Anden ska komma över dig

Jag minns första gången "Anden kom över mig". Uttrycket kände jag då inte till och min första reaktion var fruktan. Jag blev rädd.

Jag vet att det är många kristnas stora önskan att ha de där omvälvande ögonblicken av Gudsnärvaro som jag har fått uppleva flera gånger i mitt liv. Men de sker inte främst för min skull, utan för er andras. De är inte enkla att hantera och förmedla.

Ganska ofta läser jag i from litteratur att man ska behålla dessa Gudsmöten för sig själv, annars riskerar de att urvattnas, förminskas också i mina egna ögon och kanske skadas i mötena med människor som inte riktigt förstår vad jag bär fram. Det heliga.

Något i mig vill göra "det rätta". Det som är rätt i Guds ögon. Jag kan därför inte enbart lyssna inåt till min egen tanke eller känsla utan jag behöver också lyssna utåt på den långa erfarenhet av Gud som finns i böcker och bland andra kristna.

Jag sitter denna morgon i det upplysta hörnet av uteplatsen. Här är det sommarvarmt. Min hud är uppvärmd av solens strålar. Det vilar ett djupt lugn över platsen. Naturen är mild och stilla. Jag njuter så mycket jag förmår nu innan molnen tar över.

Det rensas lite i rabatterna i kvarteret. Någon passerar förbi med sin hund. Jag hör män som samtalar på spanska. Zumo och Lilly ligger i min närhet. Mitt morgonkaffe är urdrucket. Jag önskar att sommaren stannade en månad till. Det är så behagligt just nu. Lugn och värme är en kombination jag tycker mycket om.

"Jesus, vad vill du?" frågade jag för en stund sedan. För i lugnet och värmen känner jag hur det står till inuti min kropp. Det är som om jag bär en stor klump i min mage. Jag känner att själen är förstoppad och att Anden därför inte riktigt når fram.

Jag möttes inte av något tilltal från Jesus. Det är egentligen sällan det sker. Men jag slog upp min Bibel och sökte upp bibelläsningsplanen jag följer och vilken text som hör till idag. Markusevangeliet 7:31-37 berättade den för mig. Temat är friheten i Kristus. Jag läste och fann att det var just det stycke jag tolkade nu senast i Sötnosens serie för Bunkeflo kyrkoblad.

"Jesus, öppna mig!"

Första gången Anden kom över mig var en natt när jag bodde på Strandgatan. Vi hade suttit och pratat i flera timmar, min dåvarande sambo och jag. Han var nedsjunken i soffan och jag satt på golvet när jag kände hur något kom över mig och ville tränga in i mig. Jag blev rädd och gjorde motstånd. Jag försökte hålla stånd mot det och när det kändes som om det hade försvunnit då sade jag till min sambo att komma ner och sätta sig på golvet hos mig. Sedan berättade jag vad jag precis hade upplevt.

Det dröjde inte så länge innan det återkom. Jag blev rädd igen. Men denna gång var det som om ett ljus strålade in genom ena hörnet av mitt vardagsrum. Då förstod jag att det var något av Gud. Rädslan släppte och jag fylldes av Anden.

Det startade nere i mina fötter och fylldes på underifrån. När det nådde min hals förändrades min röst så att varken jag eller min sambo kände igen den. Jag var vid medvetande och närvarande, men det var som om jag hade intagits och inte själv styrde min kropp och mitt tal.

Om jag minns rätt pågick det en dryga halvtimme. Jag satt riktad mot min sambo och talade till honom. På svenska men med en röst som lät mer som en gammal man och hans språkbruk. När den gamle mannen var klar sjönk han undan samma väg som han kom in i mig. Jag återfick kontrollen över min kropp och mitt tal.

Vi talade om det som hade hänt. Både den natten och vid andra senare tillfällen. Min sambo sade att frid hade kommit över honom på samma sätt som den gången då han hade blivit frälst. Det tog jag som en garant för att det var Gud och inget annat som fyllt upp mig.

När jag frågade vad som hade blivit sagt till honom mindes han inte någonting. Själv kom jag endast ihåg en enda mening:

"Din uppgift är att älska Marie."

Meningen är dubbel. Det räcker med ett kommatecken för att ändra innebörden av vem det är som har fått uppgiften att älska. Jag tror att tilltalet var till mannen, att Anden ville påminna honom om att: "Din uppgift är att älska Marie". Men det var också ett tilltal till mig: "Din uppgift är att älska, Marie."

Vi fick en gemensam uppgift mannen och jag, att älska. Det är Gudsavbildens uppgift. Den ursprungliga människans uppgift.

Det är inte när vi älskas som vi blir fria. När vi älskas blir vi trygga. Det är när vi älskar som vi befrias. När vi älskar går vi ut ur oss själva. Vi lever inte längre lever för vår egen skull utan för någon annans skull.

Intuitivt eller instinktivt har jag vetat detta sedan barnsben. Att livet går ut på att älska och att leva för andra. Men i relationer där den ene älskas och den andre älskar kommer den ene att sluta sig och den andre att tömmas på liv. Uppgiften att älska måste vila på båda, annars insjuknar båda fast på olika sätt. Den ene blir inkrökt i sig själv och den andre gränslös i sitt utgivande.

Anden är kärlek. En kärlek som älskar och låter sig älskas.

Andra gången Anden kom över mig var den 18 maj 2014 någon gång mellan kl 12 och 13. Denna gång hann jag inte ens bli rädd. Jag blev bara väldigt överraskad.

Anden kom från ovan, mitt under en föreläsning, in genom huvudet. Anden planterade en för mig tidigare otänkbar tanke och landade sedan med båda fötterna i min livmoder. Där bosatte Anden sig.

Anden är inte bara kärlek utan också sanning. Det blev jag varse när även denna omgång av Andens kärlek riktade sig mot en man. Kärleken är alltid ett vi. Kärleken är inte ett jag. Den behöver en mottagare och en utgivare. Kärleken är relation.

Jag blev som Jim Carrey i filmen Liar Liar. Jag kunde inte förmå mig att tala annat än sanning i denna nya relation. Varenda tanke och känsla delade jag. Hur opassande de än var. Hur pinsamt och sårbart det än kändes. Jag utlämnande mig själv under flera år tills jag stod helt naken och blottad som en Eva inför en Adam. Det var inte en smärtfri process. Den gjorde stundtals fruktansvärt ont. Men jag vill inte vara utan den. För jag förstod sådant jag aldrig hade kunna begripa om jag inte hade låtit allt ske.

Vi helas när vi älskar.

En människa kan insjukna när kärleken inte blir förlöst. Jag behövde älska en man så som jag var ämnad att älska min pappa som barn. Den kärleken låg oförlöst i mig. Min pappa var inte närvarande i mitt liv. Det fanns ingen pappa att älska.

Jag behövde också älska en man utan att dölja någon enda liten del av mig själv. Varken min historia, mina sår, min sorg, min skuld och min skam. Inte heller dolde jag Guds djupa närvaro i mig, min längtan, mina styrkor eller Kristus som lösa starkt i mig. Jag visade även upp min synd i full blomning och den primitiva överlevaren som offrar andra för att själv få leva vidare. Jag behövde lägga av mig allt detta för att hitta fram till den kärlek som låg oförlöst i mig som den Guds avbild jag i grunden är.

Kvinnan jag är som en Guds avbild älskar mannen utan att bära ett fikonlöv. Hennes kärlek vill inte inte gömma något för vare sig mannen eller Gud. Hon är fri att älska utan skam, skuld och synd.

Jag behövde alltså älska på detta nakna utplånande sätt för att befrias från mina egna djupa samt nedärvda rädslor och tvivel. Genom Andens kärlek och sanning fick jag syn på vem jag är utan skam och skuld, utan min rädsla för att såras och bli bortvald. Jag fick möta mitt sårade kvinnoarv och den nedvärderande blick på mannen som det arvet kommer med. Jag fick se på mannen med Guds ögon under några år och det jag såg fann jag mycket älskvärt. Jag vet nu att mannen är på djupet någon helt annan, liksom jag som kvinna visade mig vara det. Jag förstår nu att vi alla föds som barn till förslavade föräldrar. Och att det tar en evighet att nå fram till det barnaskara där vi återfår vår tänkta frihet.

Vi människor tror att om vi bara älskas så blir allting bra. Men det är inte min erfarenhet. Jag är villkorslöst älskad av Gud. Den kärleken finns redan. Den är och förblir där i och för och med oss. Den är Guds uppgift, inte människans.

Friheten i Kristus handlar om att älska. Det är sanningen som befriar oss. Sanningen om Gud och om oss själva. Och den sanningen är att vi behöver älska för att vara dem vi innerst inne är. När vi inte älskar blir själen förstoppad och vi sätter munkavle på Anden och vingklipper den.

Gud tjatar på oss. Buden vi fått handlar alla om att älska. Älska Gud. Älska din nästa som din själv. Älska som Jesus. Det är när vi alla lever efter dessa bud som vi alla mår bra. Vi älskar med de mått av kärlek vi tar emot. Av oss själva förmår vi inte älska. Det är Anden som älskar i och genom oss.

Att inte älska är en lika stor synd som att inte låta sig älskas. Den som endast vill älska men inte låter sig älskas är en rädd människa. Den behåller kontrollen genom att vara den som ger, men ser inte att den hindrar den som älskar från att ge. Den som endast vill älskas men inte vill älska binder Anden i sig själv och dränerar den som älskar på Andens liv.

Kärleken är inget vi ska behålla för oss själva. Kärleken är en gåva som ska ges och tas emot. Därför finns den yttersta friheten i Kristus. För i kärleken till Jesus finns en garanti som ingen människa någonsin kan ge oss. Han kommer alltid att fortsätta älska mig även om min kärlek för honom sinar och inte återgäldas. Utan att han tar skada av det.

Jag kommer alltid att få min kärlek besvarad när jag älskar honom, hur gränslöst jag än utger allt liv i mig så kan jag inte ta skada. Det är endast i relation till Jesus den totala friheten finns.