allt det goda från Gud jag fått, desto större har vemodet blivit för jag har samtidigt sett vidden av vilken usel människa jag kan vara. Det är insiktens baksida.

Har jag låtsas vara någon annan liksom Jakob, fast på ett omedvetet plan?

Jag ställde mig igår frågan om jag iklädde mig en personlighet redan som liten flicka och som jag med tiden sedan helt kom att identifiera mig med. Både de goda och de mörka sidorna av denna personlighet.

Var det överlevnadsinstinkt när jag drabbades av många djupa förluster och en överväldigande sorg för stor för ett barn att hantera?

Är jag egentligen någon helt annan under denna klädsel?

Det skulle kunna vara så. Det skulle förklara ganska mycket. Isåfall har jag försökt gräva upp en skenrot, inte den riktiga roten till det ruttna i mig. Och jag har heller aldrig riktigt låtit den nåd som nedlagts i mig välla fram obehindrat, för jag har inte upplevt en välsignelse över mitt liv.

Tänk om Gud undanhållit välsignelsen, för att Gud inte ville uttala sin välsignelse över min skenidentitet?

"Gud välsigne dig, Marie", sade prästen precis innan han lämnade mitt hem. Kanske gör han så till alla. Jag fick det jag bad om. En välsignelse över både mitt hem och mitt liv.

Kreativitet hör till den sanna, icke stulna välsignelsen, som vilar över mig. Det är genom skapandet jag förmår "tygla" mitt överväldigande känsloliv och göra något gott av också mina inre stridigheter. Det är när jag fäster mina ord i Gud och börjar skriva mig hem till honom, som Gud får användning för allt det ruttna, min avund, min synd och tjuven i mig. Det är när jag häller ut mina stormiga känslor på en duk och "befaller" dem att hålla sig inom ett av Jesu alla tilltalsnamn som min högsensitivitet får lite andrum och en tavla blir till. Det är när jag känner mig älskad, även när jag är en liten lort, som Sötnosen springer fritt över sidorna i mina ritblock. Skapandet hjälper mig att leva med mig själv. Skapandet får mig att känna mig någorlunda normal, och inte så avvikande.

Jag bär på en oändlig mängd känslor och jag har en tröttsam sensibilitet. Relationer till andra människor är extremt utmanande för mig. Endast när jag skapar uppstår någon form av balans, en jämvikt, där allt jag känner får lov att finnas utan att jag blir utåtagerande.

För att finna frid måste jag däremot gå bortom alla handlingar. Endast i meditationens land, i det stilla sittandet, kan jag helt och fullt koppla av. Där, när mitt ansikte helt är vänt mot Gud och inga människor är närvarande, kan jag helt slappna av och öppna mig på djupet. Där nere, på det djupet i mig, har Jesus all makt. Där finns ingenting att frukta. Där flyttar bergen på sig om Jesus säger till dem. Där talar stenarna om Jesus vill. Där lyssnar havets vågor till hans röst. Där har alla mina demoner kastats i elden, så där finns de inte mer. Långsamt breder det ut sig inom mig. Den Skapelse som är den välsignade.

Kram,