Vad ingen kan imitera

Den gångna veckan har jag låtit mig inspireras. Mitt hjärtas dörr och min själs fönster har stått öppna. Plötsligt i en spellista med vacker pianomusik har en melodi letat sig in och fått mig att stanna upp. Toner som berört mig på ett djupare plan har lett mig till källan var ur de strömmar. Så fann jag Chester Tan på Spotify, en kompositör från Singapore och hans Piano Spa musik. I onsdags introducerade jag honom i meditationsgruppen och lät musiken vara min vägledare. Det blev till ett underbart möte med Anden för alla oss som var där.

Instrumental musik har en förmåga att ta sig in under dörrar som är stänga och genom glipan till ett fönster som står på glänt. Ord kan vara laddade för oss och därför begränsande, medan instrumental musik kan kringgå detta. Musik är som bilder, öppnare. Musik låter oss vara med och uttolka budskapet genom att vi lyssnar till den närvaro som fyllde upp kompositören och pianisten när han skapade melodin. Vi lyssnar alltså efter Anden. Den stora inspirationskällan. Den som inte kan imiteras. Den som talar till var och en av oss så att vi förstår. Den som är med oss när vi skapar och därför har lika många uttryck som det finns människor.

Anden är som mina fingeravtryck. Helt unik i hur den ger sig tillkänna i var och en av oss. Därför kan allt det vi skapar ihop med Anden inte imiteras, men vi kan låta oss inspireras av andra som ger sig själv till Anden.

Därför har Ai ingen plats i mitt liv. För Anden är inte artificiell. Anden är inte konstgjord. Anden är inte en skapelse av oss människor. Anden ger oss liv. Anden är den som inspireras oss till att vara oss själva. Anden gör att vi delar med oss av det Anden gör med oss.

På ett lika oväntat sätt som denne pianist letade sig innanför min dörr och mina fönster fann en brittisk konstnär, Louise Fletcher, sig fram till mig. Jag minns inte hur, men plötsligt fanns hon bara där på Youtube och fick mig att stanna upp. Sedan vandrade jag en stund med henne och insåg vilken gåva också hon var till mig. Jag blev inspirerad av hennes videor. Jag fick nya insikter om mig själv och mitt skapande. Klarhet kom hon med och en förnyad lust att teckna och måla. Liksom ett skäl till att fortsätta blogga.

Just nu lyssnar jag till musiken från Chester Tan och hans album Dreamy Garden Under The Chiffon Stars. I mitt lilla anteckningsblock som ligger på bordet ligger tankar och idéer jag skrivit ner efter att ha tittat på konstnärinnan. Jag låter dem ge liv åt varandra, befrukta varandra, stötta varandra. Musikern och konstnärinnan. Båda skapande ihop med Anden.

Bloggar är omodernt, men detta är mitt forum, min plats där Anden och jag är samspelta. Vi har dansat med varandra härinne så länge nu. Det kan inte imiteras. Det är en genuin relation, ett skapande utan baktankar, vinstsyfte, ära eller berömmelse.

Jag njuter av att föras, att följa. Anden är den bästa danskavaljer jag kan ha. Jag känner mig helt tryggt i Andens famn.

Liksom när jag dansar vals, bugg eller fox så tar jag ibland några felsteg eller tappar takten, men jag älskar verkligen att låta mig ledas av någon som kan föra, som vet hur man dansar så att vi blir till en kropp.

Min relation till Anden skiljer sig från den till Gud som min Far och den jag har till Jesus.

Inför Fadern är jag ett barn. Hur vuxen och mogen jag än blir så förblir jag Hans barn. Det är tryggt att ha en sådan Far. Det finns ett tydligt du och jag.

Med Jesus är jag ofta den behövande, den som söker läkedom, avlastning, upprättelse och vila. Det är underbart att ha en sådan vän. Vi är två personer med en djup och intim relation.

Med Anden är det annorlunda. Vi är långt ifrån jämställda, men med Anden känner jag mig stark. Jag växer. Jag får ge allt, ibland det lilla jag har. Det tas emot. Det kommer till sin rätt. Vi är ett. Det finns ingen separation. Inget jag eller du. Det är vi, annars sker ingenting. Därför finns en känsla av jämställdhet. För om jag håller Anden på avstånd är det inte så att Anden går vidare till nästa människa. Det som inte sker i dansen när vi blir till en enhet, det uteblir om jag inte låter Anden föra mig. För det som är vi, Anden och jag, kan inte imiteras. Det är ett helt unikt fingeravtryck. Frukten av den föreningen är vår och bara vår.

Även om frukterna av Andens förening med en annan människa kan likna våra frukter så är smaken aldrig densamma. För jag är unik. Du är unik. Varje människa är unik. Vi behöver alltså aldrig försöka efterlikna någon annan, men vi kommer ibaldn att likna andra. Likheten uppstår för att Anden är den Anden är. De små detaljerna som skiljer frukterna åt trots att de liknar varandra, beror på att varje människa är unik. Och det unika kan inte imiteras. Det är något att minnas när vi försöker vara det vi inte är för att vi jämför oss med andra.

Min son hade rätt. Det har tagit mig 15 år att verkligen inse innebörden av de ord han skrev i sanden till mig när han var nio år. Jag förstod tidigt att det var Anden i honom som uttalade sig. Han befann sig ca 240 mil bort på en strand i Grekland och jag var här i Malmö.

Det var Anden i hans tio år äldre storasyster som tog upp kameran och förevigade budskapet som havet och vinden, eller människofötter, senare skulle sudda ut. Och det är så typiskt för Anden, att viska sina ord rakt in i en vardaglig situation. Att ge sig tillkänna för barn och unga vuxna på ett sätt som får de med hjärtats dörr och själens fönster öppna att stanna upp och fånga närvaron av det oväntade. För vi igenkänner kärleken när den visar sig för oss. Och vi kan inte låta bli att föra den kärleken vidare till den eller de som behöver den. För Anden som är kärlek, är den sortens kärlek som ger sitt liv till andra. Den kärlek som inte låter sig bindas och tillfångatas. Den kärlek som bryter igenom våra försvar och befriar oss från rädslan från att bli missförstådda. Den kärlek som får oss att agera på nya sätt och som visar upp våra goda okända sidor för oss. En Ande som getts åt oss alla att älskas av och med. Som låter sig formas till ett barn, ett nytt liv, till toner, konst, dans, film, litteratur, blogginlägg och allt annat gott som människor är med och skapar.

Kram,