När höstmörkret faller

Jag har massor av fönster öppna. På min dator. De speglar också den öppenhet jag just nu har i hopp om att släppa in ljus, inspiration och människor utan att det kommer helt tätt inpå livet. Jag behöver distansen. Ett visst andrum. Möjlighet att retirera.

Ute har hösten fått ett grepp om oss. Det mörknar allt tidigare och mörkret håller i sig allt längre om dagarna. Också det speglar mitt inre just nu. Jag känner att själen befinner sig i mörker. Väldigt lite ljus kan jag uppbåda inifrån. Och jag håller därför fönster öppna på min dator för att inte helt drunkna i mitt eget mörker.

Mörker, inte som i något ont. Utan mörker som i att möta det som gör ont. Lager för lager blottläggs. Det blir mycket emellanåt att hantera och processa både i tankarna och känslorna. Men jag vet också att jag måste. Jag vill. Det är för mitt eget bästa. Det finns något bortom det jag möter. Ett sen.

Jag behöver vara ensam, men är jag ensam för mycket blir det för mörkt. Jag söker efter den balansen, den gränsen, där jag kan vara den jag är. Där det som pågår kan få pågå utan att läkeprocessen punkteras. En del sammanhang och relationer måste jag undvika för att de stör läkningen. Andra kommer med ljus och balsam.

Vems liv lever jag egentligen? Igår dök den tanken upp. Jag har inget svar på min egen fråga, men den talar ju sitt tydliga språk, att jag känner att jag inte lever mitt eget liv.

Detalj från min Mood Board.

Golvet är fullt av tapetprover, inredningstidningar och en sax. Jag ska klippa ut färgprover och spara i en låda. I köket har jag hängt upp en Mood Board som jag fyllt med lite allt möjligt. På ett bord ligger två kartor där jag målat upp alla de akvarellfärger jag har. Ett fönster på datorn är öppet, jag ska lägga en beställning på mer konstmaterial, bland annat en del olika akvarellpapper för att se vilka som passar för mina illustrationer.

Jag vill lära mig grunderna. Kallpressade papper och varmpressade papper, struktur och vikt, 100 % bomull eller med lite andra fibrer, syrafritt eller ej. Vad passar min stil?

Färg i tuber, kopp eller flytande? Penslar, vilka fungerar för det jag vill göra? Hur mycket påverkar kvalitet och pris på allt material slutresultatet? Vilka tycker jag personligen mest om att använda? Det är en hel värld och jag är väldigt tacksam att jag hittat Laura Horn, en ung australiensisk kvinna som är både pedagogisk och behaglig att titta och lyssna på.

Det här ska jag göra idag:

Kan jag genom att "våga mönstra på", som det står på min Mood Board, hitta nya mönster att leva efter? Kan jag lämna mina gamla mönster, som kanske aldrig var mina från allra första början? Är Konsten det som kan hålla både stora partier av mörker och ljus på samma gång, samtidigt som det sköra och skira får framträda? Är Konsten det som kan hålla plats för alla livets former, dess mångfald och de ständiga förändringarna? För mig, med allt jag är.

Det känns som att jag börjat i en ny klass. Inte bara rent konstnärligt genom att gå kurs hos Laura Horn, utan som om jag lämnat grundskolan och valt en ny linje på gymnasiet. Denna gång kommer jag inte att hoppa av. Istället ska jag göra som med dansen. Börja från början och sedan fortsätta att gå en ny påbyggnadskurs varje termin. Bli bättre och bättre utan att jämföra mig med någon annan än mig själv. För dansen stärker inte bara mig fysiskt, jag växer som människa. Detsamma kommer konsten att göra, det vet jag. Och jag har lätt för att lära, det är jag tacksam för. Det är bra eftersom ju mer man lär sig desto mindre inser man att man kan.

Kram,