"Att leva har för mig alltid varit en stor ansträngning, en sorts svindel; det är jag som måste hålla balansen, hitta tyngdpunkten, det är inte balansen som håller mig. Men att hålla Gud som ett barn i famnen och ta sig över avgrunden ger mening åt den balansen."
Jag läser Ylva Eggehorn denna lördagmorgon när jag sitter med en kopp kaffe i mitt upplysta hörn av världen, på uteplatsen. Ni som läser min blogg vet att detta är min plats i tillvaron vi kallar livet. Detta lilla hörn där krukorna är fulla av blommor, gröna växter och örter jag har planterat återspeglar en plats som finns i mitt inre. Jag tror nog inte på att människan manifesterar alla yttre omständigheter genom en inre kraft. Vad jag tror är nog snarare att livet kommer med gåvor till oss som vi kan ta emot, vårda, förvalta, kultivera och föröka om vi vill. Vi kan också välja att inte ta emot gåvorna.
Att jag bor hos min äldsta dotter är en gåva från henne. Flertalet av krukorna på uteplatsen har hon och jag fått, bland annat av min svärson som i sin tur fått dem av sin pappa. Jag har bara målat dem så de ser nya ut. Också många av blommorna, örterna och de gröna växterna är gåvor från olika människor, och i grunden en gåva från Moder Jord. Med hjälp av gåvorna och de vackra gamla äppellådorna jag hade med mig från mitt hem på gården har jag skapat detta mitt lilla hörn där jag älskar att sitta för att läsa, skriva och teckna. Och eftersom det är mina favoritsysselsättningar har jag suttit mycket här samtidigt som jag har sett människor komma och gå.
Ylva skriver "Det finns en så djup attraktion i hennes (Etty Hillesum, min anm.) vägval. Kanske för att jag lossnat så tidigt i mitt liv, liksom hängt på en skör tråd redan innan jag fyllde ett år, lösgjord från modersfästet, dinglande över avgrunden."
Jag minns en amerikansk kvinna i ett av bokprojekten inom Heal My Voice som togs från sin mamma som nyfödd och fick transporteras i en helikopter till ett annat sjukhus. Hon skulle nog känna igen sig i Ylva Eggehorns text. Att leva med svindel, lösgjord från modersfästet, dinglande över avgrunden. Jag har hört andra kvinnor som mist sin mamma tidigt berätta liknande historier, där livet tycks hänga i en skör tråd.
Vad jag får syn på är flera saker. Dels har jag läst dagboken av Etty Hillesum som Ylva skriver om. Jag fick den i gåva. Här finns boken att köpa Dagböcker och brev i urval
Vad som är så speciellt med Etty är hennes relation till Gud, den som blir synlig mitt under andra världskriget. Det är en mycket speciell känsla att läsa hennes dagbok med vetskapen om att hon kommer att dö.
Från Adlibris:
Fram träder bilden av en ung intellektuell i en ytterst utsatt situation. Etty beskriver sitt andliga sökande, kärlekslivet, familjen och vännerna, liksom hur situationen för nederländska judar blir alltmer desperat. Ett urval av hennes brev från uppsamlingslägret Westerbork återges efter dagboken. Etty Hillesum dog i Auschwitz den 30 november 1943.
Jag känner igen mig en hel del i Ettys sätt att relatera till Gud. Känslan av att ta ansvar för Gud och att bära Gud som ett barn i mina armar. Jag fick Ettys dagbok i gåva just för att givaren tänkte att jag skulle känna igen mig i Etty och kanske finna ett systerskap i henne.
Jag vet att mitt liv bär på Guds liv, den insikten fick jag när jag själv var så sjuk att jag inte visste hur det skulle sluta. Därför vill jag alltid finna ett sätt att leva som värnar Guds liv i mig och det är inte helt enkelt för det mänskliga samhället är inte anpassat för att leva så.
Jag förstår om det låter märkligt i andra människors öron, att ta ansvar för Gud. Både för de som inte tror på Gud och de som tror på Gud men som endast vilar i den relationen, inte bär honom i sina armar. Men ha gärna den bilden med dig när du läser vad jag skriver eller du tittar på mina teckningar och målningar. Att jag vilar hos Gud, men jag bär också honom som ett barn i mina armar. Ett barn jag måste låta växa upp och låta växa om mig, vars liv måste gå före mitt eget liv, såsom mina egna barn fick företräde framför mitt när de var små. Och just detta kräver att jag tar extra bra hand om mig själv.
Sötnosen hjälper mig genom att jag får praktisera kärlek när jag tecknar henne. Att inte censurera henne. Att acceptera att hon förändras. Att lyssna till hennes vilja. Att fortsätta berätta om henne oavsett hur det blir mottaget, för att det också är en berättelse om Gud.
Det är inte en talang och inte något jag utbildat mig till, att ta ansvar för Gud och bära honom som ett barn. Det är vad Gud format mig till genom livet. Min avgrund att ta mig över är inte att jag förlorade modersfästet i ung ålder, utan att jag aldrig riktigt hade ett fadersfäste. Och det faderssubtitut som fanns när jag var liten, det fästet togs ifrån mig när jag var sex år. Hans död skapade en djup avgrund i mitt inre som jag har försökt att fylla igen med allt möjligt under mitt liv. Idag vet jag att den avgrunden inte går att fylla upp. Inte heller att jag ska gå på lina över den. På botten av den fann jag nämligen Guds liv i mig när jag tappade balansen, miste fotfästet och föll rakt ner i avgrunden.
Därför söker jag mig inte längre till höjden, utan finner vilan i djupet. Där behöver jag inte balansera på en tunn lina över tillvaron, utan kan gå fram i maklig takt omgiven av stora klippor och ofta en ganska karg miljö. Här möter jag inte så många andra, vilket är på gott och ont. Sällskap vill alla människor ha, gott sällskap.
Perspektivet på livet blir annorlunda när man tittar upp på tillvaron istället för ner på den. Jag ser mest ben som rusar fram och endast när en människa sätter sig ned kan våra ögon mötas och ett utbyte ske.
Men jag är ändå alltid på väg fastän jag inte hastar. Jag stannar på varje plats så länge som det behövs, tills tiden är inne att fortsätta att gå. Då och då stannar någon till i sitt liv, söker upp mig, då oftast för att vila en stund i djupet med mig. Sedan reser sig människorna igen och springer eller går vidare. Därför är min högsta önskan att få sällskap inte bara en bit på den resa livet är, inte bara en stund, utan hela färden jag och Gud har framför mig.
Jag tecknade för ett tag sedan denna Madame Ooh la la. Det blev dock inte denna illustration som jag valde att sända till On Purpose Woman Magazine till september-oktobernumret. Om min Själaglad-kvinna gestaltar Jesu vän Maria i Betania, så gestaltar Madame Ooh la la systern Marta. En Marta som slappnat av, som stoppat händerna i fickorna, som är ringmärkt av Gud och som vet hur man arbetar för och med Gud på ett hållbart sätt. Madame Ooh la la vet att det gäller att hålla sig nära Guds rike. Det som finns inom oss alla men är så svårt att upptäcka i vår vardag.
För några finns Guds boning uppe i de svindlande höjderna och i mig hade Gud placerat sig själv nere i den djupa avgrunden. Kanske beror placeringen på när vi miste fästet som barn. Fästet till en mamma eller en pappa, till de som ger oss liv och värnar det livet. En förlust som alltid formar våra liv i grunden. En förlust vi inte kan sudda ut eller fylla igen spåren av, men som vi kan låta Gud använda för att hjälpa andra människor som riskerar att gå under när de tappar balansen och förlorar fotfästet i livet.
Huset Madame Ooh la la lutar sig mot är Guds boning i mig. Jag har gett Gud tillåtelse att ha ett hem i mitt inre. Min kropp bär min själ som i sin tur rymmer Guds boning i mig. Den boningen rymmer också ett barn, Guds ande som växer och mognar. Jag gör vad jag förmår för att ta så väl hand om det barnet som jag bara kan. Det gör jag genom att efter bästa förmåga vårda mig och mitt liv. Ofta måste jag prova mig fram för att se vad som fungerar. Därför känns mitt liv med Gud ofta som en knagglig dans. Ett steg fram. Två steg tillbaka. Två steg i sidled. Tre steg i motsatt riktning. Det är okej. Det måste inte vara vackert att betrakta, det viktiga är att jag fortsätter se om Guds hus och barnet det rymmer som älskar och vill bli älskat.
Att på sikt skapa en medlemssida här på bloggen för betalande vänner är ett sätt att låta andra människor vara med och värna det liv Gud nedlagt i mig. Världen är full av människor som vill bidra till ett samhälle där Gud har sin självklara plats. Vi har alla fått olika gåvor att dela med oss av. Det lär nog dröja ett tag innan en sådan medlemssida finns. Min hjärna är lite trött. Tack och lov behövs den inte när jag skriver. Det är hjärtat, själen och kroppen som är de bästa författarna för det är där Guds närvaro är mest utbredd i mig.
Kram,
Commentaires