Vad vi ser som barn är vad vi gör som vuxna

17 maj 2025

Jag funderar över sådant jag hört och läst om de senaste dagarna. Två saker sticker ut. Klyftan mellan kvinnor och män som lever i en parrelation sedan många år tillbaka. Och kvinnor som tar sina liv efter en livslång kamp med trauman.

Jag har inga svar, men frågor. Varför når inte Gud fram till de kvinnor som till slut väljer att lägga ner striden för sina liv? Vilka hinder runt människan är så höga och tjocka att kampen blir den enskilde människans kamp där Gud inte ges en möjlighet att ta över striden för att så gå segrande ur den?

Varför är det så sällsynt med sårbarhet och intimitet i relationer där par levt under en längre tid tillsammans? Varför övergår ömhet och närhet till vänskap eller syskonskap?

När jag tittar på dessa funderingar ser jag en gemensam nämnare. Bristande tillit till följd av en skada tidigt i livet, redan när människan är ett barn.

De kvinnor jag mött som tagit sina liv har haft en tyrann till far. De män jag mött som haft en överlägsen attityd gentemot kvinnor har alla växt upp med en mamma som på något sätt varit sjuk.

Handlar världens elände om vår uppväxt och den tidiga relationen till våra föräldrar? Ju längre jag lever och ju fler levnadsskildringar jag får ta del av desto mer övertygad blir jag om att så är fallet. Det verkar som att de tidiga sår som uppstår i människan när vi är barn formar oss och våra framtida liv. De stakar ut vår väg och styr våra val. Vare sig vi vill medge det eller inte. Och när vi inte erkänner det för oss själva, på vilket eller vilka sätt vi tagit skada, då för vi över dessa skador på våra barn. De ärver våra sår, våra infekterade tankar och våra oläkta känslor. De gör som vi gör.

De murar vi människor bygger runt oss själva kan se olika ut. Min mur var en konstant strid av ord som jag dolde mig bakom i mötet med andra. Jag pratade mycket för att hålla människor på avstånd.

Idag är mina ord som en vindbrygga, en sådan som fälls ned över en vallgrav vid en borg. Jag använder orden för att låta andra komma in till mig och för att gå ut ur mig själv.

En del människor gömmer sig i tystnaden, andra bakom stor övervikt, några i ironi, sarkasm eller humor, många i sitt arbete och en del i självtillräcklighet. Det finns många sätt på vilka vi människor kan dölja vem de innerst inne är, men när vi döljer vår djupaste natur döljer vi också Gud som lever och verkar på den plats där vi är oss själv.

Gud har möjligheten att gå genom stänga dörrar. Gud kan stiga fram ur vårt eget inre. Varför använder Gud inte alltid dessa vägar till att nå fram till den som är traumatiserad eller för att föra samman de som glidit isär?

Jag kommer fram till ett enda svar på varför de frågorna. Det svaret är därför också svaret på varför världen ser ut som den gör. Gud begår aldrig övergrepp på någon människan. Det är enbart människor som gör så.

Jag är övertygad om att Gud står med en öppen famn och tar emot den människa som tar sitt eget liv. Gud skulle aldrig tvinga sig på en människa som redan som litet barn blivit utsatt för just övergrepp i någon form, bara för att rädda hennes oförgängliga liv som människa. Den människa som kämpat för sitt liv sedan barnsben kommer att bäras av Gud den sista biten in i evigheten för att så kunna klara av att leva i evig kärlek.

Den klyfta som fanns inom våra föräldrar och mellan våra föräldrar var i en del fall bråddjup och i andra fall möjlig att överbrygga. Tidigt lärde vi oss att antingen skapa distans till en partner eller att söka oss till den andre med både vår sårbarhet och vår åtrå, i nöd och lust så att säga.

Vi såg hur våra föräldrar gjorde. Vi lärde oss av dem. Att tro att det inte har satt sina spår är naivt. Vad vi ser som barn är vad vi gör som vuxna. Handling talar nämligen högre än ord.

Sötnosen ser och lär av Anden, för hon vill bli som Anden när hon blir stor.

Vi lever i en sårad värld, det kan vi se genom att vi människor ständigt sårar varandra, medvetet eller omedvetet. Det behöver inte vara så. Vi kan göra något åt det som är skadat, men det tar tid och många generationer att nå fram till en hel värld och en hel människa. Jag gör vad jag kan, varje dag. Ibland går det bättre och ibland sämre, men jag är villig att fortsätta så länge jag lever. Jag ser att det ger resultat, denna inställning att läka det som skadats eller sårats. Jag ser att det är gott. Jag ser att det gör Gud glad. Mycket glad.

Kram,