Batteriet till slipmaskinen sitter på laddningen. Ett tunt lager slipdamm ligger över uteplatsen. Smaken av trä vilar på mina läppar. Hundarna är uppkrupna i trädgårdssoffan och lapar sol. Fåglarna kvittrar på avstånd medan en granne i huset bredvid fyller ett lånat släp. Gräsmattan lyser av maskrosor. "Min" vackra ek har grenarna fulla av små ljusbruna skott. Vinden är stilla och penséerna breder ut sig i alla krukorna. En rabarberplanta kryper fram ur jorden samtidigt som de torra hallongrenarna fått gröna blad. Den ena balkonglådan är tömd på växter. Jorden är därför alldeles dyngsur efter gårdagens regn. April närmar sig sitt slut och jag säger som jag gör varenda vår. Detta är den allra bästa tiden på hela året. Dagarna blir längre. Naturen tar fram sin finaste skrud ur vintergarderoben. Livet återvänder. Jag får kasta av mig kläderna och låta Gud smeka min nakna hud.
"Den korta vägen mellan hud och Gud." Jag fann meningen i Tomas Sjödins bok Ljud av tystnad. Jag skrev ner orden direkt. De passar som titel på en bok med mig som författare. Jag har glömt i vilket sammanhang han använde orden, men jag vet vad de talar om för min egen del. Liksom saven i naturen stiger, reser sig inom mig den människa som hävdat i 16 år att det är en kort väg mellan hud och Gud. Min människa kallar Sötnosen henne för. Hon som hävdar att hud och Gud hör samman.
Mer av det mänskliga!
Mycket mindre av det digitala!
Jag skrev de orden i min anteckningsbok igår.
Själens längtan har jag ofta talat om. Liksom att det är viktigt att lyssna till kroppen och vad den säger. Själv har jag ofta svingat mellan dessa två delar av mig. Ibland har den ena sidan skrikit högre än den andra. Helt enkelt för att den blivit försummad under en längre tid.
Min människa är inte antingen eller. Inte endast den eviga själen och dess obegränsade tillstånd. Inte endast den förgängliga kroppen med alla sina andra begränsningar. Min människa är förening av kropp och själ. Den som förenar det inre med det yttre är Anden. Guds ande. Jag ser därför på mig själv med nya ögon, en förändrad blick. Jag ser att det mänskliga rymmer såväl det jordiska som det himmelska, den förgängliga naturen och det oändligt gudomliga. Min människa vill ha mer av det mänskliga och mycket mindre av det digitala.
Min människa älskar att vara utomhus. Hon finner vila i Skapelsens naturliga ljud. Hon upplever naturen som en generös, vacker, alltid närvarande och livgivande moder. Hon upplever Anden som en generös, vacker, alltid närvarande och livgivande fader. Hon hör kärleken de har för varandra när hon lyssnar till fåglarna som kvittrar. Hon ser kärleken de har för varandra när hon anar de första skotten på de nakna grenarna. Hon doftar kärleken de har för varandra när hon gnider de färska myntabladen mellan sina fingrar. Hon smakar kärleken de har för varandra när hon stoppar den första jordgubben i munnen. Hon känner kärleken genom alla sina fysiska sinnen och alla sina andliga sinnen.
Min människa är kvinnan inom mig som långsamt växer fram ur den gamla människa jag en gång var. Min människa är den kvinna som blir till i ljuset av Guds kärlek och omsorg om mig. Min människa är den kvinna bara Gud ser och känner, men som långsamt uppenbarar allt mer av sig själv också för mig.
Med Sötnosen har jag lärt känna mig själv genom mina teckningar. Med Sötnosens bilder har jag kommit att förstå vad det är att vara barn till Gud. Hur det är att leva i den villkorslösa kärleken. Vad det innebär att lita på Gud och leva i den tilliten. Vad som händer när man är bästa vän med Anden.
Nu lär jag känna Människan som är skapad till Guds avbild genom mina teckningar. Vad är det att vara vuxen och mogen i min tro? Hur är det att vara villkorslöst älskad som kvinna? Vad innebär det att vila tryggt i Guds vilja för mitt eget och alla andras liv? Vad händer när alla delar av mig är bästa vän med Anden?
Det är en kort väg mellan hud och Gud för mig. Jag längtar så vansinnigt efter intimitet. Den jag endast kan söka och finna i relation till en man jag älskar och älskas av. Det är en intimitet jag redan har med Gud. Jag är naken med mina tankar och känslor inför Gud. Jag är naken med min längtan och mina tvivel. Jag är naken med det själsliga och det kroppsliga. Den nakenheten leder till intimitet och en frihet som endast finns när vi ingenting döljer för varandra, inte ens med ett litet fikonlöv.
Naturen väcker mina sinnen till liv. De yttre och de inre. Detsamma gör kärleken till och från en man. Jag slappnar av när jag möter Gud vare sig den kärleken visar sig i fågelsång eller ömsinta kyssar. Jag behöver mannen lika mycket som jag behöver naturen. Jag behöver det mänskliga. Ögon som ser mig. Öron som lyssnar till mig. Händer som rör vid mig. För det är en mycket kort väg mellan min hud och Gud inom mig. Och jag vill vandra den korta vägen med en man, en människa för där vandrar Gud med oss.
Batteriet är snart färdigladdat. Jag har blivit röd om kinderna när jag suttit och skrivit i solen. Grannen kom precis och visade mig en liten ljuvlig hundvalp som jag pussade och njöt av en lång stund. Snart tar jag mig an nästa stol som ska slipas, målas och få nya kläder. Min människa vill varva rörelse och arbete med vila och njutning.
Kroppen känns vinterstel, men själens vårflod har brutit igenom istäcket. Guds levande vatten sipprar långsamt fram.
Min människa vill resa sig och tar stöd mot saven i livets träd. Min människa vill sträcka ut sig hela vägen ut till min hud. Hon vill möta kärleken i mannen. Vandra fram och tillbaka på den korta vägen mellan honom och sig själv. Människans väg. Avbildens väg. Kärlekens väg.
Stunder av ömhet och närhet är en bok jag skrev 2022. Den består av 40 sinnliga kortnoveller fyllda av ömhet och närhet och passar bra för den människa som vill öppna sitt hjärta för lite ljumma vårvindar och känna längtan efter intimitet. Du kan ladda ner den gratis som e-bok under fliken BÖCKER.
Kram,
