Längtan ut ur ensamheten

"Det är inte bra att mannen är ensam." Ofta när jag känner mig ensam tänker jag på de orden som Gud en gång sade och hoppas på att de ska gälla också mig. Jag vill att Gud ska se min ensamhet med egna ögon så att jag ska slippa tjata om den och förklara alla sidor av den. För det är en ensamhet som har så många djup att inget mänskligt öga kan uppfatta dem alla och ensamheten kan ibland bli ytterst smärtsam i sällskap av andra.

När jag mediterar i närvaron av Jesus hjälper det mig att hantera min ensamhet. Jag ber då ganska enkelt, jag ber om att bli sedd och mottagen. Jag lägger min hjärna i hans händer. Jag lägger mitt hjärta i hans händer. Jag lägger min livmoder i hans händer. Alla de platser som bär på tankar, ett medvetande och känslor överlåter jag åt honom.

Jag försöker erinra mig vad det var Jesus sade till mig idag under högmässan då jag mestadels satt inåtvänd inför honom. Jag tror han kallade min livmoder för "livets kammare" när jag lade den i hans händer. Det var så vackert sagt att jag började gråta. "Den är din", sade jag när tårarna stillat sig. "Det är ditt vatten. Det är din strand. Det är din plats, och du får ta med dig vem du vill dit."

Skrivandet är också något som lindrar ensamheten. Jag förstår att det har att göra med att jag är närvarande med Gud medan jag skriver. Jag ser mig själv i ljuset av sanningen och synliggör det jag önskar att människor förstod om mig och ville relatera till.

Med ljus renar Jesus min hjärna. Med sitt blod renar han mitt hjärta. Med sitt liv renar han mitt vatten. Det såg jag idag i min bön. Och jag såg ett hjärta genomborrad av en stor svart pinne jag önskade att han skulle ta bort. Jag såg en hjärna full av taggar som blir till spågor i mina ögon. Jag såg ett vatten utan liv och en strand utan hans fotspår.

Min kropp längtar efter närhet, efter en man i mitt liv. En vuxens sällskap, en hand att hålla i. Ögon som ser och känner mig både till ytan och det liv som finns undertill. Fötter som är villiga att vandra dit sanningen för oss. Ett hjärta fullt av kärlek och ömhet. En framtid och ett liv ihop.

Min själ längtar efter samhörighet med människor, möten som kommer med liv.

Hjärtat vill knyta band på det sätt som aldrig riktigt gått att göra i familjen eller i församlingen för vi befinner oss inte på samma plats i livet, vilket är förutsättningen för de möten jag längtar efter.

Mitt sinne längtar efter att rota sig och slå följe med de som älskar mig.