De inre barnen - min människosyn

Jag skriver ofta om de inre barnen. De är som mina glasögon. Jag ser världen genom dem. Det finns så många sätt att försöka förstå människan på. Jag gör det genom de inre barnen. Man kan säga att de utgör grunden för min människosyn.

Sötnosen är det yngsta barnet. Hon har ännu inte börjat skolan och är präglad av familjen. Lilla M är skolbarnet. Världen har blivit större än den egna familjen. Nya okända människor påverkar och formar personen.

Mina tidiga år i livet hade mycket inslag av kaos och otrygghet. Men där fanns också inslag av kärlek, glädje, gemenskap och trygghet. Som sexåring upplevde jag flera stora dramatiska förluster och blev traumatiserad. Det var kroppen som tog störst skada. I magen satte sig traumat jag inte fick hjälp med att bearbeta och läka.

Idag är det inte längre ett sår. Traumat är bearbetat. Ärret är den sårbarhet jag lärt mig och fortsätter att lära mig leva med.

• 

• 

Jag formades i och av kärlek innan jag föddes. Det är min övertygelse. Jag var inte ett planerat barn. Jag kom in i denna värld som en gåva full av kärlek. Som ett litet ljus i det mörker som rådde i min familj vid den tidpunkten.

Med Guds hjälp och Andens vägledning, lyckades jag runt femtio års ålder att hitta hem till sanningen om vem jag i grunden är. Vem människan är. Ett Guds barn. Avlad i kärlek av en högre gudomlig makt. Formad för att älska och lysa, för att älskas och vårdas. Oändligt dyrbar.

Sötnosen gestaltar den sanningen. Det barn i mig som fanns innan jag präglades av min uppväxt och traumat satte sig i min kropp. Hon är det ena glaset i mina glasögon. De jag ser på min omvärld med. Hon är en blick jag kan minnas att jag hade redan som barn, men som grumlades av de erfarenheter livet dukade fram åt mig.

Du är ett Guds barn. Avlad i kärlek av en högre gudomlig makt. Formad för att älska och lysa, för att älskas och vårdas. Oändligt dyrbar.

• 

• 

Den andra linsen i mina glasögon är lilla M. Skolflickan. Mötet med omvärlden utanför hemmet. Ett barn som redan i första klass stötte på så många trasiga speglar i sina klasskamrater och bland vuxna att det var omöjligt att se vem hon själv var och vilka sprickor som var hennes egna.

Också i lilla M fanns något rent och helt från början. Spår av Gud. De visade sig som en djup längtan efter det goda och friska. Efter jämlikhet, rättvisa, frihet, fred och välstånd. En värld där alla människor hade samma rättigheter och förutsättningar. Helhet. Sanning. Frid. Glädje.

Den flickan i mig har tagit mycket stryk. Mer än jag haft förmågan att inse. Både i de nära relationerna och i den värld jag tillhört och fortfarande rör mig i.

Störst skada har pojkar och män gjort. Det går inte att blunda för. Deras bild av vad en flicka är och en kvinna är har varit en fiende jag försökt försvara mig mot sedan jag började första klass. Jag har visat alltför stor förståelse för deras skadliga beteenden. För jag har sett det älskade Gudsbarnet bortom deras galenskap.

Jag har mött många pojkar och män som ansett sig ha ett större värde än flickor och kvinnor. Översittare.

Jag lever än idag med de skadorna. Skulden de lagt på mig. Skammen de projicerat. Deras ovilja att se sig själv, möta sanningen och ta ansvar för det lidande de orsakar. Be om förlåtelse. Gottgöra.

Världen jag lever i är inte ett stöd. Den sortens män tycks ha förökat sig eller så har de bara krupit ut i sina gömslen nu när förakt är på modet.

Flickan i mig trodde att om jag bara visade pojkarna att den bild av oss flickor de fått mig sig hemifrån var skev, då skulle pojkarna förändra sin attityd. Och vi skulle kunna vara de vänner vi är ämnade att vara åt varandra.

Jag kan inte annat än berömma flickans uthållighet. Det blev så jag som vuxen kvinna mötte de vuxna männen också. Om jag bara visade vem jag var skulle de inse sanningen. Idag vet jag att ingenting jag gör, säger eller visar upp kan få en pojke eller en man att kliva ner från den plats där han har företräde framför andra. Antingen måste livet slå ner honom från den självupphöjda positionen eller så väcker Gud liv i längtan efter den verkliga sanningen inom honom.

Min plats är inte på slagfältet där jag försvarar människors rättigheter och värdighet. Min plats är den där jag slutit mig till de barn och vuxna som ser varje människa som oändligt dyrbar och agerar i linje med det. Den gemenskap som inte gör skillnad på människor. Där vi tillåts vara dem vi är; oberoende av kön, sexualitet, ursprung, hudfärg, religion och ålder. Där vi kan skilja på mångfald och enfald. Där enfald är när någon anser sig ha ensamrätt till vissa delar av livet och därmed gödslar lögnen om att Gud ser till kön, ålder, sexualitet eller annat, snarare än den egna unika gudomliga personlighet som Gud nedlagt i varje människa.

Att vårda den flickan och kvinnan i mig är ett nära på ett heltidsarbete i vår samtid. Vart jag än vänder mig känner jag av det förakt som många människor bär på. Barnet som mobbades har växt upp till en mobbare för att barndomssåren förblivit oläkta. Och istället för att som vuxen bidra till andras helande och läkning, orsakar man andra människor sår. Den sårade sårar och anser sig, ofta omedvetet, ha rätt till det. Och jag kan inte väcka dem. Jag vet det, för jag har försökt, av omtanke för oss båda.

Håll dig nära Gud så att du lär dig att urskilja mellan Guds ande och den mänskliga ande som kommer förklädd som Gud. I djupet av dig själv har Gud nedlagt sig själv. Den verkliga sanningen. Den rena längtan efter helhet och det goda. Efter rättvisa och värdighet för alla människor. Kompromissa inte med den. Sök dig tillbaka till sanningen.

Jag har repor i mina glasögon. Fullkomlighet söker jag varken för mig själv eller hos andra. Men inför Guds ansikte har jag långsamt fått nya glasögon. De är inte längre trasiga. De är slipade så att de också tvingar mig att se på mig själv med klarhet.

Min kropp är fortfarande min stämgaffel. Kroppen är den som först känner av stämningar och reagerar på dissonans i både omgivningar och hos människor.

Jag vet att i djupet av alla människor finns ett barn som är av Gud. Så enkelt att älska och vilja ha som sin vän. Men jag har också insett att det är få vuxna som vill leva i enlighet med det barnets värderingar och kärlek. För det barnet har inga privilegier. Det är allas vän.

Sanningen är oftast inte komplicerad. Svårigheten ligger i att leva med den.

Kram,