Det är ovanligt att jag får lust att blogga om kvällen. Kanske för att jag kvällstid ofta plågas av ensamheten. Känslan av den. Jag bor ju hos Lina, så själv är jag inte.
Men denna kväll är annorlunda. Jag sitter på uteplatsen. Det är ännu varmt ute trots att klockan är halv nio på kvällen. En klyfta apelsin ligger kvar på assietten. Glasburken med grön smoothie är nästan urdrucken. De dubbla Mariekexen med smör är däremot alla redan nere i min mage.
För en stund sedan vandrade en pappa hand i hand med sin flicka på andra sidan gatan. Jag blir alltid lite sotis när jag ser det. Det kommer alltid att finnas en liten flicka i mig som vill hålla sin pappa i handen och låta honom introducera henne för världen.
För mig är det viktigt att låta henne finnas till, för hon behöver få lov att vilja älska en pappa, fastän han inte finns. Det var något jag upptäckte för nio år sedan, att barnet i mig inte bara behövde en pappas kärlek utan också att älska en pappa. Det var som om jag bar på oförlöst kärlek till en pappa inom mig och den behövde få lov att existera, ta form och uttrycka sig.
Jag tror det var det behovet av att få älska en pappa som Gud använde sig av för att ge liv åt Sötnosen. Tänk vad som hade hänt om jag inte tillåtit mig att längta efter en pappa att älska. Då hade vi inte haft en Sötnosen.
Idag tänker jag att det är otroligt vackert, tanken om att vi behöver kärleken på båda sätt för att vara fria människor. Att inte få älska med den kärlek man bär inom sig är lika hemskt som att inte vara älskad.
Som mamma upplever jag att jag har tre olika kärl med kärlek för mina tre barn. När jag häromkvällen umgicks med min son för ovanlighetens skull, då blev jag påmind om just det. Jag behöver få lov att visa all den kärlek jag bär på till honom. Jag behöver umgås med honom för bara då blir min kropp och kärlet med hans namn mättat. Både av hans närvaro och den person han är, men också för att jag får vara hans mamma och den jag bara är i mötet med honom. Att älska och vara älskad, så mättas alltså jag.
Vanligtvis talar jag inte i telefon om kvällarna, men idag har jag pratat både med Carina och Jeanette. Två av mina närmsta vänner. Jag tror det är därför jag inte känner mig ensam just ikväll. Jag är mättad av vänskapens kärlek. Och jag ser framemot att nästa vecka träffa Carina och veckan därpå ska Jeanette och jag ses för jag är sugen på min årliga Irish Coffee.
När jag sitter härute på uteplatsen där jag ser människor passera i en stadig ström tänker jag på att det känns som när man sitter på en uteservering och spanar in människor. Jag märker att jag trivs alltmer bland folk. Något har vänt. Efter många år där jag varit väldigt introvert, och jag har behövt befinna mig i min egen läkepuppa, märker jag att jag börjat längta efter möten med människor igen. Jag blir lättare i sinnet av att umgås med människor. Gladare. Mer levande. Men jag vet också att jag behöver kunna stänga om mig och vara helt själv i tystnad utan några andras tankar och känslor än mina egna. Balans, som jag och Carina så ofta pratar om. Jag börjar hitta den nya balans som jag behöver där jag nu befinner mig i livet.
Jag har idag också medvetet rört mig mer idag, trots att jag sov dåligt inatt och inte orkade ta mig till kyrkan imorse. Sömnen är helt avgörande för mitt välmående. Sömnbrist gör mig skör.
Jag har dammsugit i min egen lugna takt. Putsat fönster. Gått ut med hundarna. Även aktivitet har en sinnesförhöjande effekt, det märker jag. För att inte tala om ljuset och de långa dagarna. Det är därför jag sitter kvar härute. Det är mörkt därinne.
Mycket av min vakna tid går åt till arbete. Både att arbeta, men väldigt mycket åt att fundera över hur jag tänker att det skulle kunna se ut framöver. Jag har kommit att inse att min vilja är god vän med Gud. Jag behöver därför inte tänka: Vad vill Gud med mitt liv? Jag är åter trygg i att min vilja går hand i hand med hans. Som pappan och den lilla tjejen.
Jag har tidigare varit väldigt spontan och impulsiv. Det är bra att vara det ibland. Att våga kasta sig ut. Men jag har blivit mer eftertänksam och funderar idag flera varv innan jag släpper fram min frimodighet och djärvhet att agera. Återigen... balans.
Jag funderar mycket över hur min kompetens och min kärlek ska användas i mitt arbete. Vilka behov har människor som jag kan tillgodose? Jag är författare, illustratör och konstnär, men hur kan orden, Sötnosen och tavlorna vara en hjälp för andra?
En timme har förflutit. Klockan är snart halv tio. Den sista apelsinklyftan har ätits upp. Jag är spänd i axlarna. Det blir jag av allt skrivande. Eller så är problemet att jag inte har någon som masserar mig. Jag tror det är lösningen faktiskt. Åtminstone en del av den. Det finns ett kärl som varken barn, arbete eller Gud kan mätta. Jag är kvinna och jag behöver kärleksfulla manshänder som knådar mina ömma axlar. Och jag behöver få älska honom, istället för att sitta och borsta hundarna en ljummen vårkväll i maj.
Kram,
Marie
Ps! För er som följer mig på Facebook. Jag delar inte alla blogginlägg där. Så titta gärna om ni missat något. Men ni får gärna dela de inlägg ni tycker om på er Facebook-sida. Det går bra att göra det direkt från bloggen. Precis härunder finns små ikoner att klicka på.
Tack för att du följer min blogg!
Comments