Det tog tre veckor att ta mig hem

Tre veckor har det tagit. Tre veckor har gått sedan jag senast var på mitt arbete som husmor. Tre veckor av sjukdom, följt av tillfrisknande och sedan ledighet. Tre veckor innan jag slutligen landade i den tomhet där allting har sin början. Där jag har en möjlighet att möta Gud och emellanåt känna vår förening med hela mitt väsen. Den plats där Gud rör vid mig med en varsamhet som dearmorerar mig.

Jag är ganska säker på att det hade tagit mer än tre veckor att ta mig hela vägen hem om jag inte hade blivit sjuk i långdragen influensa, om jag inte hade flyttat och om det inte samtidigt hade varit jul. Tillsammans har allt verkat till min fördel, även om det inte varit en smärtfri process.

Influensan satte fälleben på kroppen så den stöp. Flytten drog upp mig med rötterna så jag inte kunde vara kvar i det gamla. Julen pressade mig ut över mina egna gränser samtidigt som den kom med det nya livet förpackat i ett så litet format att jag orkar med det.

Igårkväll när jag tänkte gå och lägga mig, plockade jag istället fram en meditationskudde jag fått från en god vän. Jag byggde mig ett anspråkslöst litet altare i ett hörn av mitt nya hem och sjönk ned på kudden. Min blick vilade på den ikon jag köpte i hopp om att en gång ha ett nytt hem där den kunde få ta plats. Det lilla ljuset jag fått i kyrkan lös i den metalljusstake jag svarvade i högstadiet. Bitar av mitt liv föll på plats. Jag kunde urskilja oskuld från skuld, trohet från otrohet, sanning från lögn där jag satt på knä. Jag bad om förlåtelse. Min egen förlåtelse för det jag tillfogat mig själv. Guds förlåtelse för det jag tillfogat andra.

Under kvällen igår hade jag också känt de första impulserna på flera år till att vilja måla igen. Idag konkade jag upp flera gamla målningar ur källaren och material för att måla.

Jag anade inte att det skulle ta emot, att det skulle göra ont att plocka av skyddsplasten och pappret runt tavlorna jag en gång målat. Det känns som födslovärkar inom mig. Jag klarar bara av att göra lite i taget. Det är som att möta den jag är under allt skyddsplast och alla bruna papper. Och jag noterar att jag är rädd. Rädd för mig själv. För den som tar plats på dukarna. För hennes kaos och hennes djärvhet, för min egen ofullkomlighet. Sanningen, vare sig jag riktar dess ljus mot mitt eget ljus eller mot mitt mörker, så är den överväldigande, svår att ta till mig.

Från källaren bar jag också upp "Dörren", den ena utav två tavlor ur min kollektion Jesus (Kärt barn har många namn) som inte fått en ägare. Den är inte "vacker". Det finns ingenting förskönande med den. Den är som en dörr. En stängd dörr. En gammal skavd och sliten dörr.

Jag hänger upp den på en tom vägg. Betraktar den. Jag tänker på Narnia. På den magiska garderoben barnen finner, den som leder in till landet Narnia. "Dörren" syftar till en text i Johannesevangeliet 10:7-10 där Jesus säger:

"Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren in till fåren. Alla de som hava kommit före mig äro tjuvar och rövare, men fåren hava icke lyssnat till dem. Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete. Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog." (Kyrkobibeln 1917)

Jag vill gå igenom dörren. Det känner jag så starkt när jag står framför den. Men jag vet faktiskt inte om jag kan det på egen hand. Jag ser inget handtag. Kan dörren endast öppnas utifrån? Måste någon annan öppna den åt mig? Någon annan släppa ut mig innan jag kan gå ut och in genom den för att finna bete? Jag anar att det kan vara så. Åtminstone i mitt fall.

Jag skulle önska att någon köpte tavlan. Att det fanns någon som älskade gamla slitna dörrar och visste hur man öppnade dem. Någon som inte såg en stängd dörr som ett hinder utan som en möjlighet. Någon som var nyfiken på vad som fanns bakom dörren, som vågade tänka att den kanske dolde en hel värld, ett Narnia att utforska och vandra i. Någon med barnasinnet kvar. Någon som köpte mig för den jag är. En gammal sliten dörr som rymmer en hel värld där kampen mellan Lejonet av Juda och en riktig häxa ständigt pågår.

Dörren

Fler tavlor ur serien Jesus: https://www.marieeklipanovska.se/jesus

Kram,