Livets välsignelser & svordomar

Det här är jag, med livets välsignelser och svordomar. "Jag talar ur min egen brist, min trötthet, min längtan", som Ylva Eggehorn så vackert beskriver det.

Bloggen är verkligen mitt ansikte, talespersonen för resten av det som är jag. Bloggen är mitt sätt att vara kvar i världen med er andra också när jag måste dra mig tillbaka från folk. Bloggen möjliggör min närvaro i nuet utan att jag själv förgås. Bloggen är en form av retreat där jag är stilla, inlyssnande och reflekterande utan några som helst krav på att skriva något vettigt, bara säga som det är.

Det här är jag och berättelsen om mitt liv. Utan försvar och förklaringar.

Tröttheten idag är öronbedövande. Min inre människa väger ett ton. Hela veckan har jag burit på en förhoppning om att besöka min mamma, nu har jag skjutit den tanken till nästa vecka. På köksbordet ligger en lapp om att beställa såväl besiktning som service för bilen. Idag ska jag tvinga mig själv att få det gjort. Ibland känns de små vardagstingen som att bestiga ett berg. Min ork är kraftigt reducerad just nu. Yrseln och svajjigheten jag känt av hela veckan släpper inte tagit, men jag ska prova att ta en kort tur med bilen för att hämta en sak jag beställt. På måndag är ju planen att susa fram på motorvägen till mitt jobb.

Det ligger en tunn hinna av frost på taken och gräsmattan på innergården denna morgon. Idag är det första gången jag ser tecken på den annalkande vintern. Det är så vackert med frost att det gör ont i själen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, i skönheten finner jag Gud utan att jag ens behöver söka honom. I skönheten står Gud där inför mina ögon i all sin prakt. Ord behövs inte.

Inget är så vackert som Gud iklädd sin Skapelse, Moder Jord. Gud klär verkligen i kvinnokläder. I årets alla kollektioner.

Jag vet inte när jag började inbilla mig att jag inte tycker om höst och vinter, att jag bara älskar vår och sommar. Varje höst och vinter kommer jag på mig själv med att det inte alls är sant längre och inte har varit på många år. Märkligt hur sinnet fungerar. Hur fördröjt det är.

Det låter knasigt, men ett skäl till att jag föredragit vår och sommar är nog för att jag trivs bättre och känt mig finare i de tunna kläderna. Bara bruna ben, flipflop och sköna klänningar, det är jag det.

Därför har jag satsat på att börja fylla upp höst- och vintergarderoben med plagg jag känner mig lika bekväm och fin i. Det tar sin lilla tid eftersom jag är en människa som handlar second hand. Men några riktiga fynd har jag gjort. Tröjor och skjortor jag verkligen gillar. En gosig tröja, snygga byxor och ett par kängor i skinn, det är också jag.

Det vackra höstvädret och konstkursen jag går på nätet har verkligen varit en lisa för själen denna vecka när jag varit hemma från jobbet som husmor. Den unga australiensiska kvinnan som är min lärare är mjuk och behaglig att lyssna till. Eftersom kursen är förinspelad kan jag ta den i min egen takt. Den är uppdelad på ett mycket pedagogiskt och tilltalande sätt. Och hennes närvaro är påtaglig i varje videoklipp.

Tack Gud, för att du visade mig till henne. Själv hade jag aldrig kunna leta upp henne.

Just nu lär jag mig måla blad. Det är meditativt att repetera mönster. Lite som att måla mandala eller färglägga i en målarbok. Det finns olika tekniker att lära sig som ger varierade resultat. Det är enkelt i sig, men kräver tålamod och mycket repetion för att ge verkligt goda resultat. Det gillar jag. Enkelhet, öva, öva, öva.

Igårkväll när jag målade insåg jag att jag hade fått en önskan uppfylld. Längtan efter att komma närmre naturen och göra något för miljön.

När jag på mina promenader tittar efter den stora variationen på blad, för det mig närmre naturen. Att måla blad är att ge naturen ett ansikte, porträttera henne och påminna andra om hennes existens och skönhet.

Jag förstår att göra något för klimatet inte enbart är att sortera mina sopor och handla mer ekologiskt, det är att se och älska henne, för det i sig förändrar min inställning till allt liv hon bär. Det är en gigantisk spegel som jag kan se mig själv i. Allt handlar inte om att sortera i mitt inre och ta bättre hand om min kropp. Jag behöver också se mig själv och älska det jag ser, då förändras inställningen jag har till den jag är och det som är mitt liv.

Jag ger näring åt Kristus i mig själv - det goda, friska, skönheten, ljuset och kärleken när jag promenerar i naturen med nyfikna ögon. Det friska inom mig växer till sig när jag målar blad. Det hade jag själv inte kunnat komma på, inte se som en möjlig väg att vandra. Det är ett Guds verk. Den Gud som älskar och känner mig så väl att han visar mig nya stigar att stilla ta mig fram på. Den Gud som har ett överskott på kärlek och som igenkänner den människa som har ett underskott av kärlek. Och det är helt okej för mig att sanningen ser ut så.

• 

• 

• 

Jag låter allt smälta samman till en enhet. Promenaderna i naturen, konstkursen och lilla M. Anden sammanfogar dem. De befruktas av varandra. Ger ny mening och nytt liv åt varandra.

De visa säger att Anden är den bästa terapeuten människan kan ha. Jag kan bara hålla med. Anden tar det som är friskt i människan och ger det näring, omvårdnad och massor av kärlek. Gud är fiffig. Jag är glad att jag har den ådran med.

Kram,