Tid att grävas upp
Det är under promenaden i höstsolen som jag blir medveten om hur svajjig jag är. Jag har tillbringat dagen vid mitt köksbord. Det enda rörelsen jag i princip ägnat mig åt har varit penseldragen över alla pappersark. Därför har jag inte noterar yrseln, vingligheten.
Det som sker inuti min kropp är inget litet, det är något stort, förstår jag nu. Jag är tacksam över att jag lyssnade till den inre röst som sade åt mig att gå, att avstå från att sätta mig på cykeln för att få en nypa frisk luft.
Det högg till i hjärtat när jag i morse såg en liten flicka klä på sig i ett fönster i huset på andra sidan gatan. Jag grät denna förmiddag när en väldigt liten fågel besökte min balkong och försökte komma in genom rutan. Jag blev djupt berörd när jag på eftermiddagspromenaden såg ett tjugotal unga buskar och träd som hade planterats eller väntade på att sättas i jorden. Tårarna började rinna när jag såg en ung pojke sätta nyckeln i dörren till sitt hem efter en lång skoldag. Allt är synliga tecken på att något pågår i mitt inre. En process med syftet att läka något inom mig, men som samtidigt gör mig obruksam i mitt vanliga arbete för det sätter sig som ont i magen, yrsel och illamående som följd av yrseln, samt värk i hjärtat. Kroppen klarar helt enkelt inte av att göra både det inre arbete och det yttre samtidigt. Insjuknandet är inget jag aktivt väljer, men det är en konsekvens av de val jag gjort tidigare.
Vi människor präglas av vår uppväxt. Alla har vi upplevt sådant som satt spår i oss och format vår personlighet. Många gånger när vi insjuknar finns det en direkt koppling till vårt förflutna. (När jag får i mig dålig mat och kräks är ett exempel på ett insjuknande som inte beror på något annat än att jag fått i mig skämd mat.)
Skapandet i sig är helande. För mig och många med mig. Inte sällan börjar människor måla och teckna när de är sjukna. Det är som om vår brustenhet och sårbarhet öppnar den dörren i oss.
Jag förstår att något pågår i mitt inre som jag inte ska vara helt ensam med. Anden gräver i mig på ett djupt plan. Jag kände igen mig själv i det unga träd som ännu stod med säckväv runt sina rötter och ett band lindat runt sina grenar. Anden har grävt upp mig. Anden håller på att flytta mig till en ny plats. Inte konstigt att jag är svajjig och yr, att jag blir anfådd av en stilla promenad. Så jag har köpt mig en konstkurs som stöd. Inte en kurator, inte en psykolog, inte en präst, inte en fysioterapeut. En konstkurs på nätet. Det är den rätta medicinen för mig just nu. Det skänker vila och avslappning åt både kropp och knopp. Det är det bästa sättet just nu som jag kan ta hand om mig själv.
Idag har jag suttit med detta. Jag tog fram ett gäng boksidor, små gamla akryltuber jag fick av Carina när hon tömde ut sitt hem och en lite grillpinne i trä att rista in mönster med. Sedan skapade jag dessa ark att använda till collage när andan faller på.
Det var väldigt terapeutiskt. Simpelt. Vilsamt. Allt annat än ansträngande. Ett bra sätt att ta tillvara gamla böcker och färgrester. Det blev ett ark med kaffsump också, längst ned till höger. Jag tycker kaffe skapar en fin färg. När det är helt torrt ska jag skaka bort sumpen.
Nu när jag skapar i olika lager lägger jag märke till olika lager när jag är ute och går. Löv som läggs på löv berättar om en dynamik de ensamma inte förmår frambringa.
Skapelsen speglar mig. Det som sker i henne sker i mig. Vinrankan som hade vällt ut över en trädgårdsmur hade tagit ett grepp om busken med de skira vita blommorna, slingrat sig runt henne. Det är en direkt spegling av det som sker inom mig. Det är inte jag som håller oss samman. Det är han.
Anden formar en ny självbild i mig, inte jag. Jag låter mig formas, genom mitt skapandet. Målandet och tecknadet. Orden har jag fått för att jag ska kunna berätta för er vad som pågår. För att kunna förklara hur Anden kan verka i människan. Den inre människan.
Kram,
Kommentarer