top of page

ANDENS HÄSTKRAFTER

Gamla foton bär med sig minnen om en svunnen tid, men för mig kan också en bild ha fångat en närvaro, en energi, en sida av mig som person. Som denna från 2018.


Marie Ek Lipanovska sitter i en fåtölj med en häst i bakgrunden


Jag har känt mig lite vilsen den sista tiden, eller snarare sökande och undrande om vilken som är vägen framåt från den plats i livet där jag befinner mig nu.


Bilderna och berättelserna jag delar här med er är ett sätt att sammanfatta för mig själv, avsluta det som är klart och göra plats för det som komma skall. Samtidigt som jag tänker att jag gestaltar ett sätt för hur ett lärjungaskap på 2000-talet kan se ut för den som kommit till tro som vuxen, som går i kyrkan men samtidigt är sin egen, dvs inte arbetar i kyrkan men talar för henne.


Efter att i 15 år haft fokus på att leda människor närmre Gud har jag undrat den sista tiden om det är vad jag ska fortsätta med. Jag har frågat mig själv om min tro istället skall vara något som står i bakgrunden, som ett stöd för mitt eget liv, medan jag gör något helt annat. Något mer jordnära, kroppsligt och konkret.


Under en herrans massa år har jag reflekterat mycket och djupt över patriarkat och matriarkat, broderskap och systerskap, det maskulina och feminina, samt Guds avbild som är föreningen av man och kvinna. Jag har gått helhjärtat och all in i de två sammanhangen för att hitta guldklimparna där och se vad som är trasigt och skadat, inom mig och på dessa platser.


Bilden jag valt till dagens text håller en sanning om mig. Inom mig finns en fasthet och en styrka. I alla tider har andra människor lutat sig mot den och känt att de inte behövt oroa sig för mig, att jag klarar mig också under svåra omständigheter. Jag har tillgång till uthållighet, drivkraft och en stor portion handlingskraft.

Samtidigt har jag en mycket djup sensitivitet, en stor själslig öppenhet, kroppslig mottaglighet och sårbarhet. Vissa tider är jag direkt skör och hudlös. Känslorna ligger utanpå mig och jag både registrerar och tar in mycket av det som sker omkring mig.


Jesus är den enda jag mött som inte velat tona ner varken den ena eller andra sidan. Det har lett till en inre förening där de olika sidorna inte behövt försvara sig själv. Jag har därför kommit att inse att min inre styrka ofta gör mig sårbar och att min sårbarhet är en verklig styrka. De står i ständig relation och speglar varandra.


Jag tror att varken matriarkatet eller patriarkatet i sig själv är tillräckligt. Varken systerskapet eller broderskapet. Varken kvinna eller man. Inte heller det feminina och det maskulina.

Jag är en förening av min mamma och min pappa. En förening av kropp och ande. En förening av människa och Gud. En förening av femininitet och maskulinitet. När jag förnekar eller förminskar den ena eller den andra sidan blir resultatet att jag förlorar tillgång till delar av mig själv.

Min erfarenhet är idag att det inte går att bli hel som människa om man vistas endast i systerskapet eller i broderskapet, endast i kvinnocirklar eller i kyrkan. För den heliga femininiteten finns i det maskulina och den heliga maskuliniteten finns i det feminina. En bit av oss finns nedlagd i den andre för att vi aldrig ska luras att tro att vi är självtillräckliga.


Ibland anar jag att en del av kvinnorna som en gång fanns runt mig kände sig svikna när jag klev in i kyrkan. Men jag gick för att söka det som inte fanns i systerskapet. Och kanske anser en del kristna att jag är alltför spirituellt lösryckt när jag också tycker mig tillhöra de andliga sökarna. Men jag går till kvinnorna för att söka det som saknas i kyrkan.


Bereden väg för Herren, det är vad jag sysslat med under ett och ett halvt årtionde. Idag under högmässan insåg jag att det är vad jag är här för att göra. Den inre styrkan och uthålligheten är som en inre Johannes i mig. Det är Anden i mig. Den vill bana väg för Herren. Den vill bereda väg för Jesus. När jag inte tillåter Anden att göra Guds vilja bryter den drivkraften ner mig, den bränner ut mig, den blir oerhört självdestruktiv.

Min kropp och själ är som Marias, jag är ju människa. Jag är öppen och mottaglig. När jag vistas i miljöer och relationer där Gud förnekas, där lögner tillåts, där sanningen döljs, där locket lagts på för skam och skuld, då blir jag utmattad och trött. Jag bryts ner till både kropp och själ.


Anden har enormt mycket hästkrafter. Min styrka och uthållighet, min drivkraft och handlingskraft är Guds ande i mig. Jag har inte den styrkan av mig själv och har aldrig haft det. Det är viktigt för alla att se och förstå. Jag vill inte att den förnekas, men heller inte att den påstås härstamma från mig som människa. Jag är stark för att Anden i mig är det.

Och jag är sårbar för att jag är människa. Den sårbarheten är en välsignelse, själva hagen där Anden lever och betar. Att ta hand om min kropp och själ är att ge Anden de bästa förutsättningarna för att verka i mig.


Jag har banat väg för Gud i meditationsgrupper och i bokprojekt där vi samlats för att sätta ord på sanningen och ge röst åt livet sådant det är. Jag har banat väg genom min blogg där jag vittnat om mina möten med Jesus och via sociala medier där jag samtalat med andra människor om livet och kristen tro. Sötnosen och mina böcker banar också de väg för en relation med Jesus. Där är jag nu. Mina ord och foton banar väg, mina illustrationer likaså, och just nu behöver jag säga till mig själv att det är fullt tillräckligt. "Johannes, var varsam med Maria. Maria, lyssna till Johannes."


Ha en fortsatt fin tredje advent och missa inte Sötnosen idag. Hon som bokstavligen banar väg för sin bästa vän, Anden. Kolla in henne här Sötnosen!


Kram,


bottom of page