Jag visste inte att gäss åt utblommade maskrosknoppar. Det upptäckte jag idag på min morgonpromenad. Dessutom hade jag turen att se en liten talgoxe (tror jag det var) som inte var större än min tumme. Jag gissar därför att det var en liten unge.
Nu är det kväll och jag sitter på uteplatsen för att varva ner. En rejäl portion frustration har jag känt idag och det har funnits skäl till det. Nu sjunker jag ner i min kropp. Bloggandet har den fantastiska effekten. Det är verkligen helig mark för mig. Här äras livet. Här äras Gud. Här lär jag mig att ära mitt eget liv och den kvinna jag är. Här ställer jag de viktiga frågorna och här finner jag ibland svar.
Jag har ärvt många goda sidor av min mamma. Hon är duktig på att skriva och uttrycka sig. Hon är händig och fiffig. Hon är förståndig och vänlig. Det finns mycket gott att säga om min mamma. Men jag har tyvärr också blivit lik henne i något jag nu försöker damma av mig. Jag tycker inte om att vara till besvär och att vara besvärlig. Den egenskapen är nästa lager av gammal destruktiv prägling jag ämnar skala av. Jag behöver helt enkelt lära mig att stå kvar även om det innebär att någon annan tycker att jag är besvärlig, och jag själv tycker det är obekvämt, ja till och med obehagligt.
Jag befinner mig i en fas där jag ska hitta en ny balans mellan egenvård och vård av andra, mitt eget skrivande och skrivandet för och om andra, mitt liv i relation till andras liv. Det är en ganska intressant process.
Den gångna veckan har jag deltagit i kvinnocirklar. En gammal fundering och längtan har vaknat till liv. Det kretsar kring en stor fråga och jag är väl medveten om att bara Gud kan besvara den.
Jag har arbetat med kvinnor och deras läkande i många år nu. Helandet från personliga trauman och förluster, samt förlösandet av ärvda trauman och destruktiva beteenden anser jag vara helt avgörande för en kvinnas resning och upprättelse. En kvinna måste göra det inre arbetet med sig själv om hon ska bli en frisk och fri person.
Även om en kvinna inte själv har svåra personliga trauman bär hon ändå samhällets normer, det kollektiva globala kvinnosåret och de svårigheter som hennes egna förfäder upplevde. Allt det bär hon i sin kropp och i sina tankar och känslor kring sig själv.
Det är alltså inget som kan läka och förvandlas över en natt. Inte ens med Guds hjälp. Det tar många år och för de flesta av oss tar det flera årtionden, ja ett helt liv. Min fråga till Gud är därför hur vi kvinnor ska kunna göra detta helt nödvändiga själsarbete och samtidigt ha en trygg försörjning? För som det är nu tvingas vi ständigt välja. Väljer vi att läka slutar det ofta med att vi blir livegna och beroende av andra människor, inte sällan män eller föräldrar. Då skapar vi alltså bara ett nytt sår i oss själva och en annan form av bundenhet.
Väljer vi att lägga fokus på försörjningen är vi snabbt tillbaka i de gamla hjulspåren där vi är med och upprätthåller den samhällsordning som skadar Skapelsen, kvinnor och barn.
Finns det ett problem måste det också finnas en lösning. Jag känner bara inte till den ännu. Inte i mitt eget liv och jag har heller inte sett den i någon annan kvinnas liv. Det finns alltid ett stråk av kompromissande som i mindre eller högre grad förminskar kvinnan. Det vill jag få ett slut på. Jag ber till Gud om att visa mig vägen.
En skata landade precis på uteplatsen. Den letade efter mat. De rackarna hackar hål i säcken med hundmat när vi inte är här ute. Det tycker jag att skatorna ska sluta upp med.
I Skapelsen finns det egentligen både utrymme och mat för oss alla. Det är fördelningen av naturens resurser som är problemet. Skälet till att balansen blivit så skev menar jag har sitt ursprung i det historiska ögonblick då mannen började värdera sig själv högre än kvinnan. Jag vet tyvärr inte på vilket datum det skedde. Det kanske var före all modern tideräkning.
Jag vågar också påstå att den bästa investering mänskligheten kan göra är att investera i kvinnor. Det är både ekonomiskt och humanitärt det mest fördelaktiga om vi söker en hög avkastning på vår insats. Ta mikrolånen i tredje världen som exempel. Kvinnor är inte enbart försiktigare med sina pengar, de ger också mer tillbaka till både sin familj och by. Män tenderar att ha en övertro på både sig själv och sina affärer.
Jag har en bok att arbeta med framöver. Efter det ännu en bok. Jag är inte författaren till någon av dem, men jag är den som kommer att se till att texter sammanställs och blir till böcker. Oavsett om jag får bifall eller avslag på de finansiella medel jag kommer att söka för dessa bokprojekt vet jag att böckerna kommer att bli publicerade. Jag hyser djup kärlek för de båda författarna och vill ge dem båda en röst. Jag vet också att jag ska gästa en podd där jag i flera avsnitt kommer att berätta om mitt liv och vara en röst för Guds kärlek. Så hur jag de kommande åren ska bidra till en bättre värld är jag väl medveten om. Den klarhet jag saknar är hur det ska vara finansiellt lönsamt att vara en sann kvinna i vår tid och vår värld. Men jag litar på att Gud ger mig svaret på den frågan. Jag är ju hans avbild och är trogen den avbilden. Det vet jag att Gud vill. Väldigt gärna. Det är till en stor glädje för honom.
Kram,
Comments