Åldrande

Dygnets timmar har blivit lite blurriga sedan jag blev sjuk. Jag blir lite sämre istället för lite bättre för varje dag som går. Inatt satt jag uppe några timmar när hostan inte ville ge med sig och jag kände en rastlöshet i kroppen av allt stillasittande och liggande.

Det är en speciell känsla att vara uppe nattetid. En annorlunda stillhet. Jag tände två levande ljus, drack äckligt svart te med honung och köpte en e-bok om åldrande som jag började läsa.

Jag förstår varför det heter övergångsålder. Det är verkligen en övergång att ha fyllt femtio och gå mot sextio. Faktum är att denna övergång påminner mycket om den som sker i vår ungdom när vi går över från barndomen till att bli vuxna. Det är emellanåt svårt att känna igen sig själv. Min kropp förändras ganska drastiskt, men faktum är hela min inre person också gör det. Liksom i ungdomen.

Jag längtar efter andra saker än tidigare. Jag sätter värde på sådant som förut inte var så betydelsefullt. Jag själv som människa och vad jag anser är ett gott liv för mig får ett förnyat fokus. Synen på arbete och relationer förändras. Liksom mitt förhållande till min sexualitet och omvärld. Jag vaknar upp till min egen dödlighet. Att långsamt vandra bort från medelåldern mot ålderdomen bär med sig en stor portion sorg att omfamna. Men övergången bär även med sig välsignelser att njuta av. Den kommer med sårbarhet och intimitet om vi är öppna för den möjligheten. Det finns förlåtelse och försoning att uppleva. Och med denna mognad kommer insikten om att livet verkligen är ett mysterium som inte kan lösas, utan en gåva som ska upplevas.

Faktum är att övergångsåldern stundtals är en ganska turbulent och förvirrande tid. Emellanåt känner jag mig lite vilse och ur kurs. Skönt är det därför att hitta en bok bland världens gigantiska utbud av litteratur som talar så starkt till mig. Jag tänker inte avslöja bokens titel för kanske kommer jag att använda denna bok i mitt företag Själaglad under 2025, vi får se. Först ska jag läsa den i lugn och ro. Det lär ta tid eftersom jag föredrar böcker i pappersformat. Denna fanns dock enbart som e-bok på Adlibris och Bokus, om jag inte ville handla den på Amazon och det vill jag inte.

En fördel med att åldras är att man blir alltmer immun mot bullshit. Amazons vision och mission får mig att skaka på huvudet och himla med ögonen. Det räcker att googla Amazon kritik så ser man att ord och handling inte går hand i hand.

Sedan jag förstod att Paypal ägs av Elon Musk vill jag inte längre använda mig av mitt konto där. Mitt politiska och värdsliga engagemang är inget att skryta med, men jag tänker att det kanske ändå är i det lilla som var och en av oss kan göra de stora förändringar som de allra flesta människor vill se.

Foto: Kelly Sikkema, Unsplash

Några timmar mitt på dagen brukar komma med en lucka där näsan tar en paus från allt snor och halsen lugnar ner sig lite i hostandet. Då passar jag på att äta ett par rostade mackor och gå på en hundpromenad. Det sega tillståndet som en förkylning leder mig till ger mig utrymme för stillhet och reflektion, att vara med mig själv och det som just nu är.

Under infektionen väntar det friska i mig på att åter få ta plats. Jag känner av spänningen mellan vila och aktivitet. Jag längtar ofta både in till mig själv och ut till er andra samtidigt. Och jag ser behovet jag har av ensamhet som går hand i hand med behovet av närhet. Åldrandet lär mig att vara med både och samtidigt, att inte vara så snabb att döma mig själv, att inte ha så bråttom att ta stora beslut, inte heller att tveka för länge när jag vet att jag behöver agera.

Jag noterar att jag knyter allt djupare band till mig själv, att jag bryr mig allt mindre om vad andra människor tycker om mig och mitt liv, att jag tror mer och mer på det jag själv tänker och känner, och litar på min förmåga att göra val som är sunda och goda för mig.

Jag blir allt mindre intresserad av att förändra andra människor och de sammanhang jag befinner mig i. Behovet av att behaga andra och vara omtyckt bleknar för varje dag som går. Jag blir allt mer klar över vem jag själv är och vad jag erbjuder i nära relationer och i arbetssammanhang. Intressant är att jag upplever det som väldigt sexigt och attraktivt, trots att det inte alls har något med sex att göra.

Häromdagen skrev jag om skam, det var ett bra och fruktbart inlägg. Jag har fortsatt att fundera över det. Skam hamnar lätt under radarn. Ibland måste man medvetet ta sig en titt på skammen och göra en självrannsakan.

Jag minns att jag som ung tjej kände skam när vi lekte doktorslekar. Idag kan jag se att skammen kom ur den pirriga känslan i min kropp som uppstod vid beröring och som jag inte förstod riktigt vad den handlade om. Långt upp i åldern bar jag på den skammen. Skammen som handlade om lust och njutning. Jag var runt 45 år när jag mentalt kunde säga till mig själv att de där doktorslekarna tillhör barndomens utforskande av kroppen, sin sig själv och relationer. Men känslan av skam låg kvar i mig under många år. Idag skäms jag inte. Ännu en positiv sida av att åldras. Det finns en naturlig fallenhet med stigande ålder att klä av sig skam som inte alls är sund och fyller någon god funktion.

Jag har alltid haft förmågan att förföra. Häromdagen insåg jag att skammen kring det hade släppt. Jag har skämts för den sidan av mig, för lekfullheten som egentligen alltid genomsyrat min sexualitet. Skammen fanns inte från början, den pålades mig utifrån av hur samhället porträtterat kvinnor. Jag har sedan ung ålder indoktrinerats med alla möjliga skeva bilder av hur en kvinna ska vara och hur hon ska utrycka eller dölja sin sexualitet. Men jag inser nu att det aldrig har varit något fel på hur jag sett på min egen sexualitet. Den är högst normal. Att den under alla lager av pålagd skam lyckats behålla sin naturlighet är faktiskt ett under. Ett mirakel. Jag är verkligen trött på allt bullshit, allt uttalat och outtalat i vår värld som tycker sig ha rätt att ha åsikter kring mig som kvinna, min kropp och hur jag lever mitt liv. Jag säger som han i Terminator: "Talk to the hand!"

Övergången från medelåldern till ålderdomen gör att man successivt lämnar det där ekorrhjulet som bara spinner runt utan att någon egentligen stannar upp och frågar sig vart vi är på väg. Det är verkligen mycket som är sjukt när man börjar få lite distans till det hela. Det blir nästan lite komiskt faktiskt. Människan är så klok och så korkad samtidigt. Det gäller även mig. Också det blir man varse i denna övergång.

Så istället för att bryta ihop och få en medelålderskris önskar jag mig en kreativ övergång för mig själv. Jag vill njuta av att jag inte skäms längre, att jag inte bryr mig om vad grannarna och andra ska tycka och tänka om mig. Jag vill titta framåt med förväntan och spänning på hur jag ska kunna ta tillvara all min erfarenhet i både relationer och arbetsliv. Jag vill glädjas åt den självständighet som kommer när man inte längre orkar eller vill engagera sig i allt bullshit som erbjuds. Jag vill bli vän med min dödlighet så jag kan älska och ära livet desto mer.

Med stigande ålder kommer alltfler förluster. De behöver jag sörja. Men jag vill också verkligen kunna njuta av vinsterna av denna övergångsålder. Jag har ju inte glömt hur det var när jag var barn och så gärna ville vara omtyckt av alla. Eller när jag var ung vuxen och så gärna ville bli vald för ett jobb eller av en man. Då när jag trodde att jag visste allt och att ingen annan visste mer än jag, och därför litade jag aldrig riktigt på någon annan. Eller under alla de år då jag hade min identitet grundad i hur jag såg ut, i min civilstatus, var jag bodde, hur mycket pengar jag tjänade, att jag var stark och frisk och attraktiv.

Alla åldrar har sina för- och nackdelar, men vi ser dem först i efterhand, när vi inte längre befinner oss där. Det är egentligen ganska häftigt hur livet är uppbyggt, att det finns så mycket växlingar och inbyggda övergångar som utvecklar oss och tvingar oss att inte stagnera. Det är att mogna, tänker jag. Att omfamna alltsammans. Att älska livet sådant det faktiskt är. Att våga resa med. Upp på bergen, ner i de djupa dalarna, om natten och om dagen. Ner i havsdjupen och ut i rymden, under alla årstider och väderlekar.

Nu är jag hungrig. Solen skiner in genom köksfönstret. Näsan är ok. Halsen likaså. Då gäller det att ta tillvara den där luckan, andrummet, och fylla magen med mat, lungorna med frisk luft och gå av mig lite av rastlösheten i benen och stelheten i kroppen. Sedan lär jag säcka ihop i soffan under fleecen och se En plats i solen och Salvage Hunters.

Jag gläds åt att förkylningen ger mig en möjlighet att skriva mycket. När jag åter är frisk tunnas blogginläggen ut.