Jag sitter vid det stora trädgårdsbordet som en gång stod påsen inglasade terassen i enplansvillan på Sjövägen 2. Då när vi ännu var en kärnfamilj bestående av en mamma, pappa och barn. Plus två bilar, katt och en hög med andra små husdjur.
Solen når fram till mitt ansikte under ståltrappan som leder upp till andra våningen på hyreshuset. Massor av småfåglar kvittrar. Hundarna är tysta och stilla. Läs instängda i lägenheten så att jag har ro att skriva utan deras skällande.
Äldsta dottern är på jobb och jag ser att min andra dotter just nu stannat till med sin bil vid vägkanten inte långt från uteplatsen. Hon pratar i telefon kan jag förstå genom hennes agerande bakom bilrutan. Jag undrar vad hon kommit för?
Hennes parfym ligger kvar i mina näsborrar efter kramen jag gav och fick. Jag själv är däremot inte alls speciellt fräsch där jag sitter med mitt kaffe och smoothie i pyjamasbyxor och morgonrock, oduschad med fettigt hår.
En barnvagnsväska i hallen vittnar om hennes ärende. Barnbarnen kommer hit i eftermiddag. Det är torsdag. Då hämtar moster Lina dem på förskolan och så passar vi dem ihop.
För mig var barnen högsta prioritet när de var små. Det kostade mig en eventuell karriär som jag kanske skulle ha kunnat gjort. Men i gengäld fick jag se barnen växa upp, åtminstone flickorna. De var 15 och 10 år vid skilsmässan. Jonathan var bara fem år. Min upplevelse är att jag missat mycket av hans liv. Och det är en sorg i mig jag tvingas leva med. Livet går inte i repris, så enkelt är det.
När jag satte mig för att skriva tänkte jag egentligen på den där kramande känslan runt mitt hjärta. Den jag ibland vaknar med. Oftast orsakad av det bekymmer jag inte funnit en lösning på. Men kanske hör det samman, livet är ju en väv. Det jag nyss skrivit ovan och det som försöker krama livet ur mitt hjärta.
Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:8)
Jag är kvar i Jesus. Och Jesus är kvar i mig. Det är som ett äktenskap jag inte lämnar. Han är en man jag inte vill skiljas från. Jag bär rikligt med frukt. Men inte av mig själv. Det vet jag. Och senast igår tänkte jag att jag behöver leva väldigt länge för det känns som om det är så mycket frukt som vill fram på min gren. Jag kan se en hel hög med böcker. Flera med Sötnosen men också konstböcker.
Det är precis som när min son ännu inte var varken påtänkt eller född. Vi hade två friska underbara flickor men jag kände i min kropp att jag bar på ännu ett barn. Jag var inte klar. Min make tyckte vi skulle nöja oss med de barn vi hade och vara glada att de mådde bra. En god tanke. Men min kropp berättade något annat. Den har en egen intelligens som är större än de goda tankarnas. Det är den kroppsliga visdomen och öppenheten som Gud använder hos mig.
Det som bekymrar mig är att jag inte vet hur jag ska kunna leva av den frukt jag producerar. Det oroar mig. För att jag upplever att min kropp behöver den vilan som ett eget hem, en egen lön och en egen make kommer med. Så att jag är en inhägnad trädgård.
"Varför dröjer Gud?" frågade jag i morse när jag satt på bänken jämte Gabriel. Han kom igår kväll, min egen ängel. Det var länge sedan han var på besök. Han mötte upp mig där han en gång steg ner i mig. På berget där jag byggt ett litet kapell till Guds ära. Det är vackert. Vitrappat såsom husen ofta ser ut i Grekland. Altartavlan är numera ett fönster där man kan se titta ut över hela den vackra dalen nedanför. Jag är en trädgård åt Gud och allt det som är synligt genom altarfönstret har Gud fått forma fram i mig precis som han vill.
Där nere i den frodiga dalen tornar korset upp sig. Det är så hårt förankrat att ingen människa kan slita det ur mig, inte ens jag själv om jag skulle få för mig att vilja dra upp det. Gud har slagit ned det så djupt att det står där det står. Det lossnar inte förrän kroppen är redo att bege sig hem. Först då kan jag dra loss det korset som vore det svärdet i stenen i filmen med samma namn. Korset är min nyckel till den himmelska porten. Jag vet precis var jag ska gå när tiden är inne att vandra hem till Gud. Upp till kapellet med korset i min hand. Där möter jag då Gabriel och Jesus och vi vandrar in i det ljus som Gabriel visade mig den 19 januari 1999. Sådan ser min död ut. Döden som leder till liv.
Men än är det inte tid för mig att leva där. Jag har en massa arbete jag först måste få gjort. Det visade Gabriel och Jesus mig igår. Böckerna jag ska ge liv åt.
Jag har kommit att inse att allt är som byggstenar i tillvaron. Det nya jag skapar bygger på det gamla jag skapat förut. Det gäller både till det inre och det yttre. Gud använder det gamla val jag gjorde som var att prioritera livet med barnen framför en egen karriär. Därför anförtror Gud barn åt mig att fostra. Sötnosen, Lilla M och Jesusbarnet är gåvor jag fått att fostra och följa när de växer upp.
Gud använder också den djupa sorgen jag bär på över att jag inte förmådde vara kvar i äktenskapet och därför gick miste om mycket av min egen sons uppväxt. Gud vet att jag därför aldrig kommer att lämna Jesus, att jag hellre utstår helvetet än går miste om ett barns uppväxt en gång till.
Jag förstår Gud allra bäst genom mitt eget moderskap och mina mänskliga erfarenheter.
Livet består av byggstenar, också till det yttre vi skapar. Detta montage jag gjorde igår tänker jag illustrerar det bra.
Det sista året, 2008, jag arbetade som lokalreporter var jag även krönikör. Min krönika i Malmötidningen hette fundra. Tre år senare sammanställde jag dessa krönikor till en liten bok och publicerade dem via Vulkan. Min första bok utkom ett par dagar innan jul 2011.
Därefter gjorde jag detsamma med en dagbok jag hade skrivit mellan januari och juni 2009 som jag kallade för Guds skull. Den kom ut 2012.
Och samma år gav jag också ut tid att lyssna som berättade om mina tre första månader ihop med Jesus.
Mina elva år som journalist och fotograf på lokaltidningen låg till grund för att jag skulle kunna sammanställa och publicera mina första tre böcker. Jag hade under en period även suttit inne på redaktionen och lärt mig grunderna i hur man gör tidningssidor. Den erfarenheten behövde jag för att göra en läsbar och snygg layout.
Mina tre första egna böcker ligger till grund för att jag vågade anta den övermäktiga uppgiften att leda bokprojekt för kvinnor där kronan på verket var en bok jag sammanställde och publicerade. Mellan 2013 och 2015 ledde jag projekten och gav ut tre helt fantastiska antologier där innehållet är värdefullt och viktigt och produkten mycket vacker. Jag hade duktiga fotografer till hjälp med omslagen, men böckerna byggde på mina tidigare skapelser. De tre antologierna finns att beställa under fliken böcker.
Gåvan att teckna det inre livet fick jag av Gud efter en våldsam konflikt med den dotter jag nu bor hos. Gud har ett sätt att hela och försona som inte liknar något mänskligt. Året var 2006.
Tio år senare började jag teckna Sötnosen och det inre livet med Jesus. Det ledde fram till att jag 2018 sammanställde och tryckte min handskrivna illustrerade dagbok Ömhetsbevis. Jag såg ingen stor målgrupp och saknade ekonomiska medel så denna gång tryckte jag min bok som ett enkelt häfte.
Samma år tryckte jag ännu en kristen skrift på samma sätt, Med Ordet du gav mig berättar jag om kärleken. Jag hade nu funnit ett nytt eget uttryck där jag utgick från bibelns texter och svarade an på dem.
Året därpå, 2019, gav jag ut min tredje kristna skrift, Herrens älskarinna, där dialogen är inspirerad av Höga visan i Bibeln.
Dessa tre skrifter går att ladda ner gratis som e-böcker under fliken böcker.
Jag har sedan dess också sammanställt och gett ut en novellsamling, ett konsthäfte och nu i somras en diktsamling som en församlingsmedlem skrivit.
Dessa tre skrifter går också att ladda ner gratis som e-böcker under fliken böcker.
Jag föddes inte till författare och förläggare. Det fanns ingenting i min ungdom eller de tidiga åren som kvinna som tydde på att jag en dag skulle ha gett ut 12 böcker på egen hand. Verbalt har jag alltid kunnat kommunicera men jag kom inte in på journalistlinjen när jag sökte den i slutet av 90-talet. Jag blev lokalreporter av en slump efter att jag svarade på en insändare där de sökte skribenter. Jag skrev en berättelse om samma dotter som var här för en stund sedan och lämnade en väska med barnkläder. Hon var inte fyllda ett när jag fick jobbet. Året var 1997. Ingrid Andersson var redaktör och såg i mig vad jag själv inte visste fanns. Hon trodde på mig och var en mycket god mentor. Därför var jag kvar i elva år. Hon lät mig utvecklas och växa i mitt skrivande.
Jag föddes inte in i ett kristet hem, men döptes till Eva Marie och valde att konfirmera mig i början av åttiotalet. Under konfirmationen fick jag en gåva som jag kom att öppna upp 17 år senare. Min inre meditativa värld. Den jag med enkelhet kan kliva in i. Den som rymmer ett helt landskap där korset står i centrum och kapellet står på bergets topp.
Jag valde inte Jesus, han kom till mig. In i den där inre världen som meditationen odlat fram. Och det var kärlek vid första ögonkastet. Den kärleken för honom gav mig modet att ge ut de texter jag egentligen hade skrivit för mig själv.
Jag kom inte in på "Akademi för ledarskap och teologi" som jag sökte in på 2013, om jag minns årtalet rätt. De ansåg mig inte tillräckligt församlingsförankrad. De såg inte Anden i mig, inte Jesus i mig, inte evangelisten i mig. Liksom journalistlinjen inte hade sett reportern i mig. Men mitt ja har kvarstått, trots att jag mött så många nej från de som haft möjligheten att öppna dörrar för mig.
På Equmeniakyrkans hemsida kan man anlita en evangelist. Så här ser arvodet ut.
Halvdag (en samling) 2 000 kr Heldag (två samlingar) 2 900 kr Helg (1 och 1/2 dag) 4 400 kr Helg (2 dagar) 5 800 kr Fredag – söndag 7 200 kr Onsdag – söndag 9 500 kr Kostnad för resa ingår i beloppen, men församlingar står för eventuellt boende.
Jag har evangeliserat på alla de sätt jag kunnat sedan 2008. Om jag hade fått arvode för mitt arbete hade jag varit rik som ett troll vid det här laget. Som ni kunnat läsa på denna blogg så är det tvärtom.
Mitt ja kvarstår. Mitt ja till mina barn. Mitt ja till Guds barn. Mitt ja till att skriva, teckna, måla och tala om Gud på alla de sätt jag kan.
Jag är kvar i Jesus som en gren som bär riklig frukt. Stort grattis till den kyrka eller det förlag som en dag med egna ögon ser detta och hörsammar Guds vilja att ge mig lön för det arbete jag varje dag utför till hans ära.
Skörden är stor, men arbetarna är få. (Luk 10:2)
Livet består av byggstenar. Och jag funderar på vad Jesus sade till översteprästerna och de äldste: »Har ni aldrig läst vad som står i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon. Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk hos vilket det kan bära frukt. Den som faller på denna sten blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.« (Matt 21:42-44)
Jesus är min hörnsten. Jag bygger inte ryktbarhet och ära för min egen skull. Jag odlar en hållbar framtid vi alla kan leva i. Med eller utan de som förväntas förstå sig på Guds vilja. Jag bygger inte en kyrka eller ett tempel, utan en värld där barnen är de mest prioriterade för de är allas vår framtid. Jag behöver inte de invigdas bekräftelse på vem jag är och vad Gud vill. Jag behöver inte de lärdas samtycke för att veta att Gud utvalt mig. Min gren på vinträdet bär så mycket frukt att den riskerar att brytas av.
Här sitter jag nu, i min gamla röda morgonrock i fleece som jag hade redan på Sjövägen 2, med smutsigt hår och en kurrande mage. Vid ett trädgårdsbord jag valde ut för mer än två årtionden sedan och som behöver oljas in inför hösten. Outbildad för det arbete jag utför, men utvald att göra det. Utan lön, utan eget hem och utan en make som begriper vilken pärla jag faktiskt är. Ihärdigt fingrande på tangentbordet för att vittna om att Gud finns och kanske är mest synlig där enkelhet och brist råder, för där är inte självtillräckligheten så stor.
Gud utväljer inte människor på våra mänskliga grunder. Gud kallar inte en människa för att hon är kvalificerad. Gud använder de människor som säger ja till att bli tagna i tjänst. De som följer när Jesus ber dem om det. En fattig enkel flicka får ge liv åt och vara Guds egen mamma. Enkla fiskare får bli apostlar som hela kyrkan bygger på. Ibland undrar jag om kyrkan, de äldste och översteprästerna glömt bort det. Grunden på vilken allt vilar.
Men det har inte jag. Jag står med båda fötterna på det jordgolvet och ber om att få leva evangeliet och få ha det som mitt levebröd, så att jag kan fylla på det himmelska biblioteket jag började bygga när jag hade hem, pengar och en man vid min sida.
Nu har jag ägnat nästan en halvdag åt att evangelisera, att sitta här totalt närvarande och skriva det som vill bli nedtecknat. 25 års praktiserande av meditation ligger till grund för den närvaron och tilliten till att Anden är med mig. Att han är A och O, början och slutet, den första bokstaven och den sista punkten. Jag ska bara hänga med utan att göra motstånd.
Gud har anlitat mig. Till vem ska jag skicka fakturan på 2500 kr enligt tariffen ovan?
Det är dags att lämna trädgårdsbordet för att kliva in i duschen och tvätta håret. Jag behöver äta och gå ut med hundarna. Sedan tänkte jag umgås med Guds barn och se vad de vill hitta på innan barnbarnen kommer hit.
"Mormor, jag är hemma!" sade den äldste senast han dök upp vid trägrinden. Hemma är där man möts med en öppen famn och vet att man är älskad, tänker jag.
Ikväll går jag på bio med äldsta dottern och en vän för att se filmen Jesus Revolution. En sådan revolution välkomnar jag. En kung som kommer ridande på en åsna. En enkel man som avstår en kungakrona i guld för en törnekrona som river upp huden på huvudet. Det är min Jesus. Han som föds i ett stall och inte i ett palats. Min personlige trädgårdsmästare. Mannen med de gröna varsamma och ömsinta fingrarna.
Kram,
Comments