top of page

Den svåra ensamheten

för 21 minuter sedan
4 min läsning

Det finns en ensamhet som jag finner brutal. Som skär så djupt in i mig att jag under perioder i mitt liv inte velat leva vidare när den ensamheten fått sitt grepp om mig.

Nu ikväll har en våg av denna svåra ensamhet sköljt över mig. Jag kan andas igen men ögonen är ännu rödgråtna. Jag skriver om den nu för att det är det enda vettiga jag kan komma på att göra som förvandlar smärtan till något som kan stärka andra.

Om någon av er som läser känner igen denna ensamhet, vet då att ni inte är ensamma om den och att den inte är något att skämmas över.



Jag tror att det började för mig i mellanstadieåldern. Det är och var en ensamhet som kom ur att jag inte kände att någon riktigt brydde sig om mig. Min upplevelse då, liksom nu, är att jag saknar någon som verkligen undrar över vem jag är, vad jag tänker och känner, hur jag mår, vad jag behöver, vad jag längtar efter och drömmer om. Jag saknar en känsla av att vara sökt, sedd och älskad för den jag är och inte för det jag gör eller ger åt andra.


Jag kan också minnas att jag haft sammanhang och människor där jag känt mig sedd och älskad för den jag är. Där jag sökts upp för min egen skull, inte för att jag ska finnas till för den andre. Men att dessa sammanhang och människor av olika skäl inte bestått.

Det har varit en bästa vän som flyttat till en stad långt bort eller till ett annat land. En bästa vän som dött. Grupper jag deltagit i som upplösts. Sammanhang jag av andra orsaker inte kunnat vara kvar i av hälsoskäl.

Det är alltså inte en ensamhet jag valt eller vållat mig själv. Det är inte en ensamhet för att jag söker mig bort från människor. Det är en ensamhet som uppstår när jag inte fått behålla de jag investerat mycket av mig själv i, eller när relationer blir ensidiga, där jag får ta emot kärlek bara om jag först älskar, där jag blir sedd om jag först ser, där utrymmet är för trångt för att även mina behov ska kunna få plats.


Jag är en människa som gärna vill stå människor nära. Jag vill kunna anförtro mig. Jag tycker om att dela med mig av mig själv. Jag växer som människa av närhet och tillit. Distans får relationer att dö ut i mitt fall.

Det tar tid att bygga nära och djupa relationer. När de försvinner för att någon flyttar eller dör då uppstår ett stort tomrum inom mig. När en grupp eller ett sammanhang, där det funnits utrymme för sårbarhet och verklig gemenskap försvinner då tar det tid att hitta ett sådant igen och finna den djupa vila som den kom med.


Min bästa vän dog i våras. Den vila som kyrkan var för mig de första åren har den inte varit på länge, av skäl jag vet vad de beror på. Inte heller har jag funnit en grupp av kvinnor som betytt och erbjudit vad bokprojekten i Heal My Voice en gång gav mig. Jag saknar också en livskamrat och samtliga av mina barn är utflugna och lever med sina respektive. Det är en svår ensamhet jag upplever. En jag inte vill ha. En ensamhet som är nedbrytande för mig, för jag är en människa som frodas av närhet, i sammanhang och relationer där jag är omtyckt för den jag är.


Jag har fina arbetskamrater. Jag har barn, svärbarn och barnbarn jag älskar. Ett par gånger i veckan dansar jag. Jag håller en meditationsgrupp med underbara människor. Det finns vänner jag bjuder hem eller fikar med. Jag har en mamma, syskon och syskonbarn. Men ingen av dem är någon jag anförtror mig åt. Jag kan berätta saker ur mitt liv, men mina djupaste tankar och känslor delar jag inte längre. Jag har försökt, men min roll i dessa sammanhang tycks nästan cementerad.

Sedan Carina dog finns det inte längre någon jag ringer när jag är ledsen. Jag gråter ut när jag är själv och sedan skriver jag om sorgen istället. Det är mitt sätt att inte hålla inne allt. För det är ju inte vad jag egentligen vill. Jag vill vara nära. Men det krävs två, eller flera, i en sådan dans. Två, eller flera, som söker upp varandra, som bjuder in, som vill komma nära. Det är just det som det hänger på. Man måste vilja komma nära, både sig själv och mig. Vilja intimitet, vare sig det är fysiskt eller själsligt. Man måste ha en genuin nyfikenhet på den andre och en omsorg som kommer inifrån. Det går inte att fejka kärlek.


Jag har tidigare brottats med tankar att det måste vara något fel på mig. Att jag inte går att älska. Att jag är besvärlig för att jag har behovet av närhet, intimitet och sårbarhet i relationer. Jag har skämts för mig själv och min längtan. Tänkt att jag kanske kräver för mycket. Att jag kanske inte ska förvänta mig att någon är intresserad av mig som människa, bara vad jag har att ge i en relation.

Jag tänker inte så längre, men jag har inte funnit de människor och de sammanhang där vi delar samma längtan. Ömsesidigt, inte ensidigt intresse för varandra. Närhet, inte distans. Sårbarhet och utforskande, inte trygghet och försvar.


För 2027 önskar jag finna den livskamrat, de individer och de grupper som jag kan bygga dessa nära band till. Och jag har en önskan om att de alla består, så att jag slipper mista fler sådana människor och sammanhang. För jag orkar verkligen inte med den svåra ensamheten mer, och det tar både lång tid och mycket kraft att knyta de djupa band jag önskar ha i mitt liv att glädjas åt och vila i.


Hör min bön, Gud.


 
 
 

Kommentarer

Betygsatt till 0 av 5 stjärnor.
Inga omdömen ännu

Lägg till ett betyg
Instagram Profile Picture.jpg

Marie Ek Lipanovska

Skribent, illustratör och konstnär

marie.eklipanovska@gmail.com

SJÄLAGLAD | Innehar F-skatt | Malmö, Sverige

©2026 by Marie Ek Lipanovska

bottom of page