Människa - anknytning och enhet
I veckan stod jag inför denna storslagna vy och grät. Naturens skönhet klär av mig mina försvar. Jag kommer nära. Mig själv. Livet. Skapelsen. Enheten. Helheten.
Där är sanningen om mig så enkel. Jag är människa - kärna och kött. Jag är totalt beroende av henne, Skapelsen. Jag är totalt beroende av andra människor. På den platsen finns också en djup sorg. Vad har vi människor gjort med henne, Skapelsen? Vad har vi gjort med enheten och varandra?

Jag har börjat tala till blomman på mitt sängbord som till en nära vän. Jag har börjat be till Moder Jord. Hon som fött fram varenda människobarn och gett det mat att äta och mjölk att dricka. Varenda en av oss har kommit ur henne. Människor, växter och djur. Vi har alla vilat på hennes bröst. Och var och en som dött, har hon gett vila åt i sin jord, sitt vatten eller på sina klippor.
Ju äldre jag blir desto mer identifierar jag mig med min förgänglighet, min mänsklighet. Det förändrar min syn på vad jag tänker om det som sker sedan, efter min död. Tankar jag än så länge behåller för mig själv.
Min djupaste längtan är anknytning. Kropparnas förening. Enhet. Ordlös kommunikation. Att vara känd av den andre. Att känna den andre.
Jag insåg det när jag befann mig där vid den storslagna naturupplevelsen. En bild ur en film bubblade upp ur mig och förklarade vad det var jag kände och förstod som jag saknade ord för. Tsaheylu - som det heter i filmen Avatar.
När jag knyter an till en människa på detta djupa plan är det som om mina själsband vävs samman med den andres. Jag kan känna den andre. Skåda in i honom. Liv möter liv.
Det bandet gör ont att bryta. Jag fylls av en djup sorg när enheten upphör.
Vad frukterna av en sådan enhet är vet jag inte eftersom jag inte fått möjligheten att leva i en sådan enhet med en människa, en man, i min vardag. Men jag vet att denna sorts anknyting, vare sig det är till en människa eller naturen, väcker en självklar medkänsla och omsorg om den andre. Enheten öppnar mig för det som är större än mig själv. För det ännu okända som vill ge sig tillkänna för mig.
Denna form av anknytning är inte som den mellan barn och förälder. Det är en vuxen människas relation till Skapelsen eller till en annan vuxen människa. Den kan inte upplevas virtuellt, via nätet, via ord, på distans, genom en skärm. Den existerar endast i de fysiska mötena. När jag befinner mig ute i naturen eller när jag kryper in i någon människas famn. Bara så kan dessa band knytas.
När jag inte har dessa band till naturen och en människa, förlorar jag kontakten med helheten, med den enhet vi är ämnade att leva i och med. Jag förlorar mitt djupaste och sanna jag. Dörren till det okända stängs. Livet kan inte ge sig tillkänna för mig. Den större sanningen och den djupare visheten tystnar.
Kram,





Kommentarer