top of page

Att lägga fram livet för ens tonåring

Jag undrar vad jag som tonåring skulle ha tänkt om den kvinna jag är nu. Mötet oss emellan uppstår på cykeln när jag trampar hem från Sibbarp denna soliga söndagkväll. Det är märkligt hur jag skäms lite inför henne. Fast egentligen är det nog inte skam, utan snarare en tanke om att jag ska göra henne besviken för att jag inte levt upp till de förväntningar jag hade på mig själv. Jag noterar att jag vill göra henne stolt. Att jag vill kunna lägga fram mitt liv för henne och säga: "Titta så fantastiskt det blev."


Badhandduken och sarin hänger på tork på cykeln härute i kvällsljuset på balkongen. Jag sitter med ett glas iskaffe och funderar över hur jag tänkte och hoppades att livet skulle bli när jag var en tonårsflicka, kontra hur det blev och är idag.

De senaste två dagarna har jag haft ont i min mage och kanske är det vad som lockat fram den unga flickan i mig. Det startade häromnatten när jag vaknade av att jag hade så förfärligt ont. Jag har inte ätit något konstigt så det enda skäl till smärtan jag kan komma på är att den härstammar inifrån och att den vill berätta något jag tydligen bär på i min kropp. Alvedon har tagit de värsta smärttopparna och jag har sovit flera gånger mitt på dagen under både lördagen och söndagen. Trots det vackra vädret igår valde jag att bara sitta på balkongen, men idag har det känts lite bättre så jag passade på att bada lite i det ljuvliga 22-gradiga vattnet.


Det jag har svårast att förklara för mitt yngre jag är varför jag inte har en partner. Det är för den unga Marie helt obegripligt att jag inte levt och bott ihop med en man sedan 2011. En del av smärtan i magen handlar om just det. Den ofrivilliga ensamheten. Om längtan jag har efter en livskamrat och hur det blir allra tydligast nu under min ledighet.

Men också en annan sorts ensamhet gör ont. Den som unga Marie känner igen som sin magsmärta.

Som barn kände jag mig ensam för jag var inte riktigt trygg ihop med någon människa. Inte trygg nog att söka hjälp när jag behövde hjälp. Inte trygg nog att be om tröst när jag behövde tröst. Jag bar allting själv. Sorgen, oron, maktlösheten, ja alla de svåra tankar och känslor jag hade kring situationen i min familj och min egen person.

Jag hade många vänner men jag vågade aldrig riktigt visa min sårbarhet. Jag visade mig tuff istället. Men allt det jag bar på satte sig som smärta i magen och på sätt och vis kan man säga att den smärtan genom livet blivit kronisk. Den lurar alltid där i bakgrunden och det är magen som allra först signalerar att det är något jag måste ta hand om.


Jag övervann den ensamheten när jag valde tillit till andra människors kärlek och omsorg om mig. När jag erkände för mig själv och för de andra att jag behöver människor som bryr sig om mig, inte bara när jag har något att ge. Under flera år bar jag inte allt själv. Jag ville inte. Jag önskade nära relationer där det fanns utrymme för mig att vara ledsen och otillräcklig. Där jag inte alltid behövde vara stark och duglig. Jag ville kunna lyfta luren, ringa en vän och säga att idag är allt skit och jag behöver bara få lov att sätta ord på den skiten. Och jag behövde en famn som höll om mig när tillvaron var alltför plågsam och svår. När det värkte i kropp, själ och hjärta. Jag bad om, sökte och fann både tröst och hjälp hos några få nära vänner. Jag släppte dem helt inpå livet och de fanns med mig under mina allra mest utmanande år. Dyrbara gåvor var dem för mig. Och dem jag också delade det mest dyrbara jag hade att erbjuda.


Men ingen människa kan styra över livet eller över de val andra personer behöver göra i sina liv. Då stod vi ansikte mot ansikte, nu är det en hel ocean emellan oss. Jag är från djupet av mitt hjärta tacksam över allt det fantastiska jag fick uppleva med dem alla, men jag ser också tydligt hur jag behöver den sortens nära relationer för att jag ska må bra som människa. Det berättar min mage för mig nu när jag har tid och utrymme att känna efter på djupet hur kropp, själ och hjärta mår. Jag behöver famnen som tröstar. Jag behöver vännen att ringa. Jag behöver dela min översvallande tro. Jag blir till i den sortens möten där vi delar.


Tonåringen kastar sig plötsligt om halsen på mig. "Tack. Tack. Tack!" utbrister hon gråtande. Jag stannar upp en stund och håller om henne. Känner hennes lättnad. Jag inser att jag ger henne en röst. Jag ger den unga flickan upprättelse. Hon höll inte allt för sig själv för att stänga människor ute. Hon bar allt för att ingen kunde ta emot henne utan att samtidigt söka efter den skyldige. Hon ville inte bolla runt skulden, inte i familjen och inte bland vännerna. Tonårsflickan ville att skulden skulle försonas så att hon blev fri från den utan att någon annan behövde ta över den. Så klok hon var. Så klok jag var redan som barn.


Tonårsflickan i mig längtade efter familj, man och barn, hus och bil. Hennes längtan gick i uppfyllelse. Precis i enlighet med hennes önskan. Men hon visste inte om sig själv att hon bar på skuld som inte var hennes och att hon tog på sig skuld för att skona andra. Jag visste inte det om mig själv. Idag vet jag.


Som kvinna längtar jag efter en livskamrat. Efter det goda sällskapet när jag är ledig. Jag har insett att när jag arbetar då vill jag helst vara själv. Vare sig jag skriver, tecknar eller gör videoklipp.

Jag letar efter den livskamrat som också är en riktig vän, en som står vid min sida i vått och torrt, som tröstar mig när jag är ledsen eller har ont, som hjälper mig vara hela den människa jag är både när jag svajar och när jag står stadigt. För just en sådan livskamrat är jag. Närvarande i fattigdom och rikedom, i sårbarhet och styrka, i mörka tider och i de strålande.


Tonårsflickan längtade inte efter rikedom och karriär, hennes längtan var främst kärlek men också mening och mål i livet. Den kvinna jag är idag bär fortfarande samma längtan, men en ny längtan har vaknat till liv. Kvinnan vill ha finansiell frihet. Vad det egentligen innebär har jag inget svar på än. Rik, självförsörjande, finansiellt rik ... det är inte detsamma. Jag ska utforska begreppet finansiell frihet.

Redan för många år sedan ställde jag mig frågan: "Vad säger Bibeln om ekonomi?" Jag sökte efter material men de jag fann var inget som tilltalade mig. Lika lite som den marknadsekonomi som styr världen är något för mitt hjärta att följa. Eller den jag ser är framträdande i andliga sammanhang och bland entreprenörer, där talas det ofta om att manifestera, attrahera, ta bort pengablockeringar och att tjäna pengar på nätverksförsäljning (Multilevelmarketing).

Jag tänker att den snäva vägen passar mig bättre. Där jag tvingas lägga av mig det som inte hör hemma hos Gud. Så vad säger Bibeln om ekonomi egentligen? Det tänkte jag ta reda på. Vi får se om jag vandrar den etappen ensam eller om jag sätter ihop ett online program och söker svaren ihop med andra. Ensamhet är visserligen skönt, men gemenskap berikar. Och kanske är ett sådant program en bro som leder till Gud.


Var rädd om dig!

Marie Ek Lipanovska logotype





12 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page