Sötnosens fastebok - Mer än en gäst i Guds tält
- Marie Ek Lipanovska
- 20 mars
- 5 min läsning
Herre, vem får gästa ditt tält?
Vem får bo på ditt heliga berg?
Den som lever oförvitligt och gör det rätta
och är sann i tal och tanke.
Den som inte går med förtal,
inte vållar sin nästa skada
och inte smädar sin granne.
Den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren.
Den som håller sin ed fast det står honom dyrt.
Den som inte ger lån mot ränta
och inte kan mutas att fälla en oskyldig.
Den som handlar så står alltid trygg.
(Psaltaren 15)
©Svenska bibelsällskapet
Jag älskar denna bild av Sötnosen. Hon är gäst i Guds tält. Hemmastadd där. Glad. Iklädd en skön sparkdräkt. Vänd mot Anden som lyser av sin kärlek för henne.
Teckningen får mig att tänka på en dagdröm jag hade fått många år sedan. Den om tält. Det måste ha varit 2014 eller 2015 för jag bad Berth Löndahl som var kyrkoherde i min församling att förvara anteckningarna jag gjorde efteråt och detta var innan han gick i pension 2016.
Dagdrömmen var av en alldeles speciell karaktär, ett Guds tilltal. När de sker antecknar jag alltid efteråt, både datum och innehåll. En man kom till mig i drömmen. En tid senare såg jag en bild av den unge mannen på nätet. Det var Lewi Pethrus, Pingströrelsens grundare. Han hade talat till mig om tält.
När jag har dessa gudsupplevelser framstår de i stunden som helt klara och tydliga. Det är först i efterhand de blir nästan obegripliga.
Jag minns att när jag reste mig upp ur den vita Ektorpsoffan på Naffentorpsvägen där jag bodde granne med ett stall, då tog jag fram Bibeln och slog upp ordet tält i registret och började sedan att söka upp alla bibeltexter och antecka dem. Jag anar att jag får börja där igen för anteckningarna jag gav åt Berth är försvunna. Av det har jag lärt mig att inte ha högre tankar om andra än om mig själv. Om Gud ger mig något då är jag förmögen att bära den gåvan och förvara den tills tiden är inne att göra verklighet av den.
I mötet med Berth har jag fått syn på hur låga tankar jag haft om mig själv och hur höga tankar jag ofta haft om andra människor. Vi är varandras motsatser, han och jag. Hela sitt vuxna liv har Berth levt med Gud och verkat inom kyrkan. Han har lång utbildning och erfarenhet av både organisation och människor, är mycket teoretisk och teologisk.
Jag kom till kyrkan som en novis. Gud pekade mig dit. Helt okunnig om Bibeln och kyrkan var jag. Okristen. Uppväxt utan en tro. Likt ett litet barn. Svårt vingabruten som vuxen. Med djupa känslor av ovärdighet som jag behövde och ville klä av mig. Men jag var brinnande i Anden, med en kropp full av kärlek och en själ full av längtan efter Jesus. Jag var allt annat än sval och from.
Jag funderar...kanske var det mitt gamla tält jag gav till Berth. Alla mina gamla tankar om Gud och mig och människor. Kanske står jag där just idag, på Sötnosens plats, med en ny himmel ovanför mitt huvud och en ny jord under mina fötter. Inte bara som en gäst i Guds tält, utan som hyresgäst, bosatt i Guds närvaro.
Idag arbetar jag hemifrån för att planera inför min konstutställning på jobb som jag ska hänga upp nästa helg. Sju timmars arbetsdag får plötsligt lov att sprida ut sig under hela dagen. Jag inser hur hälsosamt det är för mig. Det är i solen på uteplatsen jag skriver ner de ord jag tänkte dela med församlingen på sopplunchen. Det är när jag vandrar fram och tillbaka mellan hem och tvättstuga jag får syn på väsentliga saker om mig själv och min relation till arbete och människor.
Jag tvättar både min mammas och min dotters kläder. Liksom jag i församlingen ser till att både de allra minsta med sina föräldrar och de allra äldsta får mat i magen. Den rollen har jag haft i hela mitt liv, att se både framåt och bakåt, till de som kommer efter oss och de som gått före. Det är mitt gamla tält.
Jag fick mitt nya namn av Gud för flera år sedan. Det som omnämns i Bibeln.
Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. (Upp 2:17)
Alltså är jag redan en ny skapelse. Pånyttfödd. Ändå tycks det vara så att det för mig tagit ett årtionde att krypa ut ur det gamla skinnet. Kanske har jag behövt den tiden. Kanske har jag inte fått all den andliga vägledning jag behövt för att förkorta processen. Kanske handlar det om att jag har svårt att släppa taget, att överge och att lämna dem jag älskar för att kunna älska ännu större.
När jag skriver, tecknar och målar är jag aldrig ensam. Då bryts den där avgrundsdjupa ensamheten. Den som kommer ur att se både framåt och bakåt, de unga och de gamla, utan att själv vara riktigt sedd. Gud ser detta gränsland där jag befinner mig och är där med mig i kreativiteten vare sig jag tecknar tröst och hjälp åt en liten tjej, ritar en kvinna iklädd Jesu snickarbyxor eller om jag sveper ut jordens och blommornas färger på en målarduk. Gud är Tröstaren och Hjälparen. Gud är människa. Gud är Skaparen. Jag får lov att vara lite av allt det Gud är när jag ger utrymme åt det konstnärliga i mitt liv. För i skapelseögonblicken blickar jag rakt in i Guds ansikte istället för att se till alla människors behov. Men i Gud finns ni alla, unga och gamla, och där ryms också jag.
En stor vägg och en mindre vägg i församlingshemmet i Furulund ska rymma glimtar av den jag är med Gud, när djup ropar till djup i dånet av Guds vattenfall och alla hans svallande böljor sköljer över mig (Ps 42:8). Glimtar av mitt liv med Jesus. Av hans evangelium. Med de i åtanke ska jag göra mitt urval av illustrationer och tavlor.
Var jag slår upp Guds tält nästa gång vet jag ännu inte. Men kanske är det så jag behöver vandra med Gud, med lätt packning, alltid redo att slå mig ned på den plats där Gud pekar och alltid lika redo att dra upp tältpinnarna när tiden är inne och packa ihop tältet för att fortsätta min vandring genom livet. Inte av rastlöshet, men för att inte stagnera i min kreativitet. Jag behöver ständigt börja om för att kunna återgå till en ny tom oskriven canvas, annars är det lätt att fastna i tron om att jag redan kan allt jag behöver kunna och repetera det gamla istället för att skapa nytt ur Guds mun och hand.
Guds frid åt er alla,
Comments