Barnen i öknen

Jag behöver tänka på Jesus idag. På hans ökenvandring. Ställa mig bakom honom. Luta mitt huvud mot hans rygg. Sucka högt och ljudligt. Beklaga mig över hur tungt det är. Från topp till tå. Värk i alla leder och en själ som är bedrövad. Det är som om det är mitt enda vapen, min tröst och hjälp, att luta mig mot sanningen och säga som det är. Hur tråkig det än gör mig.

Hur gärna skulle jag inte tala till er om kärlekens glädje och om romantik, om närhet och ömhet och klingande champagneglas där bubblet rinner av över. Om det ljuva livet och sötman i det. Jag skulle inget hellre än att vilja dela den sidan av kärleken med er. Men min kropp är blytung av sorg och av livets allvar. Och jag skäms för att det är så. För att jag är sådan att jag serverar er salta kex istället för sötebröd.

När jag tittar mig runt i vår omvärld blir jag nedslagen och sorgsen. Vart är vi på? Ska jag blunda, titta bort, för att istället fokusera endast på det fina och goda som kommer med hopp och framtidstro? Skulle Jesus göra så? Strunta i andras lidande. Låtsas som att Djävulen inte lever rövare överallt.

Jag kan inte förhindra bomberna som regnar ner. Jag kan inte trösta alla människor som förlorat både armar och ben och hela sin familj. Jag kan inte stoppa skövlingen av vår jord. Att vara närvarande med det kollektiva, med livet på vår jord, det är brutalt. Jag känner inte allt, bara en mikroskopisk del av eländet. Det är förfärligt. Det gör ont i hela mig.

Men Jesus känner allt och bär allt. Han tar dispyten med ondskan där i öknen. Så att jag slipper göra det. Jag är alltför svag just nu för att dra några ess ur rockärmen och spela ut Satan med. Jag kommer inte på ett enda bibelord att bekämpa honom med. Allt jag kan tänka är: Stick och brinn!

Jag är inte ensam, Jesus är här med mig. Men jag känner mig ensam fysiskt. Min kropp skulle behöva luta sig mot en annan människas kropp på samma sätt som själen lutar sig mot Jesus. Jag skulle behöva släppa taget om allt som min kropp tvingas bära på egen hand. Bli till en våt fläck. Till levande vatten som fritt får strömma in i den andre så att liv genererar nytt liv. Men där är jag ännu inte. Och jag undrar hur länge det ska dröja innan livet kommer till min undsättning. När jag ska få skåla i champagne.

Det är så mycket jag inte kan påverka och så lite jag kan göra för att hjälpa Gud. Men det lilla är mer än ingenting. Jag vet inte vilken skillnad det gör för mänskligheten eller för Gud, men jag kan se att det är något gott och därför gör jag det även om jag inte helt förstår vad det ska leda fram till.

Igår skrev jag om barnen som ropar och att jag skulle sätta mig och teckna den första av dessa barn. Min uppgift är att lyssna till ropen, ta emot barnen ett och ett som Gud förlossar. Se dem befrias från den plats där Gud burit dem i sig själv. Ge dem en bit av min egen mark att leka på. De kanske aldrig fick en möjlighet att ta plats och växa upp i den kropp och själ som var eller är deras eget hem på vår jord, men Gud vill nu att jag ger dem en bit av mig själv. Det finns inget att frukta i det, de är alla Guds avbilder. Jag kommer att finna glädje i deras frihet och förlossning.

Barnen är alla sådana jag mött i mitt liv. Jag kommer inte att avslöja deras identitet. Detta är E, nio år som mist sin pappa och han inte vet om det är något bra eller dåligt.

Jag inser redan när jag tecknar denna första bild att alla barnen kommer att vara klädda i vitt. För syftet är att befria barnen från den smärta, den sorg, det svåra de upplevt i sina liv, i den barndom som kom att forma dem till någon annan än den människa som Gud hade i åtanke från början. Barn där arv och miljö förde dem långt bort ifrån den avbild som var nedlagd i dem alla. En avbild som behöver Guds kärlek och omsorg för att bli kropp, bli människa.

Se honom. Känn med honom. Hans pappa har nyss dött. Men han vet inte om det är något bra eller dåligt. Det säger allt. Inget barn ska behöva tänka och känna så. Vuxenvärlden har svikit honom.

Kram,