top of page

Dansens många lärdomar

Först hade jag för avsikt att skriva och dela mina funderingar med en vän. Men i duschen tänkte jag att då stannar de där, hos någon som kanske inte ens behöver mina ord. Jag har ju bloggens magiska värld där jag kan dela med mig till oändligt många människor och kanske är det någon av er som behöver just min berättelse. Min vän kan ju också läsa om den vill, om lärdomarna från min dans.


Jag var på danskurs i morse. Det är min födelsedagspresent till mig själv, en extra workshop utlagd på fyra lördagar, utöver den ordinarie träningen varje vecka.

Följare och förare delades upp för att träna på olika danssteg. Sedan skulle vi vara varandras stöd och låta varandra praktisera det nya vi lärt oss. När jag stod där och bara trampade i takt för att föraren skulle få träna på att gå i hel- och halvtakt och lite andra små finesser då slog det mig att detta är bland det finaste man kan göra för en annan människa. Att bara stå där och hålla takten medan den andre får fokusera på sitt eget och träna tills det sitter.


Det är det enkla i livet som är det svåra. Att tålmodigt stå där och trampa för den andres skull, att le uppmuntrande, att visa för föraren att han/hon har all tid i världen på sig och får göra så många fel han behöver tills han klarar av att göra det rätt. Det är att träna på att visa kärlek, hänsyn och omsorg om varandra.


En av förarna frågade mig när vi tränade på höger- och vänstersvängar om han var otydlig eftersom jag då och då inte förstod vad han ville. "Håll nere den handen, annars tror jag att du vill att jag gör si eller så", svarade jag och han fattade precis vad jag menade. "Är det tydligare för dig om jag gör så här?" frågade han när jag gjorde en högersväng. "Ja, mycket", gav jag honom till svar. Det är så här vi män och kvinnor alltid borde kommunicera. Vi uppfattar nämligen ofta livet på olika sätt. Vi har olika utgångspunkter. Vi behöver lära av varandra för att dansen ska bli både smidig och snygg och rolig.


När vi tränade på en ny kombination som innebar att vi skulle stoppa mitt i en högersväng dansade jag med slutna ögon med en förare. Detta för att helt enkelt inte se utan känna skillnaden i kroppen. Nu när jag tänker på det inser jag hur mycket tillit jag faktiskt har, hur jag litar på att föraren ser till att jag inte krockar med någon annan och att han fångar upp mig om jag gör en sväng som inte är hållen utan där jag är fri.

Det underbara som hände när jag sedan dansade med en annan förare och tränade samma nya högersväng med stopp, var att jag droppade ner helt i min kropp. Det ledde till ett enorm flow när vi dansade. Jag älskar min kropp när det händer. Det är en så go känsla. Det är så här det ska vara att leva, att kommunicera, att dansa.


Jag gläds också åt det beröm jag får av mina danstränare. Det är skönt att höra att jag gör något bra. Av någon märklig anledning har människor allt sedan jag var liten trott att jag ofta fått höra att jag är bra. Om det har varit i fotboll, när jag skriver eller tecknar eller bara dukat ett bord, så hör det till undantagen att jag får beröm. Kanske är det så att människor tänker att jag är så pass bra inom vissa områden att jag inte behöver beröm. Det är fel. Jag är människa. Jag behöver få höra om jag gör något bra. Det stärker mig. Det ger mig kraft när jag själv är missnöjd med min prestation.


Ibland är det också bra att inte veta att vissa saker enligt experterna är svårt. Jag får beröm för mina högersvängar. De ska tydligen vara svåra. Varför min kropp inte har svårt för dem vet inte jag, men jag blir glad och känner mig uppmuntrad när jag får höra att de är nästan perfekta. Jag är ju faktiskt bara inne på min tredje termin och det finns andra "lättare" moment som jag kan ha svårt med.


Jag har en läggning för att dansa. Liksom för att skriva, teckna och måla. Men det räcker inte för att bli bra på det. Öva, öva, öva är det som gäller.


1997 började jag skriva för en lokaltidning. Det gjorde jag sedan regelbundet under 11 år. Det sista året fick jag min egen krönika. Wow! kändes det som. Jag älskar att skriva i den formen. Jag känner mig fri.

Det innebär att jag publicerat texter för läsare i 26 år. För jag fortsatte att skriva ute i det offentliga rummet efter att jag slutade på tidningen. Jag har varit skribent och redaktör för en facklig tidning inom Ledarna. Jag har bloggat sedan 2007. Jag har skrivit flera böcker och deltagit med texter i antologier. Jag har lett bokprojekt och nu senast var jag skribent för ett kyrkligt församlingsblad. Ändå tycker jag inte att jag efter 26 år är god nog att få en egen krönika i en större tidning.

Skälen tror jag är flera. Ett är att jag inte har någon utbildning, jag är autodidakt. Det andra är att jag skrivit för så olika sammanhang och blandade läsekretsar att jag inte kunnat "klättra" på en karriärstege och få ett specifik expertisområde. Det tredje är att jag fått minimalt med uppmuntran och inga erbjudanden. Det fjärde är att jag inte haft en förare som velat stå och stampa för att jag skulle bli den bästa skribenten/krönikören jag kan bli.

Ingenting av detta har dock hindrat mig från att skriva, blogga och publicera böcker. Men efter 26 år borde jag kunna leva på att skriva i någon eller olika former.


Idag vet jag att mitt fält av expertis är kristen tro och hur det kan vara en livsstil för en modern kvinna som är feminist och strävar efter jämlikhet. Tron är ett sätt att leva för många av oss moderna sökande kvinnor. Andligheten är inte en fritidssysselsättning. Det är en relation med Gud på daglig basis. Något vi vill leva ut och leva av. För mig är det en dans med Jesus som pågår alla mina vakna timmar.


Jag vet inte allt om Jesus, men jag känner honom. Detsamma gäller mig själv. Jag vet inte allt om mig själv, men jag känner mig själv idag. Jag vet vem jag är.


Jag är Guds avbild.

Jag är ett Guds barn.

Jag är älskad.

Jag är värdefull.

Jag är värdig.

Jag är innesluten.

Jag är Jesu lärjunge.

Jag är apostel.

Jag är evangelist.


Detta är en självklarhet för mig. Jag vet det. Det är ingenting jag bara tror. Jag vet att det är så. Jag känner det med hela min kropp. Jag har inga svårigheter att skriva det eller att dela det med er läsare.


Jag vet att jag har 26 års erfarenhet av att publicera texter offentligt. Jag har 24 års erfarenhet av att meditera och 15 år av att leda meditationsgrupper med efterföljande samtal och andlig vägledning. Jag tror inte, jag vet att jag med mitt arbete har lett och leder människor till Gud, och inte till mig själv.


Jag har en läggning för att leda människor, precis som jag har det för att dansa och skriva. Dessutom har jag många års erfarenhet av att ha tränat detta, ledarskapet - det egna och gentemot andra. Jag har övat, övat och övat.

Men på samma sätt som jag inte tycker att jag är god nog att vara en krönikör på en större tidning finns samma känsla att jag inte är god nog att leda människor till tro inom kyrkan. Av samma skäl som ovan. Ett, jag är inte vigd diakon, jag är lekman/lekkvinna. Två, jag har verkat i många olika sammanhang och ses därför inte som en expert på något område, även om det går en röd tråd genom allt jag gjort. Tre, minimalt med uppmuntran och inga erbjudande. Fyra, jag har inte det där stödet som är villig att stå och stampa för att jag ska växa till och bli allt som Gud tänkt. (En mentor och andlig vägledare.)


Jag vill berätta allt detta för er som liksom jag så gärna vill bidra med våra gåvor i ett större sammanhang men inte känner att ni hittar den platsen. Kanske för att ni saknar intyget eller betyget, men sannerligen inte erfarenheten. Kanske för att ni inte har gått den vanliga vägen utan livets krokiga omväg. Kanske för att ni saknar stöd och uppmuntran.

Det är en utmaning att veta vem man är inför Gud och vad man kan, men ändå inte få en plats att bidra med allt detta. Det är en utmaning att tro på allt vad Gud säger om en när det som speglas tillbaka ofta visar på motsatsen. Det är en utmaning att fortsätta öva, öva, öva när man inte släpps in på spelplanen för att vara delaktig. Det är en utmaning att inte ge bort sig själv och sin faktiska kunskap och erfarenhet de gånger någon kastar en smula av uppskattning åt en för att få något gratis tillbaka.


Vet att du inte är ensam. Kom ihåg att det inte går att vara allting för sig själv. Att ingen enda människa av egen kraft kan öppna de rätta dörrarna. Alla som har "lyckats" har fått hjälp. Har de gått den "rätta" vägen från början har de fått stöd och hjälp av systemet som belönar detta. Och de har haft människor som varit det goda stödet som stått och stampat tålmodigt precis så länge som det behövts. Ganska vanligt och utbrett är att vi kvinnor varit det för våra män. Vi har stått och stampat och tagit hand om själva livet medan de fått växa till i sin person, övat på sin läggning och klättrat i sitt yrke.


Om du ännu inte kan säga detta och tycka att det är en självklarhet:

Jag är Guds avbild.

Jag är ett Guds barn.

Jag är älskad.

Jag är värdefull.

Jag är värdig.

Jag är innesluten.


Då vill jag lova dig att det bara är en tidsfråga om du håller dig tätt intill Jesus. För han hävdar detta att vara sanningen. Och jag vet, inte tror, att det är just så.


Du väljer om du vill vara en Jesu lärjunge. Det är en väg för både vigda och lekmän, för den akademiskt utbildade och den som är autodidakt. Gud tar hänsyn till din naturliga läggning. Han har ju skapat dig med den och vill nyttja den för sin kärleks skull.


Svårigheten tycks vara att hitta sammanhanget där du och jag får verka, där Guds vilja och ett öppet sinnelag råder, inte människors bestämmelser och krav på intyg/betyg. Och svårigheten är att få lön för sitt andliga arbete. Men om tron är en livsstil som genomsyrar allt i vår vardag, och inte bara en fritidssysselsättning, då måste man få betalt för sin erfarenhet, sin kunskap, sin tid och sitt engagemang.


Jag vet ännu inte hur det ska gå till för min egen del och än mindre för alla er andra. Men jag tror att det ska lösa sig. Och jag vet att det kommer att ske med Jesu hjälp. Och att min del är att sätta ord på detta och dela det med alla er andra som behöver orden.

Och jag hoppas för egen del att skiftet sker snart för jag har trott och hoppats på detta sedan Jesus kom in i mitt liv 2008. Det är lång tid. Väldigt lång tid att leva i tillit till att Guds löften också gäller mig. Inte konstigt att jag kan blunda och dansa medan jag låter mig föras runt både åt höger och vänster. Jag har ju tränat i 15 år, fast med Jesus som förare och jag som hans efterföljare.


Kram,






bottom of page