Jag var på visning idag

Jag somnade sent igår och steg upp tidigt idag för att gå på visning av en lägenhet. Nu sitter jag i det soliga hörnet av uteplatsen, intill ekarna som släpper ifrån sig sina blomklasar. Tre år har redan hunnit passera sedan jag flyttade in hos min äldsta dotter. Time flies.

Visningen gick bra. Jag vill ha lägenheten. Men det är jag inte ensam om, gissar jag. Det finns flera i kö framför mig, men jag ber till Gud om att få gå före i kön. Får jag lov att göra så? Be om företräde. Tränga mig. Det är frågan som dagens visning väcker i mig.

Ibland handlar livet kanske inte om köer och vem som står först på tur, utan vem som bäst behöver ett hem. I det fallet gissar jag att jag befinner mig högt upp på kölistan. Av flera olika skäl.

Sedan jag sålde min lägenhet på Strandgatan på Limhamn för 15 år sedan har min hemsituation varit allt annat än ordinär. Det har varit en resa som alltför många gånger har lämnat efter sig känslor av otrygghet och sorg.

Om jag hade vetat allt jag skulle behöva gå igenom kanske jag aldrig hade sålt mitt hem. Vårt hem, mitt och barnens, som då bodde hemma. Men då hade jag heller aldrig rest till USA och där ätit frukost ihop med Andrea Hylen, blivit medförfattare till hennes antologier, startat Heal My Voice Sweden, mött min bästa vän Carina, träffat Kathleen från San Francisco och åkt till England med henne, stött ihop med Sean från Canada och poddat ett helt år ihop med honom.

Och hade jag inte upplevt alla dessa härliga berikande inspirerande möten kanske jag inte hade börjat teckna och måla. Då hade Sötnosen aldrig blivit till och Madame Ooh la la inte rest till USA för att vara med i ett kvinnomagasin som jag kommit i kontakt med via Andrea. Hade jag velat vara utan alla dessa människor och allt vad de mötena har genererat för att slippa det jag har gått igenom med olika hyresvärdar och otrygghet? Svaret är enkelt. Nej.

Ett hem åt mig är ett hem åt många. Där jag flyttar in finns alltid också plats för andra. Det är sådan jag är som människa. En som öppnar ytterdörren och släpper in människor nära inpå mig och mitt liv. Inte till det ytliga, utan till det under ytan.

Lägenheten jag tittade på hade stor balkong. Naturligtvis i söderläge, allt annat är ointressant för mig. Jag måste kunna gå ut och sätta mig i solen och ha en plats där jag kan odla grönsaker och njuta av mina blommor. Att sätta mig i ett hem utan uteplats eller balkong är uteslutet.

Att ställa krav har av någon anledning alltid varit svårt för mig. Det är något jag fortfarande lär mig. Det har blvit enklare i takt med att jag lärt känna mig själv på djupet och vilka mina verkliga behov är. Vad jag faktiskt behöver för att må bra och leva ett liv i harmoni.

Jag ser framemot att sova i min egen säng, det har jag inte gjort på tre år. Det har varit helt okej att sova på en soffa, men nu vill jag ha mer än så och jag behöver mer för att på sikt klara av det liv jag idag lever med arbete och resor, en gammal mamma, barnbarn och en sjuk vän.

Jag vet att den dag jag flyttar till min egen bostad då slappnar mina vänner, min mamma och mina barn av. Det är så vi människor fungerar. Omedvetet bär vi oro för varandra när det mest grundläggande i livet saknas någon av oss.

Med ett eget hem öppnas många av de dörrar jag tvingats stänga tillfälligt. Både sådant som leder till privata tillställningar och sådant som rör Själaglad, mitt företag. Meditationsgrupper, enskilda samtal, tysta dagar, födelsedagsmiddagar, julfiranden, övernattningar för barnbarn och middagar med vänner, allt det kan jag åter bjuda in till när ett kontrakt är påskrivet och jag inhandlat möbler att sitta i.

Jag ser framemot att fylla både mitt hem och mitt hjärta med dessa möten. Jag har verkligen saknat dem.

Jag ber för och hoppas verkligen att det blir denna lägenhet, att jag ska kunna vila i att ha den delen av mitt liv på plats. Det konsumerar mycket tid och energi att söka lägenhet.

Hyran är okej. P-plats ingår. Inflyttningsdatum är bra. Jag gillar området. Den är ljus och kommer att fräschas upp rejält. Vilket behövs. Låt oss säga att jag är en drömhyresgäst i jämförelse med den tidigare.

Att leta efter en bil hoppas jag snart också få slippa. Det är drygt att sitta så mycket framför skärmen och leta efter något som egentligen inte intresserar mig, dessutom är det säljarens marknad. Priserna på begagnade bilar är höga, men jag måste ha en bil för att kunna arbeta i Furulund. Tåg och bussar är av hälsoskäl inte att tänka på har det visat sig.

Jag har oväntat fått ett tillskott av pengar eftersom äldsta dotter sagt att jag ska använda de pengar jag sparat åt henne till en bil istället. Hon tycker att jag betalat tillräckligt ändå eftersom jag oftast handlar all mat och även tankar hennes bil som jag kör till jobb med.

Igår trodde jag att jag skulle bli med bil, tills jag läste testrapporten på den tilltänkta Toyota Yarisen och blev nedslagen. Låt oss säga att de flesta bilägare tycks vara lika ovarsamma med sina fordon som den tidigare hyresgästen. Det verkar råda brist på goda förvaltare av egendom. Trist, tycker jag.

Jag behöver ge alla växter på uteplatsen lite hönsgödsel. De flesta lever av förra årets jord. Jag gissar att den är näringsfattig. När jag flyttar tänker jag att mitt hem behöver fyllas på med helt ny jord så att jag kan skjuta ner mina rötter och suga kraft därifrån. Jag behöver det nu efter att ha levt på sparlåga så länge.

I det nya numret av On Purpose Woman Magazine ser Madame Ooh la la mer kvinnlig ut. Jag har noterat hennes förändring sedan jag började teckna henne. Hennes ansikte har fått rundare former, hennes kropp har blivit lite fylligare och gesterna mer yviga under det år hon varit med i detta kvinnomagasin. Det får lov att vara så. Hon får utvecklas, liksom jag. Hon gestaltar trots allt min inre kvinna.

Egentligen var det en annan illustration av henne som jag tänkte skulle vara med i detta senaste nummer av OPWM, men jag ångrade mig. Madame Ooh la la kändes så avklädd på den bilden (se nedan).

Men samtidigt gestaltar den styrka. En kvinna som inte skäms för sig. Trygg i sig själv. Vem hon är och vad hon kan. Med utsikt från en balkong, samtidigt som hon har Skapelsen i ryggen. Det är dit jag är på väg. I mig själv och i mitt liv. Hem. Ett sök i taget. En visning i taget. Ett ja i taget. Till den plats där jag inte behöver dölja vem jag är och vad jag förmår som kvinna. Där jag äntligen står i god jord och kan växa såsom jag var tänkt från början av Gud.

Eller som Wilfrid Stinissen så vackert uttrycker det i boken Idag är Guds dag: "När det liv som du genom dopet bär inom dig blir bekräftat börjar det strömma ut. Den helige andes sigill ger dig en ny frimodighet. Det räcker nu att bejaka den gåva du fått. Då kan du aldrig mer dölja att du är någon som Herren välsignat (Jes 61:9)."

Amen och kram,