Att skiljas från sig själv

Jag sjunker ner vid datorn efter en eftermiddag med min bästa vän. I födelsedagspresent bjöd Carina mig på mat på Limhamns fiskrökeri och sedan italiensk glass och kaffe nere vid Dragörkajen. Helt underbart! Jag älskar att äta ihop och samtala med henne. Hon är alldeles fantastisk att ha som vän.

Vi passerade förbi mitt gamla hem. Det vackraste jag någonsin bott i. Strandgatan 10, på Limhamn. Sekelskifteslägenheten jag köpte efter skilsmässan 2007.

Det är 16 år sedan jag skilde mig från barnens pappa. Men det var först idag jag insåg att jag aldrig skilde mig från mig själv, människan jag tidigt kom att formas till och kvinnligheten jag iklädde mig utanpå den mänskliga bilden av mig själv.

Hon på bilden från 2008 följde med mig i flytten. Alla tankarna och känslorna, alla upplevelser och erfarenheter. Självbilden, självkänslan och självförtroendet jag hade byggt upp. Hela min tillvaro vilade på en grund som var likt sand. Det visste jag inte då. Jag trodde jag stod stadigt i mig själv.

Allt det goda som fanns i mig då har jag försökt att dela med mig av till andra människor. När jag blickar in i hennes bruna varma och pillemariska ögon får jag lust att säga förlåt. "Förlåt mig älskade Marie för allt du kommer att behöva genomlida. Det värsta har du inte bakom dig. Det värsta ligger framför dig."

Hon känns som en dotter, den unga kvinnan på bilden. Jag var på många sätt både naiv och godtrogen. Jag skulle vilja ta henne i famn och skydda allt det välvilliga. Jag önskar att jag hade förmått att värna hennes optimism och det ljus som lös så starkt i henne. Det värker i hjärtat när jag blickar in i hennes ögon. Om jag kunde resa tillbaka i tiden skulle jag göra allt annorlunda, för hennes skull. Av kärlek till henne och hennes liv.

Avbild, självbild, självkänsla och självförtroendet. Sådan är ordningen i människan, inifrån och ut. Jag saknade avbilden när jag skilde mig från mina barns pappa. Jag visste inte att jag som människa allra innerst inne var en avbild av Gud. Jag hade inte fått den grunden att stå på. Där den skulle ha varit fanns istället ett gigantiskt hål. Det hade jag ingen som helst aning om, men det skulle visa sig.

Faktum är att majoriteten av alla människor jag känner och har mött i mitt liv också har ett stort hål inom sig. De vet inte om det för självbilden, självkänslan och självförtroendet är upphängt på vad de äger, vad andra tycker om dem och på deras prestationer. Om de liksom jag skulle förlora allt det yttre som vi människor identifierar oss med, skulle också de falla rakt ner i ett svart hål.

Avbilden finns i längst nere i det svarta hålet. Bortom allt det materiella och alla de yttre relationerna. Guds avbild, människan.

Jag vet idag att jag i grunden är en avbild av Gud, att varje människa är det och att den avbilden inte kan förstöras. Men också att en människa kan leva ett helt liv utan att komma i kontakt med sin sanna identitet.

Hur ser min självbild ut när den är iklädd avbilden?

Hur är min självkänsla när den bärs upp av avbilden?

Hur är mitt självförtroendet när det härstammar från avbilden?

Svaren finns hos Jesus. I evangelierna. I Jesu möten med människor. Hos Jesus finns min nya självbild, min nya självkänsla och mitt nya självförtroende.

Jag ser framemot denna skilsmässa från mig själv. Jag ser framemot att låta de sista resterna av den gamla självbilden, självkänslan och självförtroendet somna in för gott.

Jag ser framemot att ta emot det nya.

Allt det goda jag en gång var och bar har kommit till nytta. I de sista resterna av min gamla människa finns nu bara det livlösa kvar. En djup upplevelse av att inte vara älskad av människor. En stark känsla av att inte vara värdesatt av människor. En lång erfarenhet av att vara utbytbar för människor. Och jag omfamnar allt det för det är en del av sanningen och det ligger till grund för den hemlöshet, fattigdom och ensamhet jag idag lever i.

Vita korsets kapell har jag byggt upp på nätet. Det öppnar den första advent, söndagen den 3 december 2023. Där finns ett urval av allt det arbete och de samarbeten jag ägnat mig åt de senaste sju åren. Bland annat bön, samtal och böcker. Kapellet är min kärleksgåva till Jesus och ett sätt att ära allt det goda Gud tagit tillvara i min gamla människa. Jag är otroligt tacksam för det, att ingen kärlek gick till spillo!

Jag hoppas att kapellet ska vara en fristad för alla de som behöver kliva in på en trygg och fredlig plats där vi som delar med oss av vår tro och våra liv pekar mot Gud och den kärlek som finns hos honom.

För mig personligen blir kapellet mitt tionde att förvalta. Mitt ideella arbete. Min välgörenhet. Men i en rimlig skala.

På julafton får alla ni som önskar det en bok i julklapp av mig. Att komma hem till avbilden är en resa. Boken skrev jag för några år sedan och den är en viktig etapp på hemresan. Därför blir boken den sista gåvan från min gamla människa och den kvinnlighet jag varit iklädd så länge, och som jag tror att många kan känna igen sig i.

En kvinnas kärlek heter e-boken ni kommer att kunna ladda ner gratis.

Jag går lite i ide nu. Som en trött och gammal björnhona vars ungar för länge sedan lämnat boet. Den gamla trötta björnen vill somna in. Hon har gjort sitt. Jag är ofantligt tacksam för den kamp hon utkämpat ända sedan jag var en liten unge. Jag har överlevt tack vare henne. Och inte bara överlevt, utan också gett liv åt många fler än mina egna barn.

Men min själ vill anta en ny skepnad nu. Hon vill kläs som en frisk andedräkt utanpå avbilden. Jag ser framemot att möta mig själv och lära känna en ny självbild, en ny självkänsla och ett nytt självförtroende. Jag ser framemot att leva ett liv utifrån avbilden jag är. Ett liv med Jesus. Ett liv med hem, arbete och partner. Inte byggt ovanpå ett hål utan på honom som är klippan själv.

Kram,