Möt mig nu som den jag är

Jag hör deras röster inifrån vardagsrummet. De lägger det nya pusslet jag köpt åt dem. Lite svårare är det. Fler bitar. Mindre bitar. Jag har provbyggt det själv. Mormor, hör jag den minste kalla.

De kommer med liv in i hemmet. Frisk luft. Rörelse. Lekfullhet. Mummel, sång och ett mått av tjafsande mellan varandra. Jag tycker om det. Det känns välbekant och vilsamt, som när mina egna barn var små. De bär med sig den där självklara tillhörigheten som kanske enbart finns till barn och barnbarn, de människor som för alltid kommer att vara med mig. Samhörigheten skänker ett inre lugn som inga andra mänskliga relationer förmår göra. Åtminstone för mig.

De små synliggör något djupt och genuint i mig. En del av mitt jag, den jag är. Men jag vet också att det behov jag burit med mig sedan barnsben, att höra samman med någon, var skälet till att jag gick vilse i livet. Behovet av samhörighet är så grundläggande för mig att när mina egna barn var små förlorade jag mig själv i familjelivet. Jag åsidosatte mina egna behov. Längtan för mitt eget liv. Behovet av intimitet och närhet såväl fysiskt som själsligt. Mental stimulans och personlig utveckling. Stillhet, vila och sanning. Kärlek, mening och mål. Allt det andra som också är mina grundläggande behov, delar av den jag är, de fick ge vika för den som vägde tyngst. Tills det inte längre gick att trycka undan mig själv för att få tillhöra en familj.

Möt mig nu som den jag är. Ord från en mycket vacker psalm. De kunde varit skrivna av mig. De påminner mig om den längtan som fick mig att börja blogga när jag hade tagit beslutet att skiljas och bryta upp vår familj.

Det har gått tjugo år sedan jag inledde den resa vars underliggande melodi alltid byggde på den längtan som i djupet sjöng Möt mig nu som den jag är.

Jag är mamma och jag är mormor. Och jag älskar det. Men jag är mer än så. Jag är Marie, min egen person med ett alldeles eget liv. Något som för oss kvinnor är lite av ett tabu för vi förväntas leva för våra barn och barnbarn, för andra människor, för våra relationer.

Jag är även något ännu större än Marie. Jag har ännu ett tilltalsnamn. Det namn Gud har gett mig. Det namn som rymmer också honom, den treeninghet som Gud är och allt det liv som flödar mellan de tre personerna.

Lite som att jag också är mina två barnbarn. Mormorn till dem. Deras mammas mamma. Och all den livgivande kärlek som har strömmat och fortsätter att göra så mellan oss alla, sedan jag bar min dotter i min kropp och vi ännu var en.

Jag har funnit den samhörighet som ger mig vilan jag behövde men saknade när jag levde i min familj. Både som barn och sedan som vuxen. Den djupa tillhörigheten har jag idag ihop med Gud. Ingenting kan skilja oss åt. Varken död eller liv.

För mig är den sanningen livsavgörande. Den möter mig som den jag är. För Gud vet att döden kom tidigt in i mitt liv och styrde mig bort från den djupa vila ett barn behöver. Sedan kom livet ihop med alla andra människor och styrde mig i motsatt riktning. Det ledde fram till en tillvaro där jag levde i ytterligheternas gränsländer under många årtionden. Känslomässigt var det som att befinna sig i en bergochdalbana där åkturerna avlöste varandra.

När jag började blogga för tjugo år sedan svarade jag an på min längtan efter att visa mitt ansikte för er läsare. Jag ville att ni skulle möta mig som den jag är. Jag är inte en person huggen i sten utan en människa i förändring. Mycket har fallit bort av det jag trodde var jag, annat har tillkommit som jag i början inte kände till om mig själv, men som visat sig vara det som genuint är min person.

Ofta har de personliga dragen framträtt just i relation till Gud. Ibland med Fadern, ibland med Jesus och ibland med Anden. De tre i treenigheten talar ofta till mina olika personligheter.

Den jag är, med de drag som framträtt inför Gud, har sedan slipats och sandpapprats i relation till de människor som tillhört min vardag.

Under dessa två årtionden har jag utvecklat en förmåga att ta emot mig själv som den jag är i närvaron av Gud. Att möta sanningen om mig själv. Jag har lärt mig att älska den process det är att avklä mig lögnerna och stå naken inför sanningen och låta mig älskas precis sådan jag är. Jag har lärt mig att älska mig själv med både mina sprickor, min smuts och allt det vackra som är jag.

Barnbarnen har varit här i flera timmar nu. Vi har gjort smoothie, ätit, varit på lekplatsen där vi byggde en stad i sandlådan, handlat godis i affären och om en stund kommer deras mamma. Då ska vi göra en pumpalykta tillsammans som de kan ta med hem. Det hade varit mysigt att ha dem här att sova över, men det går inte. Att vara ensam med små barn hela dagar i sträck var en avgörande faktor till att jag bröts ner och blev så allvarligt sjuk. Ansvaret att vaka över dem och se till deras mest grundläggande behov tog musten ur mig. Det blev ingen tid över till mig. Att känna efter, vila i tystnad och stillhet, bara vara med mig själv, göra något jag tyckte var skoj och meningsfullt. Tid och ork räckte inte till både dem och mig.

Mannen bar ett större ansvar för ekonomin än jag gjorde, men jag bar huvudansvaret för barnens liv. Det blev för mycket. Man kan säga att de traditionella könsrollerna grävde min grav.

Idag känner jag ingen skam eller skuld kring mitt beslut att lämna äktenskapet, att jag valde att se till också mina egna behov. Idag möter jag mig som den jag är. Jag har lärt mig att ta hand om mig själv, inte bara andra.

Hemmet är åter tyst och stilla. Leksakerna är undanplockade. Jag har tänt ett par värmeljus och på soffbordet står nybryggt kaffe. Lugnet jag måste ha fyller åter rummen.

Jag uppskattar liv och rörelse, i en begränsad mängd. Och jag måste kunna välja själv när min gräns är nådd. Det kan man inte med små barn. Vad jag inte längre bryr mig om är om andra förstår mig, det räcker att jag vet och möter mig som den jag är.

Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig, gör mig till den jag ska bli och lev i mig.

(Psalm 767 i psalmboken av John I. Bell)

Det är så grundläggande mänskligt, att vilja bli sedd och mottagen som den man är. Älskad för den man är. För mig handlar min längtan efter kärlek inte längre om att bli älskad när jag beter mig som en lort, när jag visar upp mina värsta sidor. Det handlar om en mycket djupare längtan, den efter kärleken som gör mig till den jag är. Den goda Marie. Där det andra som inte är mitt goda jag faller bort. Ett möte med den kärlek som drar fram mina finaste sidor och ger dem näring, så att det goda i mig upptar allt mer av mitt väsen. Och jag vet med mitt hjärta, med allt mitt förstånd och hela min själ att denna min djupa längtan är detsamma som Guds vilja för mig.

Kram,