Pappa, vad fick dig att tro att jag kunde leva utan dig? Din närvaro och din kärlek.
Vem hade inbillat dig att du var utbytbar och kunde ersättas? Att du inte var behövd och inte hade ett värde.
Jag står idag mitt i det hål du lämnade efter dig. Det är inte svart av svärta och mörker och jävelskap. Det är svart för att ditt ljus inte lyser där.
Jag behövde dig pappa, mer än du någonsin insåg. Din plats kunde inte mamma eller någon annan fylla. De hade nog av att fylla upp sina egna platser i mitt liv. Din plats ekade tom och det gör den än. Det gör den än.
Jag skulle vilja åka hem till dig idag och krypa in i din famn. Omslutas av din kärlek. En pappas kärlek, den som inte finns att få någon annanstans än hos dig. En kärlek som låter mig vara ditt barn, din dotter. En kärlek fri från krav. En kärlek fri från prestation och åtrå.
Pappa, hela livet har jag sökt dig. Överallt. I alla. Men du finns ingenstans. Och idag utlöses sorgen jag burit på ett helt liv. För du var frånvarande också när du var närvarande. Borta också när du var hemma. Otillgänglig även när jag lutade mitt ansikte mot ditt.
Pappa, jag var som ett litet lamm redan från start. Sårbar och känslig. Reflekterande och seende. Full av kärlek och längtan. Djupt beroende av dig. Behövande din kärlek och ditt stöd.
Du sände mig som ett lamm in bland vargar när jag inte fick växa upp i din kärlek. Jag var chanslös redan från start. Oskyddad i en värld som inte alltid är god och kärleksfull. Jag sitter här i köket hos min dotter med ett liv som ser ut som det gör för att du aldrig tog din plats i det. Det säger jag inte för att skuldbelägga dig utan för att jag vill att du ska veta att du inte kan ersättas. Din plats i mig förblir ett tomt rum. Det enda ljus jag kan tända där är mitt eget lilla ljus. Min kärlek till dig. Min saknad av dig. Min längtan efter dig.
Några minnen har jag inte att se tillbaka på som fyller mig med värme. Jag får söka i fotoalbum efter dig. Efter oss. Jag minns inte din röst. Inte att jag fått höra att du älskar mig. Jag minns inte dina ögon. Inte att att jag sett kärlek och värme i dem. Jag minns inga gåvor jag fått av dig. Jag minns inga gratulationer eller att jag fått höra när du hejat på mig. Jag minns ingen visdom du räckt över till mig från ditt liv. De fåtal minnen jag har av dig vet vi båda vad de innehåller. De behöver vi inte titta på fler gånger. De gör ingen av oss glada.
Jag är en halv människa för den plats du skulle ha fyllt upp med din kärlek, den platsen har förblivit tom. Kärleken skulle ha börjat med dig, sedan skulle du ha låtit en man ta den platsen efter dig, men jag fick ingen sådan start och har därför aldrig kunnat få en fortsättning. Frånvaro är allt jag känner till i relation till män. De har liksom du varit frånvarande även när de har varit närvarande. Borta också när de har varit hemma. Otillgängliga även när jag lutat min kropp mot deras.
Pappa, jag vet att om du hade vetat hur mitt liv skulle utveckla sig då skulle du ha rest dig upp från soffan efter att bilden togs, med mig på armen, och du skulle ha hällt ut alkoholen i vasken och aldrig tagit en droppe till. Du skulle ha sett dig själv i mig. Din barndom och ditt helvete. Du skulle ha funnit kraften att resa dig ur din historia och börjat ösa ur kärleken som finns nedlagd i varje människa av Gud. Du skulle ha klarat det. För min skull hade du det. Det vet jag. För jag såg min barndom och mitt helvete när jag höll min lille son i mina armar och då vällde en kärlek fram stark nog att bryta sig loss ur släktens bojor. Ditt barnbarn är lika stilig som du var när du var ung. Ni är inte helt olika till kroppsbyggnad och känslighet. Pappa, du skulle ha gillat honom mycket, liksom mina döttrar. Du skulle ha igenkänt din egen mamma i mina töser. Den där inneboende styrkan, envisheten, drivkraften och överlevnadsinstinkten. Densamma du såg i mig och min syster.
Pappa, jag känner ingen ilska gentemot dig. Bara en djup djup saknad. En djup djup längtan efter en kärlek jag aldrig upplevt och aldrig kommer att få uppleva. För du finns inte mer och du kommer inte tillbaka. Du är min pappa. Alla barn behöver både sin mamma och sin pappa. Ingen av dem kan ersättas. De är inte utbytbara. Också som vuxen behöver jag en pappa och hans kärlek. Gud gör vad han kan för att trösta, men inte ens han kan fylla upp din plats. Ingen kan det. Jag vill att du vet det. Kanske kan du då förstå ditt värde och inse din betydelse.
Har jag tur kan jag en dag kanske få ha en svärfar som gestaltar något av en faders kärlek. Men för varje år som går så minskar den möjligheten. Jag är ju inte purung längre.
När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
(1 Kor 13:11-12)
Ansikte mot ansikte, pappa, närmre än så här kommer jag dig inte. Närmre än så här kommer jag oss aldrig. Jag älskar dig. Dig, bortom allt som livet klädde dig i. Dig, för att du är min pappa. Den som gav mig liv. Dig, för att Gud gav dig åt mig. Dig, för att du är du.
Våra liv blev inte såsom någon av oss önskade. Det vet jag med hela mitt hjärta. Förlåt mig för allt agg jag burit mot dig, såsom jag förlåter dig för allt ont du gjort mig. Må du vara på en plats där du är innesluten i kärlek. Där pojken i dig fått lära känna kärleken och växa i den. Må du ha funnit frid och försoning och känna att du för evigt är saknad av din dotter.
En varm innerlig och kärleksdränkt kram till dig pappa. Vaka över mig. Skydda mig från vargarna. Bär mig som ett lamm på dina axlar. Älska mig med all den kärlek du nu har tillgång till. Välj ut den bäste av män att komma med sitt ljus och kärlek in i mitt liv. Så att han kan trösta mig när saknaden efter dig blir för stor.
Din,
Amen <3