När blev jag så här tråkig?

Jag lyssnar till det vackra ljudet av en liten fink som sjunger i trädkronan. Det tar ett tag innan jag ser den lilla pippin inne bland alla löven.

Jag ser hur skuggorna från slingerväxten på trädgårdsbordet skapar vackra mönster på boken som ligger nedanför krukan.

Mina bruna armar behöver smörjas in och badkläderna hänger på tork i solen efter kvällsdoppet på Sibbarp igår.

Jag är ledig idag och tänker ta mig till stranden när jag har skrivit färdigt. Det finns tårar i mig som vill bli gråtna, men jag vet inte riktigt varifrån de kommer, kanske kan mina ord berätta det för mig.

Häromdagen skrev jag om min ensamhet. Igår under bilresan hem från arbetet som husmor i Furulund ställde jag mig frågan varför jag blivit så PK? Och RK?

Jag tror dessa saker hänger ihop, ensamheten och mina omedvetna försök att vara politisk korrekt och religiöst korrekt. Två gånger under hemresan lade jag mig därför i omkörningsfilen trots att jag visste att den skulle peka mig tillbaka in i högerfilen bara en bit längre fram. Detta gjorde jag för att utmana mig själv att ta ut svängarna och inte alltid lydigt ta min plats i kön tillsammans med alla andra, villket faktiskt resulterar i bilköer som proppar igen mer än nödvändigt.

När blev jag såhär tråkig?

Jag lyssnade på ett sommarprat medan jag bakade uppåkrakakor till församlingens sommarcafé igår. Det var två författare som höll i avsnittet. De talade om skrivandet som något de måste göra och de berättade om en brist på stöd från sina familjer.

Jag kände igen mig i deras omättliga behov av att skriva och att arbeta för att kunna skriva, för skrivandet i sig själv sätter inte mat på bordet.

De flesta författare vill skriva böcker. Jag älskar att blogga. Jag har ingen roman inom mig som vill ut. Inga dikter som längtar efter att skrivas. Ingen deckare eller ett manus till en teaterpjäs som måste få berättas. Och inga sångtexter om kärlek eller om rättvisa och fred.

Jag vill skriva om den lilla finken som sjunger så vackert att den får mig att stanna upp en stund och leta efter var den sitter. Mina ord vill berätta om de dammiga spindelnäten på uteplatsen och resterna av dess spinnare som ligger i en hög i håligheten på den vita stolsdynan. Och om klasen med små runda tomater som nu börjat skifta från grönt till orange och rött. För det är här jag finns, den jag verkligen är, bland de slokande gräslöksstråna och den torra lavendeln. Här är jag. Här finns inget behov av att vara PK och RK. Jag behöver inte dölja mina torra överarmar, inte skyla min ensamhet, inte låtsas vara stark, inte rätta in mig i kön eller arbeta för att få lön. Här är jag fri att vara mig själv. Och därför skriver jag, för att inte förlora den friheten och mig själv. I den friheten finns också min glädje och frid.

Jag är född med en självklar längtan efter samhörighet. Det är naturligt att söka den samhörigheten i relation till andra människor. Först sin familj, sedan vänner, klasskamrater, arbetskamrater och senare som vuxen i relation till en partner och sina egna barn.

Jag känner en djup känsla av gemenskap med både min barndomsfamilj och den familj jag själv gett liv åt. Men den djupare upplevelsen av samhörighet saknas mig för det mesta, också tillsammans med dem. Det är som om de inte riktigt känner mig och vem jag innerst inne är. Hon som sitter här just nu och skriver. Hon som är nära livet. Hon med öga för detaljer och helhet, med ord som har något väsentligt att berätta på ett enkelt sätt. Hon som är djupt närvarande och inget hellre vill än att möta Närvaron i den andra.

När jag skrev de sista raderna ovan kom en nästan vit fjäril och satte sig på de små gröna plättarna som är planterade ihop med hortensiorna där blommorna går i äggskal och blekt blå. Det såg ut som ett estetiskt arrangemang där fjärilen var utvald till att matcha blomsterprakten. Jag önskar att mitt liv var sådant, att jag var utvald till att matcha och landa en stund i allt det vackra som finns i livet.

Nyklippta Lilly ligger i skuggan och blickar ut genom glipan under staketet som skiljer uteplatsen från trottaren. Alldeles nyss jagade hon en fluga. Zumo flåsar högt där han ligger och steker sig i solen på sin egen utefåtölj. Jag får ofta säga till honom att söka upp skuggan och gå och dricka lite. Han gillar värme och avskyr regn och blåst. Liksom jag.

Solen värmer min rygg och jag ser att datorn är väldigt dammig. Morgonens kaffe är uppdrucket och jag ska snart packa ihop allt inför min resa ner till stranden med min dotter och mina barnbarn. Det gäller att njuta av sol och bad medan sommaren ännu är här.

Livet går inte i repris. Jag vet det alltför väl, men jag behöver påminna mig om att leva efter den insikten och lärdomen. Jag blir inte lyckligare av pengar och saker, inte av resor och välstånd. Glädjen jag söker finns i upplevelsen av samhörighet. Den jag känner just nu i denna stund med mig själv och med livet, medan jag skriver. Den jag ofta känner i mötet med min vän Carina och ibland med några få andra. Den samhörighet jag önskar genomsyrade de flesta av mina nära relationer, min vardag och hela min framtid.

Jag anar att den sortens samhörighet jag längtar efter ligger utanför ramarna för vad som är PK och RK. Jag tror den samhörigheten spränger deras gränser.

Den samhörigheten är aldrig tråkig och inte jag heller när jag får vara närvarande i den.

Kram,