Kärlek. Tält. Alternativ. Orden har sitt ursprung i de tre författare jag läst denna morgon. Wilfrid Stinissen, Tomas Sjödin och Andrea Hylen.
Stinissen talar om att kärlekens eld alltid startar som en gnista i ett förhållande människa till människa och att kärleken alltid är inriktad på konkreta människor. "Om du från början vill älska alla kommer du inte riktigt att älska någon."
Sjödin talar om en text i Apostlagärningarna som innehåller de ord som fick honom att skriva boken jag läser, Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land. "Sådant är språkets mysterium och storhet", säger han och menar att vi kan lyssna till och läsa ord flera gånger men så plötsligt en dag talar de till oss på ett nytt sätt som inspirerar oss till handling.
Andrea Hylen skriver om de människor som ger oss nya och fler alternativ till det utbud av instanser vi har i vårt samhälle. Alternativ medicin, alternativ skolgång, alternativt boende, en alternativ livsstil.
Tillsammans får de mig att tänka på en dröm jag hade för många år sedan när jag bodde ute på gården på Naffentorpsvägen. Jag låg och vilade i soffan en dag när en man kom till mig i drömmen. Han framstod väldigt tydligt och hans budskap handlade om att jag uppmanandes att bygga något.
Efteråt satte jag mig med Bibeln, skrev och tecknade en massa saker om tält. På något sätt måste mannen ha hintat om sitt namn, för efter en snabb googlesökning fann jag omedelbart hans ansikte och därmed hans identitet.

Det var Lewi Pethrus som kom till mig i drömmen. Kort från wikipedia om honom: Född 11 mars 1884 i Vargön och död 4 september 1974 i Stockholm. Han var en svensk förgrundsgestalt och ledare inom Pingströrelsen, blev pastor och föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Han tog initiativ till bildandet av partiet Kristen Demokratisk Samling (KDS) och startandet av dagstidningen Dagen. Pethrus författade böcker och sånger med religiöst tema. Hans psalmer är publicerade i pingströrelsens egen psalmbok Segertoner. Hans mest kända psalm Löftena kunna ej svika är spridd över stora delar i världen och den finns också med i den svenska psalmboken.
Jag upplevde att mina anteckningar efter drömmen var så värdefulla att jag bad en vän i kyrkan att förvara dem åt mig. Vi pratade om min dröm. Jag tror att ordet magasin fanns med i budskapet och jag funderade över betydelsen. Ett magasin kan vara både ett förråd och en tidning. Det är något som hyser ett innehåll. I mitt fall handlade det om att inhysa Gud.
Jag minns inte hur jag snöade in på tält och läste en massa i Bibeln, men jag gissar att det handlade om att tältet i Gamla testamentet var ett hem åt både Gud och människor.
Lewi Pethrus var med och byggde Pingstkyrkan, ett alternativ till Svenska kyrkan. Han kom med ett nytt politiskt alternativ, KDS. Ett nytt alternativ inom press och media, tidningen Dagen. Och med Segertoner gav han oss ett alternativ till den svenska psalmboken.
Gud är densamme, Jesus och Anden likaså, men tältet som Lewi ställde upp för att Gud och människorna skulle ha en mötesplats såg lite annorlunda ut mot den Svenska kyrkan erbjöd. Alternativ är något gott. Ingen har monopol på Gud.
Lite intressant är det att jag varit med två gånger under 2021 i den kristna tidning som Lewi Pethrus var med och startade, Dagen. Båda gångerna handlade reportagen om Sötnosen. Klicka på bilderna för att komma till artiklarna.
Igår när jag mediterade såg jag plötsligt framför mig den vackra lokalen på Tegnérgatan på Limhamn som jag hyrde tillsammans med Jeanette Östling. Jag tror vi flyttade in där 2011. Då erbjöd jag meditationsgrupper och livscoaching under mitt företag Själaglad. Jeanette och jag bjöd in till öppna samtalsträffar och vi båda konsultade som jobbcoacher för Philip Diab (coachen i Lyxfällan) och hans dåvarande företag Good Fortune.
Det var som om den lokalen symboliserade en extern arbetsplats, en som inte är i eller i anslutning till mitt hem. Jag tror att lokalen vill berätta att det är tid för mig att separera mitt arbete från min person så att jag går iväg till mitt jobb men att jag också går hem från det. Vare sig man är hemma med små barn, driver ett eget företag eller lever sin kallelse kan det lätt bli en identitet som suddar ut alla gränser och helt konsumerar en.
När jag vandrade runt inuti lokalen rymde den idag en läshörna, en meditationshörna, en vägg med konst, en med Sötnosenprodukter samt en kassadisk. Jag såg en snygg logotyp på det stora skyltfönstret och samma bild fanns stämplad bak på mina tavlor.
När jag stod i läshörnan bland alla mina texter insåg jag att detta hade varit mitt arbete i snart 27 år. När jag slog mig ned i sofforna såg jag att meditation hade funnits med mig i 25 år. Inför Sötnosens vägg blev jag varse att Gud gav mig tecknandet som ett språkverktyg redan 2006 och att jag målat tavlor sedan 2019. Vad jag förstod var att allt hängde ihop som en lång kedja och att när jag började som reporter på den lokala tidningen 1997 inleddes också min resa hem till Gud och en alternativ kristen tro och livsstil.
Jag kallade på Jesus trots att klockan var närmre midnatt (det är inte en tid då man bör vara på sitt arbete om man inte arbetar natt). "Kom Jesus! Kom! Stig in och låt mig visa dig runt." Och fastän han såklart kände till hela historien berättade jag ändå allt för honom. "Ser du, i läshörnan där finns allt som handlar om oss, om vår kärlek och vad den betytt för mig. Ser du, hur sofforna är en plats där människor kan slå sig ned för att ha sitt eget möte med dig. Kom! Kom in här i rummet ut mot gatan. Ser du att frukten av vår kärlek inte vill stanna här hos oss utan följa med människor hem, in i deras hus. Men ser du, Jesus, att något saknas. Människorna."
Vi fortsatte att prata en stund och sedan släckte vi ned i vår kärleksaffär, gick ut, stängde dörren till lokalen och vred om nyckeln i låset. Jag hängde den om halsen och mindes att så gjorde jag redan när jag var sju år och gick hemifrån för att gå till skolan. Jag har alltid varit ett nyckelbarn.
Jag drog på mig hjälmen som Jesus räckte mig, satt upp bakom honom på hans motorcykel, lade mina armar om honom och lutade huvudet mot hans rygg. Vi åkte genom Limhamn i den tysta fredagsnatten. Hem till Annestad. Jag funderade på några ord från en film jag hade sett tidigare på kvällen. "Du är inte bron." Och jag lät bron rasa ner i havet. Den bro jag har varit i alla dessa år. Bron mellan människor. Bron mellan människor och Gud. Och jag sade till Jesus innan jag skulle sova att jag är för gammal för att börja på en ny arbetsplats. "Du får sända människorna till det arbete jag redan har, Jesus. Du som aldrig sover, vaka nu över mig och vägled mig i det liv vi byggt upp tillsammans."
Kram,
M
Comments