Kvinna - sårbar & superstark
Jag firar allt färre högmässor i min församling. Om jag är ärlig mot mig själv är det nog så att jag ända från början haft liknande känslor för församlingen som för min egen ursprungsfamilj. En upplevelse av tillhörighet samtidigt som jag burit en känsla av ensamhet för att jag känt mig annorlunda. Ett "annorlundaskap" jag haft svårt att omfamna och älska hos mig själv sedan barnsben, för med det följde ett mått av utanförskap.
Jag är yngsta barnet i en syskonskara om fyra så jag har först som vuxen fått lära mig att vara själv och trivas med det. Det normala har för mig varit gruppen, inte jag som en enskild individ.
Om en månad är det tretton år sedan jag hörde en inre röst som sade: Gå på mässa.
Jag lydde och gick samma kväll tillsammans med en vän till den närmsta församlingen, där mina två yngsta barn var döpta. Det var en torsdag, dagen innan lucia, och vi firade en stilla mässa.
När vi skulle gå stod prästen vid dörren, han som döpt båda barnen. Han tog mig i hand och mötte min blick. Jag såg i hans ögon något jag kände igen i mig själv. Blicken som ser bortom ytan. Ögon som tränger sig in i djupet av människan. Det var för mig en ny erfarenhet. Att bli sedd, så som jag själv såg.
Igår cyklade jag till min dotter för att gratulera mitt yngsta barnbarn på hans födelsedag. På kvällen var jag på Malmö Live och lyssnade på min storasyster som sjunger i Happy Voices. Jag har starka band till min familj. Med dem har jag en självklar känsla av samhörighet. Vi har en kärlek och omsorg om varandra som jag inte förväntar mig att andra ska ha om någon av oss. Vi delar en historia, vår släkts historia och ett helt liv ihop. Men samma sak som förenar oss är det som står i vägen för att vi ska kunna se varandra på djupet. Vem den andre är bortom rollen som familjemedlem. Vem den är som individ, sin egen person.

När människor söker upp mig är det oftast för att de behöver hjälp. De söker min tillit och tro att luta sig mot när de själva tvivlar. De söker en hjälpande hand, ett par öron som lyssnar eller en tröstande famn. De vill bli sedda och mottagna, de söker sig själv i mina berättelser när de saknar ord att beskriva det komplicerade i att vara människa. De söker andlig vägledning och fysisk omsorg. Det är en välsignelse att få bidra med detta till människor. Men ...
Den gångna veckan har jag noterat en sak hos mig själv. Tecken på att jag saknar att bli sedd. På djupet. För allt som jag är.
På dansen i torsdag noterade jag hur glad och upprymd jag kände mig när flertalet män "stal" en dans av mig i det som kallas jägardansen. Ruset av att känna sig utvald är förförisk. Jag noterade att jag har en tendens att döma detta rus hos mig själv.
Men jag har stannat kvar med känslan och insett att det bottnar i ett behov av att vara sedd för allt jag är. Männen stal en dans av mig för att jag är en god danspartner. Jag är duktig på att följa och bjuder på mig själv. Jag fick syn på att detta handlar om att en del av mig vill bli sedd för mina prestationer. Få bekräftelse på att jag är duktig. Tillåta mig själv att känna att jag vill vara bland de bästa och att "bara" vara bra inte är tillräckligt för mig.
Det var en härlig konsert igår med sexhundra körsångare. Det var verkligen mäktigt när de sjöng Anthem ur musikalen Chess i slutet.
Jag insåg där jag satt på balkongen och såg ner på havet av människor att jag inte vill vara en av de sexhundra, att jag vill vara en av de i framkant. Och jag förstod att jag inte vill vara ensam "på scen". Jag vill dela den med andra. Med de som har samma längtan efter att vara bland de bättre inom sitt fält.
Kvinna - sårbar och superstark
I bilen hem tänkte jag på vad det är att vara den jag är. Kvinna - sårbar och superstark. Hur svårt det varit och är att få ihop dessa sidor av mig. Hur andra människor antingen vill relatera till den ena eller den andra, men inte riktigt förmår se och vara med den komplexa kombinationen.
När den ena eller den andra sidan får ta över blir slutresultatet alltid detsamma. Det inser jag nu. Konsekvensen av att jag ignorerar en del av mig blir alltid att jag blir svag. Är jag superstark hela tiden blir jag till slut svag. Är jag ständigt sårbar försvagas jag också.
När människor söker sig till min superstarka sida blundar de ofta för de behov jag har och ser enbart till sina egna. När människor möter min sårbarhet är det lätt att de osynliggör mina styrkor och därmed förminskar mig.
Det är lätt att fastna i den ena eller andra rollen i relation till människor och det är svårt att vara kvar i relationer och sammanhang där jag inte kan vara allt det jag är.
När jag växte upp kunde jag känna att vi i min familj pratade om saker men att samtalen handlade mycket om åsikter och att lägga skuld på andra, främst min pappa eftersom han var skuld till mycket ont genom sin alkoholism.
Jag upplevde ett utanförskap. För jag längtade efter något annat. En tillvaro utan skuldbeläggande, där var och en såg sin egen del i problematiken och tog sitt ansvar. Min pappa inkluderad.
Jag ville något annat, något större, något bättre, något mer. Inte bara en pappa som slutade dricka, utan en pappa som agerade som en pappa. Jag längtade efter en familj utan en hög av sårade människor, en familj där vi alla bidrog till det goda och förstärkte det friska i varandra.
Många i min familj har förändrats sedan jag var barn. På olika sätt har merparten av oss sökt hjälp för den problematik som följer när man växer upp i en dysfunktionell familj. Men det förgångna lever ändå kvar i olika former.
I en familj som min fanns det inte utrymme för min sårbarhet. Jag behövde vara superstark för att inte gå under.
Vad jag funnit i min församling påminner till viss del om livet i min familj. Det pratas mycket om synd i kyrkan. Alltför mycket för att jag ska kunna komma med min sårbarhet och vila i den. Jag tvingas att kliva in i min superstarka sida om jag ska delta. Det innebär att jag stänger dörren för Gud både när jag umgås med familjen och när jag går på mässa i min församling. För det är genom sårbarhetens dörr Gud kliver in och ut i mig.
Jag behöver vara superstark för att skydda min sårbarhet. Superstyrkan tjänar ett syfte då, när den gör så att jag kan stå på mina egna ben utan att vara beroende av varken familj eller församling. "Beroende" likt hos ett barn som inte klarar sig själv fysiskt, ekonomiskt, själsligt eller känslomässigt.
Jag behöver människor. Gemenskap och samhörighet är ett grundläggande mänskligt behov. Men jag kan inte vara beroende av de jag känner samhörighet med. Vare sig det är blodsband eller tro som förenar oss. För min sårbarhet kommer att ta skada. Min längtan efter att mötas bortom skulden i familjen. Min längtan efter att mötas bortom synden i församlingen. Min längtan efter att mötas i kärleken. Den längtan upplever jag inte alltid att vi delar eller att alla tror på. För den kärlek jag talar om bygger på människans sårbarhet. Den sårbarhet som öppnar för Gud.
Sårbarhet kräver ärlighet. Att jag är ärlig med vad jag tänker, känner och gör. Att jag är ärlig i mötet med andra. Att de är ärliga mot mig.
I en miljö där åsikter haglar, dömande eller bedömande är ett inrotat beteende, där skuldbeläggande och skammande är vanligt förekommande, där finns det ingen möjlighet att vara sårbar, sann och ärlig. Då går man under.
Att ha ett skuldmedvetande och kännas vid sina synder är friskt, men om man inte samtidigt och i en större utsträckning samtidigt får höra om människans inneboende godhet, hennes värdighet och helighet, att hon är kärlek och älskad, då krymper man en människa och fyller henne med rädsla och tvivel.
Familj och församling liknar varandra. Det är en plats man växer upp i, men också en gemenskap man behöver bryta upp från när man närmar sig vuxenlivet. Det är så vi människor utvecklas, genom att vi lämnar hemmet och ger oss ut på nya äventyr där vi möter människor som inte vet något om oss och därför ser på oss med nya ögon. Så utvecklar vi sidor vi inte ens visste fanns inom oss.

När jag reste till Makedonien på 90-talet ihop med barnens pappa fick jag syn på en sida av mig själv jag inte kände till. Jag upptäckte hur mycket jag älskar enkelhet och att låta min blick vandra över vidderna. Mitt hjärta vidgar sig. Min själ andas djupa andetag. Ett leende sprider sig över läpparna. Jag blir berörd på djupet av skönheten och friheten.
När jag kör till mitt arbete i Furulund och ser ut över åkrarna händer något i mig varje gång. Morgondimman som ligger över landskapet letar sig in i mig. Solen längs horisonten lyser upp min själ. Träden, buskarna, daggen, vinden och djuren som visar sig rör vid mig. Min sårbarhet blir min superkraft. Det är så det ska kännas. Det är så jag vill leva. I de relationer och den gemenskap där sårbarheten kan blomma och bära frukt. Där sårbarhet och styrka är ett, för då är jag hel i mig själv.
Jag trodde i min ungdom att jag övergav min familj när jag sökte mig bort från familjen för att finna min egen väg. Jag har trott att jag överger min församling när jag söker mig bort från församlingen för att finna min egen väg. Nu vet jag att det inte är så. De finns som inslag i mitt liv. Familjen och församlingen. Men de utgör inte hela mitt liv. Mitt liv är större. Det kan rymma väldigt mycket mer. Jag har min väg att vandra. Och den kanske inte är för varken min familj eller min församling. Den kanske är för de som delar min längtan efter kärleken. Efter en sårbarhet som fått blomma ut till en styrka. För i den ligger skönheten och friheten. Frid, med andra ord.
Kram,





Kommentarer