Anden, min vän och terapeut

"Varje kristen får erfara en pingst, och det är då han träder in i det allra heligaste, in i Guds eget liv, och får för alltid känna sig hemma där. När Anden får komma över dig lär du dig tänka Guds egna tankar och älska med hans egen kärlek. Allt vad Jesus gjort och lärt blir belyst inifrån, för samma Ande som uppfyllde och ledde Jesus i allt han gjorde och lärde uppfyller nu även dig och har blivit också din Ande." (Wilfrid Stinissen, Idag är Guds dag)

Det sista jag gjorde igår innan jag åkte hem från mitt arbete i Furulund var att hänga upp tre tavlor ovanför serveringsvagnen. Jag tänkte att den tomma väggen kunde behöva lite kärlek. Och eftersom varje onsdagsmorgon i församlingshemmet samlas föräldrar och bebisar för att sjunga, fika och umgås en stund tänkte jag att en lite påminnelse om Jesus och barnen kunde vara något gott. Tryck på pilen till höger nedan på bilden så kan du se de två andra motiven i tavlorna som jag hängt upp.

Jag funderar över min pingst och när jag trädde in i Guds eget liv. Först tänkte jag nog att det var 2008 när Jesus kom till mig, men efter en kort tillbakablick så var det mer att Jesus trädde in i mitt liv, inte tvärtom. Gud kom hem till mig, genom Jesus.

Inte heller tänker jag att det var när jag steg in kyrkan i december 2013 som jag erfor min pingst. Att stiga in genom kyrkporten behöver inte nödvändigtvis vara detsamma som att stiga in i Guds eget liv, men det kan vara en byggnad som är uppfylld av Guds liv i bästa fall.

Min pingst var nog i det ögonblick jag såg att jag var sedd av Gud. Verkligen sedd. Såsom en pappa ser på sitt barn med en blick full av oändlig kärlek. Den pingsten skedde inte om våren utan mitt i den kalla vintern i december 2016. Det var då jag provade att säga Pappa till Gud och hoppades att Gud skulle visa sig vara allt det jag tänkte att en pappa ska vara.

"Älskade pappa. Jag önskar att jag hade vetat var du bodde, var du fanns, var jag kunde söka dig. [...] Jag önskar att jag hade haft dig att samtala med. Dig att luta mig mot, dig att vila hos, dig att älskas av. En barnatro. [...] Pappa, kom nära mig. Kom och håll om mig. Kom, stryk mig över håret. Prata med mig så jag får lyssna en stund till din röst. Låt mig höra ditt hjärta, känna din rytm, lukta på dina andetag. [...] Lyft upp mig, pappa!"

Och min pappa kom. Gud sände sin Ande till mig. Anden: livgivaren. Anden: tröstaren och hjälparen. Anden: människans bästa vän.

Wilfrid Stinissen skriver något fint. "När Anden inte är med kan människor möjligen uppföra sig anständigt och korrekt mot varandra, men först när Anden kommer över dem kan man börja tala om riktig kärlek. Först då kan de ge varandra verklig värme, ömhet och sann gemenskap. All kärlek kommer ju från Anden.

Den helige Ande är Livgivaren som Gud har sänt in i ditt hjärta (Gal 4:6), in i det djupaste av din personlighet. Han är ingen främmande kraft i dig, ingen inkräktare. Han är så förenad med ditt väsens centrum att det inte kan finnas någon motsättning mellan honom och ditt sanna jag. Det är han som ger dig din identitet.

Du är dig själv i den mån du tar emot det liv som Anden ger dig."

Sötnosen gestaltar det som Stinissen så fint beskriver. Hon visar tydligt att "det inte kan finnas någon motsättning mellan honom och ditt sanna jag".

När jag tecknar Sötnosen tecknar jag samtidigt fram min egen identitet som ett Guds högt älskade barn. I år fyller hon nio år, Sötnosen. Det känns nästan overkligt att jag tecknat henne så länge.

Hon är otroligt gullig. Vänskapen mellan Sötnosen och Anden är värmande på alla sätt och vis. Men det mest magiska med henne är inte det ni ser, utan det bara jag ser. Hon tecknar fram mig. Min sanna identitet som människa och som vuxen kvinna. De två tillsammans, Sötnosen och Anden, är min allra bästa terapeut. Tusentals teckningar har jag som vittnar om tröst och överlåtelse, vägledning och insikt, urskiljning och uppenbarelser. Precis som Stinissen skriver: "När Anden får komma över dig lär du dig tänka Guds egna tankar och älska med hans egen kärlek. Allt vad Jesus gjort och lärt blir belyst inifrån, för samma Ande som uppfyllde och ledde Jesus i allt han gjorde och lärde uppfyller nu även dig och har blivit också din Ande."

Tavlorna jag nu hängt upp i Furulund talar om barnaskapet och om livet ihop med Guds Ande. Och ena sidan är det vilan hos Lejonet av Juda, dvs Jesus. Och andra sidan är det kallelsen att vara en god medmänniska, en barnvakt åt Andens ungar som Sötnosen uttrycker det, dvs att hjälpa Anden i människan att växa till och mogna.

Tiden för pingsten närmar sig i årets almanacka. När jag idag ropar: "Anden, kom!" är det inte längre ett rop utåt, men inåt. "Anden, kom! Kliv fram, ta plats i mitt liv, gör dig hörd, visa dig, bred ut dina vida vingar så att vi alla kan slå oss ned under dem!"

Kram,