Min själ är så sammanvävd med min kropp att när hon ibland vill berätta något för mig kan det bli väldigt smärtsamt för kroppen. Som sent igår kväll när jag mediterade.
Jag hade suttit och tittat på ett teveprogram om kvinnlig rösträtt och suffragetterna i USA under tidigt 1900-tal. Kvinnlig rösträtt handlar alltid också om mänskliga rättigheter.
"Om den svage kan fråntas sin rätt att rösta kan den också fråntas sitt liv." Något sådant sades och jag gjorde vad jag inte brukar göra. Jag vände inte bort blicken i avsky utan tittade på de ohyggliga bilderna av svarta män som hängde i trädgrenarna medan de vita männen runt omkring log triumferande.
Och jag såg hur alla de vita männen (100 000-tals om jag minns rätt) betedde sig när 5000 kvinnor marscherade in i Washington den 3 mars 1913 för rätten att rösta.
Den vite mannens historia är inte speciellt vit, den är väldigt smutsig på alla sätt. Den vite mannens alla fördelar, och de är ännu många, bottnar i förtryck av andra människor.
När jag sedan stängde av teven och satte mig att meditera kom jag att tänka på min egen hängning. Den där synen jag hade när jag bodde i Gessie för över tio år sedan. Den som gjorde mig fullständigt skräckslagen.
Jag såg mig själv hängd i trädet utanför sovrumsfönstret sent en kall natt då barnen var hos sin pappa. Jag ringde mannen som förut hade varit min sambo. Han svarade att han inte kunde hjälpa mig. Det var fruktansvärt att lämnas ensam med synen jag hade haft och känslorna den kom med. Under många år jagade sedan döden mig. Flåsade mig i nacken. Varje dag.
Igår återvände jag i tanken till det huset jag då hyrde. Jag vände inte bort blicken. Jag såg mig själv och hur jag hängde där, liksom de svarta männen på teve, i trädets gren. Död. Jag lyfte ner kroppen och bar den i mitt hjärta fram till den stig jag igår skrev om på denna blogg. Jag vet inte vad det var i mig som dog den natten. Men jag kände så starkt att jag ville begrava det. Den delen som var död behövde jordfästas.
Det gjorde väldigt ont i hjärtat. Att begrava kroppen innebar också att lösa upp djupa band till andra människor fick jag se. Ordet anknytning dök upp. Jag såg hur ett tvinnat rep i mitt hjärta löstes upp. Jag såg vilka människor jag hade haft modet att verkligen knyta an till på djupet. Visa mig naken inför. Vem jag hade älskat mer än andra och velat leva nära varje dag. Jag såg vem jag hade burit i mitt hjärta, trots att de för länge sedan hade valt att fortsätta leva utan mig i sin vardag.
Alla mina kärlekstrådar hängde nu ut ur mitt hjärta som en avskalad sladd. De saknade fäste i andra människor. Den gamla tvinnade anknytningen fanns inte mer. Den som innebar att jag stod kvar och väntade, hoppades på deras återkomst, på att vårt "vi" skulle återuppstå.
Gråtande fortsatte jag att gå på stigen som förde mig djupare in i skogen. Bort från det som nu var dött och begravet. Jag kände tårarna på mina kinder och en fruktansvärd värk i hjärta. Den kom ur en djup sorg grundad i en visshet om att det inte är så människan är skapad, för ensamhet. Åtminstone inte jag. Mitt behov av ett liv rotat i en djup anknytning hade inte förändrats. Längtan pulserade ännu där i de lösa trådarna. Som droppar av blod i ett öppet sår fullt av liv.
Kanske handlar denna död om barnets rösträtt. Inte kvinnans. Barnets rätt till anknytning. Barnets rätt till kärlek. Barnets rätt till trygghet. Barnets rätt att kunna lita till de vuxna. Barnets rätt att inte behöva vara rädd för att bli bortvald och bortglömd, lämnad ensam med sig själv och livet.
Jesus kom, med sina lösa hjärtetrådar utsträckta mot mig. Och våra trådar smälte samman på samma sätt som Na’vi, den humanoida rasen på planeten Pandora i filmen Avatar, förenades med sina drakar. En anknytning för livet. En relation som inte går att upplösa. Vi har valt varandra. Vi är båda villiga att dö för den andre.
Om jag är draken och Jesus den blå varelsen eller tvärtom låter jag vara osagt. Men det var en vacker bild för en anknytning som inte offrar den andre för att tillgodose sina egna behov.
Jesus förde mig längre in i sin verklighet. Den liknar Pandora. Frodig och överflödande av olika livsformer. Men det var inte blå avatarer jag mötte utan de heligas skara. De döda som lever. Guds eget folk. Claudia hälsar till er.
Jag förstod att jag tillhörde en osynlig gemenskap, att jag inte bara hade knutit an till Jesus utan också till en oändlig skara av människor som vandrat den smala lilla stigen före mig. Som lever trots att de mänskligt sätt är döda. För de tillhör dem som besegrat mörkret. Som dog ifrån sig själv redan medan de levde. För att de blev som barn och gav det barnet rösträtt.
Natten var fylld av drömmar. Lockelser som ville leda mig bort från Jesus. De skrämmer mig inte längre. De är skuggor som uppenbarar sig i Jesu ljus. Och skuggor är kraftlösa.
Idag är det fredag. Sötnosens dag sedan 25 veckor tillbaka. De senaste veckorna har hon haft besök av Jesus i sitt bokprojekt där hon och Anden läser Psaltaren. Vi är på samma våglängd, Sötnosen och jag. Det känns tryggt. Det är ett gott tecken.
Här har ni Sötnosen i det senaste numret av Bunkeflo Kyrkoblad som nyss delats ut här i Bunkeflostrand. Denna seriestripp tolkar Markusevangeliet 7:31-37:
Sedan lämnade Jesus trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: »Effata!« (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: »Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.«
Amen🙏