Jag behöver hjälp med att gråta

Egentligen borde jag sätta mig och skriva en passande text till den senaste illustrationen av Madame Ooh la la och skicka materialet till On Purpose Woman Magazine. Jag ska lämna in det idag. Ibland är det bra med tidsskillnader, vi ligger trots allt flera timmar före USA.

Istället behöver jag bara sätta mig och skriva ner allt som rör sig i mig efter min bilresa med Klas Eriksson och besöket hos min bästa vän Carina. Jag har ett behov av att skriva av mig, sätta ord, sortera och så processa allt som bubblat upp till ytan de senaste dagarna.

När jag lyssnar på det fantastiska sommarpratet med skådespelaren Klas Eriksson på resan till min vän gråter jag hejdlöst mestadels av tiden. Det är först på hemresan när jag lyssnar klart på programmet som jag inser något, att jag behöver hjälp med att gråta.

I Klas många historier möter jag någon i mig själv, hon som så ofta stått ensam med sorger och besvär.

Redan igår under förbönen i morgonmässan fick jag en skymt av henne. Idag klev hon ut och jag undrar vad det kommer att få för konsekvenser på sikt.

"Jag har klarat av så mycket på egen hand", berättar jag för min vän när vi sitter på verandan intill huset där hon nu bor. "Men också jag har ett tak jag konstant slår i, där jag behöver någon annans närvaro och stöd för att kunna bryta igenom den begränsningen."

Jag ger Carina det allra första exemplaret av barnboken jag varit med och illustrerat. Hon bläddrar i det medan hon lovsjunger mig. Jag berättar för henne att jag alltid känt att hon kanske sett mer i mig än jag själv förmått och trott på mig när jag själv inte gjort det. Jag förklarar hur betydelsefullt det är och har varit.

Jag har haft männniskor som haft höga tankar om mig och önskat gott, men de har inte varit närvarande med mig och vandrat med mig genom det svåra. Carina är den enda människa som gjort detta. Som inte övergivit mig och låtit mig ensam hantera sådant jag behövt stöd i.

Carina var med och bar storheten i Heal My Voice Swedens bokprojekt. Det var hon som såg det stora värdet i HMVS och priset jag betalade för att kunna bära boken och alla kvinnorna över till andra sidan. Hennes var händerna som vilade på min kropp som bar oss allihop. Hon var den som spred värdet till sin syster i Italien så att också en bok blev till där. Carina var den som betalade för resan som tog mig dit. Hon såg till att jag fick närvara vid det italienska boksläppet där hon fanns vid min sida.

Carina har talat varmt om Sötnosen, berättat om mig för sina vänner, köpt mina produkter som gåvor till nära och kära.

Carina var också med och bar mig när jag var som allra sjukast. Hon är den jag talade mig varje dag under hela min långa sjukdomstid. Hon är den som körde över till mig när jag hade en så våldsam ångestattack att inget annat än lugnande medicin hjälpte. Hon har lagat mat till mig många gånger. För hon vet på något sätt att det jag bär på inom ofta är större än jag själv, och jag behöver kärleksfullt stöd. Inte ord. Inte pengar. Utan närvaro. Ett öra som lyssnar. Ett hjärta som ser. Händer fulla av ömhet och kärlek.

För Carina vågar jag berätta allt. Jag kan vara stor och liten, stark och svag, full av tro och lika full av tvivel. Hon är den som tagit de finaste fotona av mig, för hon ser på mig med varma ögon.

Jag berättar att det är henne jag ser när prästen i förbönen under torsdagsmorgonens mässa säger att vi tyst kan be för våra vänner. Och när prästen säger att vi kan be för våra ovänner då dyker en annan person upp. Hon lyssnar på mig när jag förklarar vem han är. Han som jag förut kallade min vän men som under mässan visar sig som en ovän.

Är det över nu? Jag funderar på det under bilfärden hem från min vän denna kväll. Är det över nu när jag gett henne röst, när hon får säga vad hon känner, den där delen i mig som inte kallar honom vän, utan ovän?

Han är inte den förste som genom sina egna handlingar förvandlat en vänskap till ovänskap, något gott till något som gör ont. Men kanske kan han vara den siste. Jag hoppas det.

Jag utvecklade en förmåga för att överleva den övergivenheten jag upplevde som barn. Då när jag stod ensam i min sårbarhet och med min sorg. Men också när jag stod ensam i min styrka och med mina drivkrafter.

För att inte gå under av min verklighets ensamhet lärde jag mig se bortom ytan, in i en människa, till den övergivna delen hos den andre. Så lärde jag mig att hantera övergivenheten, genom att se den i den andre människan och på så sätt söka förståelse och tröst åt mig själv. Då kunde den som hade gjort sig till ovän med mig genom sina egna handlingar förbli en vän inom mig. Och så kom jag att distansera mig till verkligheten och den andres elaka sätt att behandla mig. Jag lärde mig att bära den andres skuld och skam, och ansvaret för dens handlingar. Istället för att bli ovän med den andre människan, blev jag min egen ovän.

Förmågan att se bortom ytan, att ana en djupare verkligheten än den ögat kan se och sinnena förnimma har också blivit till en gåva, något gott som jag fått användning för i relationer och sammanhang där man önskat se de djupare aspekterna av tillvaron.

"Vill du ta ett foto av mig med boken?" frågar jag min vän. "Du tar alltid de finaste bilderna." Hon svarar att hon självklart vill göra det.

Illustrationerna i barnboken har som avsikt att fånga det osynliga skiktet i en högmässa, det som bara kan ses med hjärtat. De bilderna hade jag inte kunnat teckna om jag inte tidigt i livet hade valt att tränga in till djupet för att överleva där, tills jag visste hur jag skulle hantera verklighetens smärtsamma yta.

Den osynliga dimensionen av livet blev tidigt min vän. Kanske kan jag nu låta den synliga verkligheten bli sedd på djupet. Nu när jag tillåter mig att kalla vänner för vänner, och ovänner för ovänner. Nu när jag låter mig göra den urskiljningen. Inte för att utkräva hämnd, men för att sätta mig själv fri från den smärta deras handlingar orsakat mig. Nu när jag inte överger den övergivna utan är närvarande med henne tills dess att övergivenheten inte längre har något att fästa sig vid.

Hon visar sig för mig som en ung tonårsflicka, för det är då jag upplever den stora övergivenheten som sedan upprepas otaliga gånger.

Många gånger har jag varit där hos henne där de hela började, men jag har aldrig lyckats få henne med mig. Den flickan behöver hjälp med att gråta för hon har svalt så mycket. Därför behöver jag lyssna till de svåra sanna livsberättelserna som griper tag i mig och öppnar dörren på vid gavel. Den flickan behöver hjälp med att lyckas i arbete, för hon kan mycket men klarar inte allt på egen hand. Därför behöver jag vänner som Carina som går med mig i både medvind och motgång. Den flickan behöver hjälp med att tro på kärleken från en man, för de hon älskat har inte alltid varit snälla tillbaka. Därför behöver jag en man som väljer kärleken till mig framför sig själv.

Kram,