Jag vaknar alldeles intill kanten av den där inre sprickan i min grund. Innan jag ens slagit upp ögonen känner jag trycket över bröstet. När jag tittar ut genom gardinerna ser det ut att vara en dag med klar himmel, eller åtminstone mindre moln än den gångna veckan innehållit. Mobilen berättar att klockan är nio och att jag har fått ett sms från Capio. Trycket kring bröstet tätnar.
En fågels vackra kvitter lyser upp min morgon när jag är ute och kissar hundarna. Jag tittar upp bland trädtopparna i hopp om att få se vem som sjunger för mig. En liten blåmes landar på ett fönsterbläck i grannhuset. Tänk att en sådan liten varelse kan ha en så stor röst. Naturen, så mäktig och läkande hon är.
Vilken kamp det är att vakna varje morgon och känna så som jag gör just nu. Jag tänker på tiden jag bodde i Gessie, där fåren bräkte i grannens hagar på andra sidan vägen och jag gick längs strandbrynet och plockade massor av drivved. Var är hon som trots att hon aldrig någonsin varit morgonpigg steg upp varje morgon i flera månaders tid för att livesända Pilgrimsvandringen på nätet. Det känns så avlägset. Jag känns så avlägsen. Jag saknar mig. Den pigga, friska, hurtiga och livsglada Marie.

Tiden som jag och barnen bodde i huset jag hyrde i Gessie innehåller också en brytpunkt. Det var där jag en natt drabbades av en djup dödsångest efter en fruktanvärd syn. Den dödsångesten hade sitt grepp om mig i tre långa år. Det var inte förrän den släppte som jag insåg vad det var jag hade levt med så länge. Det är i Gessie tillvaron plötsligt börjar rämna och dra med sig allt det vackra och fina jag hade byggt upp efter skilsmässan. Allt det som var mitt företag Själaglad och som skänkte just glädje till min själ. När huset blev sålt och vi tvingades flytta med väldigt kort varsel var det som en dödsstöt för både mig och min verksamhet, även om jag fortsatte att leda bokprojektet Värdefulla Röster som redan var igång.
Jag har en vän. Ända sedan vi möttes när han kom på besök i min källarlokal på Strandgatan på Limhamn (kanske 2009) har han sagt de mest vänliga saker till mig om både min person och vad jag har att erbjuda. Om och om igen berättar han hur mycket jag betyder, för honom och för många andra människor. Och han har i alla år sagt att "när du skalar av allt du har och konkretiserar det till det som det är, så öppnar sig vägar till målgrupper som längtar efter dig". Jag vill tro att det är så.
Jag är trött på att vara trött. Trött på att vara sjuk. Trött på att slåss för min överlevnad. Det känns som om jag inte gjort något annat sedan den där natten då dödsångesten slog till, då när jag hade den där synen där jag var död, strypt, hängande i trädet utanför sovrumsfönstret. Fy fabian vad jag är trött på att slåss för mitt eget liv, rätten till det och att få leva som den jag är, och inte som den jag inte är.
Jag fann så mycket glädje i det arbete jag då utförde. Meditationsgrupperna, kvinnocirklarna, de enskilda samtalen, Soul Sisters-träffarna, radioprogrammen, Pilgrimsvandringarna och Energy Weeks på nätet. Jag hade massor av idéer och jag provade nästan varenda en av dem. Varför inte?
Det var länge sedan jag kände glädje och upprymdhet. Det var länge sedan jag vaknade med ett solsken i kropp och själ, förväntansfull inför dagen jag hade till mitt förfogande. Det var länge sedan jag kände mig stark och full av kraft att lägga på andra människor och spännande ideér. Det var länge sedan jag kände mig trygg, utvilad och djupt tillfreds med livet.
"Give me a f-ing break!" ropar någon i mig med hög röst. Ibland kan ilska vara en människa till hjälp. Det finns en kraft i ilskan som när den används på rätt sätt kan vara mycket konstruktiv. Jag undrar vilken del av mig som svär på engelska. Finns det ett liv inom mig som varken vill leva på den ena eller den andra sidan av den där sprickan jag bär inom mig? Finns det ett liv i sprickan? Likt en maskros som pressar sig upp genom asfalten underifrån.
Kanske ett frö föll ner i sprickan dagen då jag dog i den där synen. Ett frö som isåfall har grott i djupet under sisådär 12-13 års tid. "Give me a f-ing break!", ja det låter som en tonåring. Det skulle kunna vara så. Oftast lyssnar jag inte på ilskna tonåringar, men det kanske är klokt av mig att göra det nu. Vad vet hon som jag omöjligt kan veta? Om det nu är så att hon ropar nerifrån den där sprickan. Kanske ska jag bara ta henne på orden. Lyssna till vad hon faktiskt säger,"Give me a f-ing break!"
Jag får syn på att när jag försöker pådyvla henne min bild av mig själv som tonåring så vägrar hon ta på sig det jag vill klä henne i. Varken det jag såg som något fint hos mig när jag var tonåring och det jag såg ner på. Ingetdera vill hon ta emot. Hon vägrar acceptera den gamla historien. Jag finner det ganska roande, om jag ska vara helt ärlig. När jag inte kan tvinga på henne mitt gamla skit och förklara för henne vem hon är, då måste jag ju invänta henne och låta henne förklara sig själv. Det är en god övning i tålamod som tvingar fram en förnyelse av mina tankar. Jag ska vara uppmärksam på henne idag. Vara öppen för att se och höra henne i allt och alla, också i mig själv.
Jag postade brevet till författarinnan igår. Det jag berättat om i ett annat inlägg. Jag tog kontakt med Capio vårdcentral och inväntar besked från dem idag. Jag deltog i kursen Närmare Gud via nätet. Jag gick en lång kvällsrunda med hundarna på 1 timme och en kvart för att slippa lyssna till när dottern blåste upp ballonger. Jag skriver mycket för det skapar distans och ger mig ett andrum. Vad jag kan göra för att må bättre, det gör jag.
Vad jag fick syn på igår när vi praktiserade inlevelsebön i kursen var att jag tvivlar på att Jesus kan utföra underverk. Det är synd att jag bär på ett sådant tvivel, för när han frågade mig: "Vad vill du att jag skall göra för dig?" (Luk 18:41) då svarade jag: "Jag vill att du gör mig frisk och visar mig vägen framåt för mig." I den stunden insåg jag att jag tvivlar på hans förmåga, inte på hans vilja. Jesus vill se mig frisk och själaglad. Det vet jag. Men jag tvivlar på att han kan utföra mirakler och helandeunder. Kanske är det mina dåliga erfarenheter av vården som färgar av sig på hur jag ser på honom som läkaren. Jag har aldrig fått den hjälp jag behövt. Deras lösningar har varit kortsiktiga och förenklade. Hela människan jag är behöver bli sedd. Ett holistiskt synsätt krävs för att verkligen hela något i grunden och inte bara plåstra om för stunden och döva med mediciner. En grundlig läkning behövs, årminstone i mitt fall.
Så jag får sätta mitt hopp till att varken vården eller Jesus påverkas av mina tvivel, och att jag får den hjälp jag behöver av båda parter. "Give me a f-ing break!", som hon säger. Någon måtta får det väl ändå vara på hur mycket jag på egen hand ska kunna lösa.
Kram,

Comments