Barnet som bär kärleken

Med lite mat i magen, en blåsig men solig promenad med hundarna och efter att ha burit in alla stolar och bord som dotter hyrt ut till vårens alla fester och den tidiga sommarens studentfiranden, slår jag mig åter ner vid den vävstol som jag tänker att min dator är.

Nu har jag krupit in i skuggan. Lagt en tröja över axlarna. Tagit med mig mobilen ut ifall min bästa vän skulle ringa. På trädgårdsbordet som en gång stod i uterummet i huset på Sjövägen i Bunkeflostrand, har jag en flaska vatten, en kopp kaffe och påsarna med fröer jag nyss fann i förrådet. Just i denna stund känner jag ett lugn och en djup tillfredsställelse. Det här är mitt liv, sådant jag vill leva det. I en rytm som väver samman rörelse och stillhet, arbete och reflektion, sol och skugga, andras liv och mitt. Ett liv utan tidspress, utan stress, där jag är öppen och mottaglig, tillgänglig för människor och Gud. Där jag får ta dagen som den kommer och berätta för er om det enkla livets rika innehåll.

Då och nu. Samma bord. Det gamla livet och det nya livet, båda i Bunkeflostrand. 2007 och 2023. Runt bordet sitter frukterna av det som var mitt äktenskap.

Häromdagen skulle jag ha firat 30-årig bröllopsdag om jag hade förblivit gift. I år har jag varit skild lika länge som jag en gång levde tillsammans med barnens pappa. Liksom mina barn och barnbarn är frukten av mitt äktenskap med en man, är barn frukten av mitt liv med Gud: Jesusbarnet, Sötnosen och mottagandet av mitt eget inre barn och den livshistoria som är min.

Vi är en enighet; jag, mina barn, deras respektive och mina barnbarn. Detsamma gäller Jesusbarnet, Sötnosen och barnet jag är inom mig. Våra liv överlappar varandra. Vi har en del som är detsamma och annat som är vårt eget unika. En del av mitt liv rinner i mina barns och barnbarns blod, jag finns i deras DNA. En del av Jesus rinner i mitt blod, han finns i mitt DNA.

Sötnosen representerar på något sätt det liv som skulle ha blivit om jag som barn hade växt upp i en fullkomlig värld där det mänskliga arvets mörka sidor inte hade fått något genomslag alls. Där endast det goda i människan kunde gå i arv till våra barn och barnbarn. Mitt inre barn känner därför sällan igen sig i Sötnosen, för min livshistoria är långt ifrån fullkomlig i kärlek, glädje och frid.

Men mitt inre barn har funnit frid i att hon inom sig bär en bit av det oförstörbara, sådant allt egentligen var tänkt att vara i Guds värld. Det är barnet i mig som bär Sötnosen inom sig och det är Sötnosen som bär Jesusbarnet.

När jag nu finner det gamla fotot av mig som barn i min mammas album ser jag varför Sötnosen oftast är klädd i rosa. Det har sin grund i barnets verklighet.

Kanske är det den dockan som hade namnet Nuttan som också blev mitt smeknamn. Ett smeknamn jag ännu kallas av de som känt mig sedan jag var liten.

Min mamma talar sanning. Jag var en gullunge. Och jag är det fortfarande allra längst inne i mitt inre där Sötnosen bär på Jesusbarnet så som jag en gång bar på min nya älskade docka. Och kanske är det idag jag tar mina allra första stapplande steg med det ovärderliga lilla barnet i min famn, hon som bär på självaste Kärleken. Varför skulle lilla Nuttan annars ha pekat på mammas gamla röda album som jag har i mitt förvar?

Nu anländer min äldsta dotter från dagens ballongevent. En gång i tiden hade vi svårt för att komma överens, kanske var vi för lika. Idag lever vi ihop sedan tre år tillbaka och senast inatt tänkte jag på hur tomt det blir utan hennes dagliga närvaro i mitt liv när det blir tid för mig att flytta till något eget.

Jag vågar påstå att det är Guds förtjänst att vi idag har en så fin och trygg relation. Också när jag får ett eget hem kommer våra liv att överlappa varandra. Ingen av oss vill leva med det avstånd som en gång fanns mellan oss. Vi har insett att vi tycker om varandra, inte för att vi är mamma och dotter, utan för den person den andre är. Det är verkligen fint att känna så för sitt eget barn. Jag älskar henne, för den hon är. Hon älskar mig, för den jag är. Människa till människa, oavsett vårt gemensamma blod, DNA och arv. Vi har sett och ser varandra bortom våra roller och det liv vi hade en gång. Vi ser en framtid ihop där vi vill finnas till för varandra och ingå i den andres liv.

Tack Gud, för din förvandlande kärlek!

Kram,